Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Brevet från Irak

Peter Kadhammar skriver hem. Peter Kadhammar skriver hem. Foto: MATTIAS CARLSSON

Så ser vardagen ut för en krigskorrespondent i krigets Irak.

I går fick Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow brev från medarbetaren Peter Kadhammar.

Niklas, hej,

Jag skriver detta i skymningen inför femte natten i Irak. Vi bor på en parkering vid en brittisk förläggning. Ett säkert ställe, men det råder ljusdisciplin vilket betyder att vi helst ska befinna oss i totalt mörker om någon timme. Vi fuskar lite, förstås, och då brukar de brittiska vakterna komma över och vänligt be oss minimera ljuset för vår egen skull.

Första natten sov fotografen Mattias och jag i bilen. Jag kom till slutsatsen att jag hellre sover i sovsäcken under bar himmel. Det fungerar bra, men stridsvagnarna som dånar förbi 20 meter bort kan väcka mig ibland. Det grova artilleriet vänjer man sig lustigt nog vid, även om marken kan vibrera när de skjuter.

Vildhundarna är skygga men högljudda. I natt vaknade jag av att en av dem stod över mig, men hon sprang när jag öppnade ögonen och lyfte på huvudet.

     

Vi camperar tillsammans med Mail on Sundays Barbara Jones och hennes livvakt/fixare/allt i allo, en pensionerad kapten i elitförbandet SAS. Han heter John Windham och jag har aldrig sett en skickligare karl på att läsa kartor.

Jag steg i Johns aktning i natt när jag snarkade mig igenom artillerisalvorna mot Basra. John sover också under himlen, bredvid mig. Han säger att det är säkrast, och om vi blir beskjutna av de irakiska granatkastarna kan vi bara rulla ner i skyddsgropen som de brittiska soldaterna grävt åt oss.

Detta är en liten beskrivning av hur det är att jobba här. Det finns mycket mer att berätta. Men situationen blir, tycker jag, lustig när tidningen inte vill ha något för tillfället. Det säger jag inget om. Jag insåg att intresset skulle falna mycket snabbt denna vecka, fast jag trodde att det skulle hålla i sig ytterligare ett par dagar.

     

Mattias älskar naturligtvis situationen. När jag sa att jag ska skriva till dig bad han att jag ska understryka att han gärna stannar.

Själv är jag lite förvirrad. I dag har vi gjort ett anständigt reportage: En vanlig familj i Umm Qasr, och om kampen för livet. I Umm Qasr finns en stor fabrik som tillverkar rör för oljeindustrin. Invånarna plundrar nu fabriken på allt som går att flytta. Det mest attraktiva är vattnet i två enorma cementcisterner. Vattnet är skitigt och användes för att tvätta stålrören. Där står nu Umm Qasrs invånare och hivar upp vattnet i hinkar, trasiga plåtburkar, vattenflaskor. Bara för att ha något att dricka.

Stämningen är desperat. Tänk på Mad Max-filmerna så får du en rätt tydlig bild av hur det är. Att intervjua min vanliga familj var ett äventyr som kunde ha slutat i upplopp med hundratals människor vrålande: vatten! vatten!

I morgon skriver jag ut den artikeln. Jag hoppas ni vill ha den. Om inte, kan du väl larma brevledes bums.

Ett par oljekällor brinner fortfarande. Som svetslågor rätt upp i skyn. I morgon eller övermorgon ska amerikanska specialister försöka släcka en av dem. Vi ska försöka vara där. Bör bli häftiga bilder. Ett möjligt reportage, alltså.

Annars svävar allt. Mötte en före detta kollega till John i dag. Han tror att det kan dröja någon månad innan britterna tar Basra.

     

Ja, herre gud vilket krig det blev. Jag har inget emot att stanna ett tag till. Då pratar vi om en vecka eller så. Men sedan måste jag börja tänka på hemfärd. Jag tror inte jag kan begära att Pia ska hålla ställningarna ensam så mycket längre. Jag har varit ute en månad nu.

I natt drömde jag om att jag hällde upp ett bubbelbad på mitt hotell i Kuwait City. Jag stod framför badkaret och tittade på bubblorna. Sedan vaknade jag och såg vildhunden i ögonen.

Jag har inte tvättat mig på sex dygn tror jag (vi sov en natt på en farm i norra Kuwait innan vi tog oss in hit). Observera att detta inte är gnäll, utan en beskrivning av läget. Jag vet inte vad jag tycker själv. Det är svårt att ta sig in i Irak. Vi har visserligen tagit oss in två gånger på två försök, men vi hör om erfarna kolleger från hela världen som legat i Kuwait sedan kriget började utan att lyckas.

Så vad gör vi? Vore bra med ett ganska snabbt besked från dig.

 

Hälsningar

Peter

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet