Eriks mamma i tårar i rätten

Familjen Westerberg vittnar om skräckdygnen

1 av 2 | Foto: PETER KNOPP
TRODDE SONEN SKULLE DÖ Birgitta Westerberg berättade i går om dygnen när hennes son Erik hölls fången av kidnappare. "Jag hade dåligt samvete för att vi ringt polisen, det skulle bli vår skuld om något skulle hända", säger hon.
NYHETER

Birgitta Westerberg försöker vittna om dagarna när sonen Erik var i kidnapparnas våld och maken jagade genom Europa.

Hon brister, blir tyst, en tår rinner.

- Jag trodde att både Erik och Lasse skulle dö, säger hon.

I går var det familjen Westerbergs tur att berätta om bortrövandet av Erik och de iskalla kraven från utpressarna.

Erik börjar, men inte förrän de misstänkta kidnapparna lämnat salen. Han orkar inte tala i deras närvaro.

"Luften tog slut"

Erik beskriver hur paralyserad han blev när blomsterbudet som han släppt in i sin lägenhet plötsligt riktar en pistol mot honom och tvingar ned honom i en liten låda.

- Luften tog slut ganska snart och jag försökte skrika. Håll käften blev svaret, då fick jag ännu mer panik, säger han lågt med blicken mot åklagaren och ryggen mot åhörarna.

Under dygnen i stugan på Värmdö blev Erik Westerberg hotad till livet gång på gång. Han uppfattade kidnapparna som mycket professionella och det skrämde honom.

Vaknade av skott

- De påpekade att de hade en pistol och att de inte tvekade att använda den. Om jag försökte springa skulle de skjuta mig och om min far kopplade in polisen skulle någon annan komma dit och ta hand om mig. Jag försökte tänka så lite som möjligt på det för att inte bli sinnessjuk.

Tredje natten i fångenskap vaknade Erik Westerberg av skottlossning. Han trodde att polisen hittat stugan och att något gått snett. Att vakten provsköt på egen hand, anade han inte.

- Jag var övertygad om att vakten skulle komma in och plocka mig. För första gången i mitt 23-åriga liv bad jag till Gud.

Efter lunchpausen blir hans pappa Lars Westerberg pressad av advokat Tomas Nilsson som försvarar mannen som är misstänkt för att fört fram hoten. Mannen har erkänt samtliga telefonsamtal - utom det första.

- Jag är tvärsäker på att det är samma person alla gångerna. Det är inte en uppfattning, det är ett faktum, säger Lars Westerberg.

Han är rak i ryggen, bestämd i rösten och ser stint mot de tilltalades bänk.

- Jag hade bara ett enda mål och det var att få tillbaka min son.

Dåligt samvete

Under hans färd genom Europa enligt kidnapparnas instruktioner väntade hustrun i lägenheten i Stockholm. Vid hennes sida fanns beväpnade poliser och dottern.

- Jag blir stressad när jag ska berätta, säger Birgitta Westerberg.

Rösten försvinner, sedan tar hon ny sats.

- Jag hade dåligt samvete för att vi ringt polisen, det skulle bli vår skuld om något skulle hända.

Hon var livrädd, men aldrig uppgiven.

- Någonstans har man alltid hoppet att det ska lösa sig, säger hon.

Camilla Norström