"Det går inte att se vem som är soldat"

Amerikanska trupper får ingen chans att slappna av

1 av 2 | Foto: mattias carlsson
tar skydd Jason Smith patrullerar i utkanten av staden Nasiriya. Alla amerikaner som Aftonbladet träffar har berättelser om vad de tycker är ohederligt motstånd från irakierna. - Det går inte att se vem som är soldat och vem som är civil, säger Jason Smith.
NYHETER

De amerikanska soldaterna måste vara i ständig rörelse. Om de stannar blir de beskjutna av irakiska krypskyttar.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Mattias Carlsson rapporterar från utkanten av Nasiriya i södra Irak.

- Första dagen kom några i taxibilar. De hade vita flaggor genom fönstren. Men när de var tillräckligt nära slet de fram AK47-or och sköt på oss, säger löjtnant Knox Nunnaly, 24.

SHUAIBAH-SADDAM. De dammiga och trötta amerikanska soldaterna berättar att de aldrig kan slappna av.

Sent på natten började kanonernas entoniga melodi, som kraftiga pukslag i mörkret.

Varje granat britterna sköt mot irakierna som försvarar Basra sände en luftvåg över landskapet.

De skygga hundarna som sprang på slätten gav skall för varje dov smäll och det var omöjligt att förstå om de var rädda eller upphetsade. Men när ljuset kom slutade de skälla, fast kanonerna fortsatte som de gjort halva natten.

På morgonen körde vi upp mot Nasiriya, som amerikanerna säger att de säkrat, åtminstone för genomfart.

Utanför Nasiriya, vid väg 8 och nära en by som heter Saddam, stannade vi vid en amerikansk postering. Soldaterna där hade varit med i Nasiriya ända sedan invasionen men de sa att de inte var trötta. Men de sa också att situationen var väldigt svår för de kan inte röra sig i städerna utan att bli beskjutna. De måste hela tiden vara i rörelse, för om deras pansarbil stannar kan den få så många skott att den fattar eld.

"De visar vapengömmor"

Jason Smith, en 26-årig svart kille som var grå i hyn av damm, sa:

- Så fort vi kommer någonstans säger folk: Här är vi bara civila! Soldaterna har gett sig av! Och så visar de oss någon vapengömma och en massa ammunition.

Han tog av sig sina stora glasögon som var så dammiga att det var svårt att se genom dem.

- Så vi förstör vapnen. Men de får alltid tag i mer. Det går inte att se vem som är soldat och vem som är civil.

Jason Smith satte på sig glasögonen igen. De var fortfarande lika dammiga.

- Det värsta jag har sett sedan vi kom, sa han, var när vårt artilleri prickade en stridsvagn. Den hade rört sig fram och tillbaka hela dagen, men så stannade den och de fick korn på den och - whaaammm! Den var kanske 200 meter framför oss och på en sekund var den bara eld och rök.

Smith stod framför en bepansrad amfibiebil med en 25-millimeters automatkanon i tornet. Han tillhörde en spaningsgrupp som patrullerade i utkanterna av Nasiriya. Sergeant Joseph Callan, 24, satt i tornet och var lika dammig som Smith. Han ropade ner:

- En natt fastnade vi i gyttja mitt inne i Nasiriya. Vi var alldeles ensamma. Det tog oss ända till morgonen innan vi kom loss. Du må tro att vi var spända.

Alla hade de berättelser om irakiernas motstånd, som de tyckte var ohederligt och ibland brottsligt.

- Första dagen kom några i taxibilar. De hade vita flaggor genom fönstren. Men när de var tillräckligt nära slet de fram AK 47-or och sköt på oss, sa löjtnant Knox Nunnaly, 24.

"Sköt inifrån folkmassan"

En annan av soldaterna sa:

- Några i milisen föste en folkmassa framför sig. Sedan sköt de inifrån folkmassan. Vi var tvungna att kalla in prickskyttar för att ta dem utan att skada civila.

- Vi vet att de sköt med granatkastare för att hindra civila från att lämna staden. Det är en hög med riktigt usla killar därinne.

Han nickade mot väg åtta, som leder till Nasiriya.

En överste Bailey stannade och kom ner för att prata. Han sa:

- Vi slår oss in mot sydvästra hörnet av staden. Det var strider hela natten.

Några stridsvagnar for förbi och rev upp moln av damm som det inte gick att andas i. När de hade passerat sa översten:

- Målet är att hålla underhållslinjerna öppna runt Nasiriya. Vår rutt är relativt säker.

"Som andra världskriget"

Jag sa till översten:

- Det påminner ganska mycket om Vietnam, gör det inte? Ni kämpar för att hålla vägarna fria medan fienden behärskar terrängen runtomkring. Du är glad för att ni kan hålla vägen öppen.

- Du, det här påminner om andra världskriget eller första världskriget, sa överste Bailey. Vill du se mig riktigt glad? Skicka då fram en stor och normal fiendekolonn. Då är det bara att ladda vapnen. Då behöver vi inte oroa oss för en massa miliser i civila kläder.

Han tillät oss inte att åka in till Nasiriya. Det var för farligt.

På motorvägen tillbaka såg vi mil efter mil med militära lastbilar. Vägen var säker. Men i varje kolonn fanns soldater som pekade med karbiner och kulsprutor åt sidorna, ut i öknen, ut i det stora okända.

Och i Basra fortsatte pukslagen.

Peter Kadhammar