Rast och vila hos Saddam

Brittiska soldater skyddar diktatorns palats i Basra

1 av 4 | Foto: Mattias Carlsson
SEGRARENS SÖMN Saddams palats i Basra är intaget. Brittiska Royal Marines säkrade området strax efter gryningen i går morse. En vägspärr och vakter hindrar irakierna från att ta sig in i byggnaden. Men de skulle ändå inte kunnat stjäla mycket, i byggnaden finns inte en möbel.
NYHETER

Detta var dagen då Basra befriades - eller erövrades - men det var ingen glädjens dag och heller inte rädslans.

Kanske var det en sorgens dag.

När Aftonbladets Peter Kadhammar och Mattias Carlsson körde in mot staden såg de dödsoffren och plundrarna som letade överallt.

De nådde ända fram till Saddam Husseins palats - som ingen plundrade.

BASRA.

De döda soldaterna låg med ansiktena ner i det bruna vattnet. Civila män och unga pojkar gick på jordvallen som varit soldaternas skydd och tittade ner på kropparna.

Varför gjorde de det?

Varför lade sig dessa unga soldater bakom jordvallen vid Basras universitet och siktade uppåt vägen med sina automatkarbiner och granatgevär?

Trodde de verkligen att de skulle kunna försvara staden? Trodde de att en sista salva, och sedan deras oundvikliga död, skulle innebära en skillnad?

Det bruna vattnet var stilla så kropparna rörde sig inte.

Båren var röd av blod

En 13-årig pojke som heter Mustafa Naif såg på liken. Till skillnad från de andra pojkarna stod Mustafa stilla och han tittade länge.

- Jag är rädd, sa han. Jag är rädd när granaterna smäller på natten och vårt hus skakar. Jag är rädd när engelsmännen skjuter på vår armé och jag är rädd när vår armé skjuter på engelsmännen.

Nu behövde inte Mustafa vara rädd längre. Ingen skulle skjuta mer. Personal från Röda halvmånen skyndade med en brun bår som var röd av blod att hämta kropparna.

Plundrarna svärmade överallt där det fanns något att ta.

Två unga män drog ett pingisbord. En av dem var barfota. Den andre gick i strumplästen. Som för att ursäkta plundringen sa den som var barfota:

- Jag ska inte sälja bordet, jag ska ta hem det.

En man kom med två plyschsoffor på en liten kärra som drogs av en åsna. En pojke bar på en stor fläkt. Två karlar drog en generator på en kärra. En medelålders man bar en kontorsstol på huvudet. En tonåring kom med sex lysrör under vänster arm och en vit trädgårdsstol av plast i den högra.

Vägspärr och vakter

De kom alla från Basras universitet men plundringen pågick i hela staden.

Den enda platsen som inte plundrades denna dag var diktatorn Saddam Husseins palats. Dit nådde en enhet ur Royal Marines en timme efter gryningen, och soldaterna säkrade området med en vägspärr och vakter.

Den stora porten in till palatsområdet var byggd i babylonisk stil och strax innanför fanns en relief av Saddam själv. Den bar skriften:

"Med Guds vilja

Han är segerns man"

Men nu var segern britternas, och om man passerade alla vaktstugorna och de administrativa byggnaderna och gästhusen kom man till en smal och högt välvd bro som ledde till en liten ö. Där låg själva palatset, även det byggt i ett slags babylonisk stil.

Palatset var tomt. Där fanns inte en möbel kvar, inte en lampa. Den stora entréhallen pryddes av en hög kupol. Den gav ett vackert, milt ljus som gjorde ödsligheten tydligare. Kapten Stuart Taylor gick genom hallen. Han sa:

- Det verkar ha varit tomt ett tag. Men det kändes ändå som ett avgörande ögonblick när vi kom hit.

Royal Marines intog palatset utan att möta något motstånd, ja, utan att alls se några irakiska soldater.

- Känn er fria att gå runt och se på ståtligheten, sa kapten Taylor.

Ledstängerna var av snidat rosenträ, liksom alla dörrar och allt fönsterfoder. På andra våningen låg en grupp soldater och sov i ett av rummen. Menige Andrew Chilvers, 21, från Middlesborough, stod i ett annat rum och såg ut över floden Shatt al-Arab och dadelpalmerna på den andra sidan.

