"Ja till EMU" har spruckit

NYHETER

Ja-sidan inför folkomröstningen om EMU är nu splittrad i minst tre falanger.

Göran Persson har anledning att vara nervös.

Om 162 dagar avgör 6,5 miljoner röstberättigade om Sverige ska byta kronan mot euro och göra riksbanken till ett lokalkontor till den europeiska centralbanken i Frankfurt.

Göran Persson, ja-sidans främsta dragplåster, jobbar i stark motvind. Särskilt efter gårdagen.

Då stod det klart att det socialdemokraterna och LO inte är, och inte kommer att bli, överens. Trots att en arbetsgrupp ledd av finansminister Bosse Ringholm sedan i vintras försökt förmå LO att avstå från kravet på buffertfonder. De beskrevs igår, på äkta direktörsmanér, av Göran Persson som "fondsocialism".

Oenigheten med LO är en svår black om foten för Persson som satsar hela sitt politiska förtroende på en ja-seger. Men ännu mer bekymrad borde han vara över ja-sidans splittring. Den sönderfaller i minst tre falanger som inom sig är delade.

Den borgerliga falangen. De tre ja-partierna i det borgerliga blocket företräder två olika åsikter.

Moderaterna vill inte "höja det offentliga sparandet" som det heter på politikens fikonspråk. Det handlar om att betala av statsskulden snabbare än i dag. Det vill både folkpartiet och kristdemokraterna.

Sossefalangen. Sönderfaller i två delar, parti- och LO-linjen. Socialdemokraterna tycker som fp och kd, betala av snabbare.

LO däremot vill i stället lägga pengar i en kriskassa, även kallad buffertfond eller stabiliseringsreserv. Den skulle användas vid ekonomiska kriser.

På måndag väntas LO:s styrelse besluta att organisationen ska vara neutral i folkomröstningen.

Näringslivsfalangen. Näringslivets organisationer, exempelvis Svenskt näringsliv, slåss för ett ja. Men flera tunga direktörer ser inga som helst fördelar med EMU.

De flesta av dem ingår i nätverket "Medborgare mot EMU".

Men, invänder den näsvise, nejsidan har ju inte heller helt enig. Vad spelar det då för roll att ja-sidan är splittrad?

Det är mycket enkelt. Hela bevisbördan faller på dem som förespråkar ett ja. De som vill ha en förändring måste övertyga väljarna om att den är bra. Det behöver inte de som vill att allt ska förbli vid det gamla.

Om det är uppenbart att ja-förespråkarna har skilda uppfattningar om hur verkligheten ser ut, disparata idéer om varför man ska byta valuta och olika uppfattningar om vilka förändringar som kommer att krävas i Sverige försvagas argumentationen. Det är en självklarhet.

Nej-sidan däremot förenas i sitt nej.

I Sifos senaste opinionsmätningar har nejsidans övertag legat mellan fyra och tio procentenheter. Göran Persson har all anledning att vara nervös.

Så tycker partierna

Lena Mellin