Washington räknade fel och soldaterna får betala

NYHETER

Hur går egentligen kriget? Ska man tro den amerikanska militära och politiska ledningen? I så fall går det bra för koalitionen och dåligt för Irak. Saddam Husseins fall är bara en tidsfråga. Ingen armé har kört så långt på så kort tid. Och mer än halva Irak sägs vara under amerikansk eller brittisk kontroll.

Men nu har ju framryckningen avstannat. Ska man tro Bagdad har koalitionen kört fast. Och ett flertal rapporter från Washington och fältet menar samma sak. Den amerikanske försvarsministern Rumsfeld kritiseras för att ha lagt sig i för mycket. Följden av hans agerande blev att USA gick till krig med för små markstyrkor utan tillräckligt underhåll. Marginalerna blev för små och chanstagningen för stor.

Klart är att irakiska styrkor har stridit mer än väntat. Och att de inte givit upp i sådana mängder som USA och Storbritannien hoppats på. Inte heller har koalitionen hälsats med önskat jubel av lokalbefolkningen. Vilket står i bjärt kontrast till förhandssnacket från Washington.

Som så ofta är inte bilden entydig åt någotdera hållet. Det är naturligt att amerikanerna måste göra halt efter att ha kört flera tiotals mil med sina stridsfordon. Det är inte första gången som den pansrade spetsen på armén måste vänta in underhållet. Maten, reservdelarna, ammunitionen och bränslet hänger inte med när det går undan. Dessutom måste man till slut vila, reparera och skydda ”flankerna”. För att inte tala om underhållsvägarna eftersom allt körs på oskyddade lastbilar.

Samma sak hände vid ett flertal tillfällen under andra världskriget.

Tyskarnas blixtkrig 1940 genom Belgien och Frankrike stoppades för ”säkerhets skull”. Därför hann brittiska armén komma undan över Engelska kanalen. Tyskarna plågades under hela kriget mot Sovjetunionen av partisanöverfall mot de bakre linjerna. Detta band stora styrkor som inte kunde användas vid fronten. Den amerikanske generalen Pattons snabba marsch genom Frankrike 1944 stannade av inte minst på grund av bensinbrist. Och kriget blev en vinter längre.

Skyddet av vägar och bakre linjer skulle nu inte vara något större problem om det inte fanns en stridbar motståndare. Ammunition skulle inte behöva fyllas på i samma mängd. Inte heller skulle amerikanerna behöva invänta förstärkningar.

Och vänta måste de, ty det tar tid innan nya trupper både är på plats och strids-klara med utrustning. De irakiska styrkorna kan utnyttja ”pausen” på marken, även om flygbomber och robotar inte vilar.

Rumsfeld ville inte ha för stora markstyrkor. Precisionsbombningar och en snabb rusning skulle göra susen. Det irakiska folket skulle göra gemensam sak med invasionsstyrkan. Iraks styrkor skulle lägga ned vapnen eller bära sig direkt dåraktigt åt (det vill säga möta amerikanerna i öppna fältslag). Saddam skulle falla snabbt. Så har det inte blivit.

Men kan dessa uppgifter vara sanna? Kan amerikanerna ha chansat så vilt? För detta talar den ganska lätta och lilla styrka som ändå är på plats i Irak.

Den är till stor del utrustad med ”lånemateriel” från amerikanska förråd i Kuwait. Liksom att man inte redan har mer förstärkningsmateriel på väg.

Likaså började man anfallet utan den tyngsta amerikanska divisionen. Den skulle ha gått igenom Turkiet men har ännu inte lastat ur i Kuwait.

Iraks ledning har lärt läxan från tidigare krig – egna och andras. Den möter smart nog inte US Army på supermaktens villkor. Chansningen gick inte hem.

Både militärt och politiskt verkar Washington ha räknat fel. Det är visserligen inte avgjort. Men det ser ut att bli utnötningskrig. Så nu får soldaterna betala priset, liksom Iraks folk, eftersom kriget drar ut på tiden.

Och vi måste väl betala en del av notan.

Hans Zettermark , säkerhetspolitisk expert