Deras val: medicin – eller vatten

Noor, 14, var törstig - blev dödssjuk

1 av 4 | Foto: Mattias Carlsson
SMUTSIGT VATTEN 14-åriga Noor visste att vattnet måste kokas, men när Umm Qasr i södra Irak bombades blev hon livrädd – och hävde i sig vatten utan att tänka. Nu ligger hon till sängs i tyfoidfeber. Pengarna räcker inte både till medicin och vatten.
NYHETER

Hon har fått den av vattnet i Umm Qasr, eller snarare bristen på vatten.

Mamma Amal och systrarna Seined, 6, och Nadar, 12, vakar hos henne.

Visst finns det vatten, annars skulle ju alla dö, men vattnet är smutsigt och farligt: vattnet är förutsättningen för liv, men det dödar också.

Kasim är besatt av vatten, hela familjen pratar om vatten, liksom alla i Umm Qasr.

Amal har fel på njurarna på grund av dåligt vatten.

Hon fick missfall förra året därför att hon är tvungen att bära det dåliga, tunga vattnet i hinkar från röret på gården och in i huset.

Pappa Kasim, 39, pratar om pengar, men pengarna är bara ett annat ord för vatten. Som kontorist på järnvägen tjänade han 3 000 dinarer i månaden, vilket nu, sedan kriget började, motsvarar en dollar.

30 liter vatten kostar 2 000 dinarer på marknaden.

Sedan kriget började finns inget rinnande vatten. Men även innan, när det vattnet strilade i ledningarna, var det ett bekymmer.

Ty FN:s sanktioner mot Irak innebar att reningsverken inte fungerade eller fungerade dåligt, och ledningarna läckte och tog in smuts, vilket innebar att vattnet fanns, men var farligt.

Nu sitter Kasim och hans familj på golvet i vardagsrummet, som är svalt och skönt i middagshettan. Han säger att han aldrig trivdes på järnvägen.

Arbetet var tråkigt och dåligt betalt. Men genom arbetet fick han detta hus, som består av fyra rum och ett litet kök.

Sedan ett år tillbaka hyr Kasim ut två rum. På det viset drygar han ut inkomsten med 10 000 dinarer i månaden. De pengarna innebär: vatten. Kasim och Amal vet att de ska koka vattnet. De vet att vatten som inte kokas är livsfarligt.

Ändå blev Noor sjuk.

När amerikanerna och britterna bombade Umm Qasr och invaderade staden var Noor så rädd, och törstig, att hon hävde i sig vatten utan att tänka på risken, för de dagarna kändes bomberna farligare. Nu ligger hon blek och gul på sängen.

Kasim har hyst in henne hos sina bröder två kvarter bort. Bröderna är gifta med kvinnor som - ännu - har friska njurar. De har mer kraft än Amal och orkar sköta den sjuka flickan.

- Det är ett bra hus, säger Kasim. De har sju pojkar som orkar bära.

Ingen har råd att köpa allt vatten som behövs. Så husets pojkar går, som så många i Umm Qasr, till fabriken som alldeles nyss tillverkade stora rör för oljeindustrin.

Där finns två cisterner av cement. De innehåller vatten som användes för att tvätta rören.

Farligt vatten. Det luktar. Men det duger att tvätta med och i värsta fall, om man kokar det riktigt länge, kanske att dricka.

Hela dagarna vandrar en ström av män och pojkar, och några få kvinnor, från staden till fabrikens cementcisterner. Den som är riktigt välbärgad kan hämta vattnet i bil. Ännu i förrgår fanns bensin att köpa i Umm Qasr. Bensin är billigare än vatten.

De flesta har en cykel som de balanserar de fulla, rangliga kärlen på. Några har kärror. Och de som är fattigast får bära, vilket innebär att det smutsiga vattnet blir ett tungt heltidsjobb.

Att då ha många pojkar i huset innebär en konkret och livsavgörande rikedom.

Kasim har 15 000 dinarer kvar. 15 000. Det motsvarar 225 liter rent vatten.

Sedan är familjen hänvisad till det smutsiga vattnet på fabriken, om det finns något kvar.

När amerikanerna och britterna invaderade Irak sa de att soldaterna skulle följas av en stor humanitär hjälpinsats.

Men Kasim har inte sett något av den. Det kommer visserligen vatten i tankbilar från Kuwait, men det är det vattnet som kostar. En del av tankbilarna distribuerar också gratis vatten, men för att få något av det måste man vara väldigt snabb.

Det Kasim har sett av amerikanernas och britternas befrielsekrig är bomberna, de förstörda vattenledningarna, sin dotters sjukdom och att det inte längre finns något tråkigt arbete vid järnvägen att gå till.

Umm Qasr var den första staden invasionsstyrkan tog. Det Kasim sett efter befrielsen är tv-journalister som susat genom staden och kastat flaskor med vatten åt de tiggande barnen.

- Sedan tar de bilder. De behandlar oss som hundar.

Rummet har fyllts av grannar, släktingar, nyfikna.

- Saddam Hussein var bättre än detta! skriker någon.

- Vi är en liten stad. 30 000- 40 000 invånare bara. De säger att de ska ta hela vårt land. Hur ska de klara det när de inte ens får fram vatten till oss? säger en man.

Männen bredvid honom skrattar. Men Kasim skrattar inte. Han har Noor att tänka på. Han har 15 000 dinarer kvar. Hur ska han använda dem? Till rent vatten? Eller medicin? Vilket ska han prioritera? Hur ska han välja?

Peter Kadhammar