USA måste ha varit säkra på att inte möta motstånd

NYHETER

Skulle amerikanerna ringa in Bagdad, eller köra rakt in?

Tänkte de vara försiktiga och vänta in förstärkningar, eller passa på när ångan var uppe?

Svaret verkar vara: Lite av varje.

Amerikanska markstyrkor har nu kört in i Bagdad. En till synes djärv operation in mot centrum. Men inte det stora övertagandet av staden. Hur chansartade är framstötarna?

Amerikanerna skulle inte ha riskerat att ge sig ända in i mångmiljonstadens mitt utan att vara rätt säkra på sin sak. De måste ha haft hyfsat pålitliga uppgifter om att de inte skulle möta något svårare motstånd.

Det rör sig om ett pussel av data från avlyssning, flygfoton och uppgifter från folk på plats. Agenter och smågrupper av elitsoldater som rapporterat vilka vägar som var framkomliga och tillräckligt fria från irakiska soldater.

I lördags gjordes ett första försök med en mindre styrka. Det gav tydligen mersmak. I går gick man in med större delen av en brigad, sägs det.

Vad hoppas USA uppnå? Dels kan man alltså testa de irakiska styrkorna. Dels kan man sända ett "kraftfullt budskap" till flera olika målgrupper. Den irakiska ledningen ska få klart för sig att deras tid rinner ut. Bagdadborna ska märka att regimen har fel när den påstår att USA-styrkorna är långt från Bagdad. Hemmaopinionen ska få glädja sig åt en framgång.

Det var ingen tillfällighet att vi snabbt upplystes om att det första USA-planet landat på den erövrade flygplatsen. "Vi har kontroll. Nu kommer det amerikanska förstärkningar." Det är heller ingen slump att vi matats med uppgifter om att amerikanerna tagit över presidentpalats och att Saddamstatyer störtats. Maktens symboler erövras. Men därtill har USA än en gång lyckats med att vända våra blickar till avsett ställe. En hel dag är vi upptagna med att analysera denna räd. Under tiden händer det en massa annat. Både i och utanför Bagdad.

Samtidigt har armé och marinkår rört sig runt Bagdad. Det är naturligtvis ingen fullständig försegling av denna jättestad. Men USA kan nu ha koll på vad som rör sig på de större vägarna. Inga större förband eller tunga vapen kan röra sig ut eller in utan att märkas. Och det som syns kan bekämpas. Även här finns ett dolt budskap: "Du kan smyga förbi eller passera som person. Men organiserade militära förband göre sig icke besvär." Alltså är det klokt att desertera.

Chanstagningen in i Bagdad visade att USA inte ville ge Iraks styrkor någon "time-out". Det gäller att hålla trycket uppe. Samtidigt uppges flera tusen soldater ha anslutit till "förtruppen". Så nog har man fått förstärkningar lokalt. Däremot väntade man inte in de tunga förstärkningarna från själva USA.

Även om amerikanerna nu tar chanser är det inte samma sak som att de skulle ta stora risker. De trevar, prövar och går på där motståndet är svagt. Med full beredskap att dra sig tillbaka om de möts av för hårt motstånd. Å andra sidan är de nog ganska säkra på att motståndet är svagt. Och om vi ska tro USA var det en synnerligen tung styrka som gick in i Bagdad i går. En rejäl pansarstyrka - med fler stridsvagnar än trupptransportfordon.

Även utan flygstödet är USA-styrkorna överlägsna på alla vis: eldkraft, rörelseförmåga, skydd och koll på läget. De har fler, kraftigare och bättre vapen. Kan röra sig längre och snabbare. De har bättre skydd både för fordon och soldater. De har bättre överblick och ledningsförmåga.

USA har initiativet och uppenbarligen en flexibilitet som gör att de kan anpassa planerna till verkligheten. De kan dra sig ur, de kan stanna, de kan byta väg varteftersom.

Militärt ser det nästan ut som spel mot ett mål - men vad händer på övertid, eller efter slutsignalen? Militärt ser det nästan ut som spel mot ett mål - men vad händer på övertid, eller efter slutsignalen?

Hans Zettermark (säkerhetspolitisk expert)