Han kunde höra fåglar sjunga.

- Det är så vackert. Det är nästan inte verkligt, sa Chilvers.

Palatset var maktens tomma skönhet. Det betydde inte längre något. Så varför skonades det? Varför skonades det enda som inte längre hade någon betydelse för invånarna i Basra?

Möbler från Sheraton

Längre upp längs Shatt al-Arab, på Martyrgatan som löper längs med floden, fortsatte plundringen. En grupp män och kvinnor gick lös på ett hus som hade tillhört Saddam Husseins vaktstyrka.

Ännu en bit längre upp bar människor ut möbler från hotell Sheraton. Gatan var fylld med papper från något kontor.

En folkmassa satte sig plötsligt i rörelse längs en sidogata; en flock som sprang mot ett mål, och det visade sig vara den lilla diskreta spritbutiken bredvid Basras enda nattklubb.

Ett par hundra meter längre bort var dörrarna till Iraks centralbank sönderslagna. Män strövade omkring bland glassplitter och kullvräkta möbler inne i banken, som om de sökte efter något, kanske pengar, eller för att de bara ville förstöra.

Det brann i ett av rummen.

På Babyloniska lejonets torg stod en brittisk stridsvagn. Den var omringad av en folkmassa som bara stod där och väntade. En blond kvinnlig soldat stod i tornluckan och tittade tillbaka.

En bit från dem höll en man i sin cykel. Hans sexårige son satt på stången. Mannen sa:

- Hela världen kommer att se detta. Hela världen kommer att se hur Basras invånare plund-rar och bränner. Och hela världen kommer att säga: Irakierna kan inte sköta sig själva.

Han pekade på stridsvagnen.

- Britterna borde inte tillåta att detta sker. Varför ser de bara på? Jag kan inte annat än skratta. Vi plundrar oss själva. Vi stjäl det som tillhör oss alla.

På det vita lejonet av sten mitt på torget hade någon skrivit:

"Ner med den grymme Saddam".

Det var dagen då människorna kunde skriva sådant utan rädsla. Men det fanns ingen glädje.

Sorgen var som tydligast borta vid säkerhetspolisens höga, vita byggnad. Den var fallfärdig, träffad av en bomb. Det brann i några av rummen.

Färgfoton av tortyroffer

En grupp män cirklade kring huset, i huset, men de var inga plundrare. Några av dem var före detta fångar.

De var ivriga att visa byggnaderna bakom det höga huset, för det var i de låga byggnaderna bakom fångarna hölls. Männen skyndade sig genom korridorer med celldörrar av stål. De visade de trånga cellerna, och de visade burar där fångarna hade trängts och de visade ett skitigt gammalt badkar som innehöll fångarnas dricksvatten.

Och de visade rummet där torterarna hängde upp sina offer med bakbundna armar i krokar i taket för att sedan slå, slå, slå.

Och någon av dem böjde sig framåt och visade hur de slog, och någon annan lade sig ned för att visa hur trångt det hade varit, och en tredje visade färgfoton av tortyroffer som avlidit och bilder av avrättade; och det var bilder så vidriga att de knappt gick att se på. Men männen lät bilderna cirkulera mellan sig och de såg noga på dem.

De sa inget.

Slagsmål om juicen

De hade funnit färgfotona i säkerhetspolisens arkiv. Där var högar med bruna dossierer över fångarna, och det var första gången som någon utomstående kunde rota i detta skräckbibliotek.

Nej, det fanns ingen glädje. Lättnad kanske. Oro för framtiden. En liten dos förhoppningar, även om det är svårt att känna hopp när anarki råder och en stad plundras.

Männen som visade arkivet var mycket värdiga och mycket hjälpsamma. De var inga plundrare. De ville att någon skulle läsa papperen. De ville ha klarhet i sitt förflutna och klarhet om sin framtid.

En av dem undrade om jag hade något att dricka. Jag hämtade ett tiopack med juice ur bagageluckan på vår hyrbil. Då började dessa värdiga, vänliga män slåss. De slogs om drycken, de slet i varandra och ryckte i flaskorna.

Så såg det ut i Basra i går. Värdiga män som slogs för att få några droppar att släcka törsten med.

Och soldaterna låg med ansiktena ner i det bruna vattnet.

Peter Kadhammar