Här faller Saddam

Folkmassorna förstör statyer av sin diktator

1 av 6 | Foto: KARIM ZAHID. RAMZI HAIDAR/PRESSENS BILD, GORAN TOMASEVIC/REUTERS, LAURENT REBOURS/AP
DIKTATORN STÖRTAS USA-soldater drar omkull en sex meter hög Saddam-staty i centrala Bagdad. När symbolen för skräckväldet ligger på marken rusar folk fram och skymfar den.
NYHETER

BAGDAD

Irakierna är lättade.

Saddam Husseins regim är historia. Amerikanernas ankomst betyder också att de värsta bombningarna är över.

Men än är det för tidigt att andas ut.

Gäng drar nu fram på gatorna och plundrar allt de kommer över.

Det är förvånansvärt lite folk ute på gatorna för att vara i en nyligen befriad stad. Det är nästan kusligt folktomt.

Det är för farligt att gå ut. I kväll när jag skriver detta håller jag mig inomhus. Vi har fått rapporter om plundrare härjar på gatorna. Ministerierna har plundrats, vilket är ganska naturligt - eftersom de varit en symbol för regimen.

Men jag har också hört att sjukhus plundrats på utrustning. Unga, fattiga och desperata män behärskar Bagdads gator.

Tidigare i dag såg jag hur kontorslokaler, inför ögonen på de amerikanska soldaterna, plundrades av unga män som kom springande med datorer och möbler. Det dröjer innan de amerikanska trupperna har full kontroll i Bagdad.

En speciell dag

Tidigt i går morse förstod jag att det skulle bli en ovanlig dag.

De irakiska tjänstemän som följt i våra fotspår under hela kriget dök inte upp på hotellet på morgonen.

Informationsministern Sahaf höll inte sin dagliga presskonferens.

För första gången många långa år behärskade Saddam Hussein och hans soldater inte Bagdad och dess befolkning.

Vi var rädda att det skulle bli en farlig dag, en dag då man varken skulle kunna eller våga ge sig ut på gatorna.

Men på förmiddagen fick vi indikationer på att läget var bättre än befarat och jag tog risken att lämna hotellet.

Vid en av stadens broar var det stopp - den kontrollerades av amerikanska soldater och de ville inte att vi skulle åka längre.

Dittills hade jag inte mött en enda amerikansk soldat under det tre veckor långa kriget. Jag hade sett flygplanen och stridsvagnarna. Men inga amerikaner.

Nu pratade jag med en amerikansk soldat. Mitt i Bagdad.

Det kändes faktiskt lite konstigt efter alla dagar med irakiska tjänstemän som överrockar, efter alla bombnätter och framförallt efter allt snack om hur långt och blodigt slaget om Bagdad riskerade att bli.

Soldaterna log och var avslappnade.

Jag frågade hur de blivit mottagna.

- Vi har mötts av jublande irakier hela tiden, svarade en soldat.

Soldaterna kom in

Tillbaka på hotellrummet hörde jag ett fruktansvärt buller utifrån. Jag trodde först att det var amerikanska flygplan som lågsniffade över stan.

Men så var inte fallet.

Det var en amerikansk stridsvagnskolonn som bromsat in utanför hotellet. Nere receptionen möttes jag av amerikanska soldater som pratade och skrattade med oss journalister. Många passade på att utnyttja hotellets rena toaletter.

Statyerna förstördes

Senare på eftermiddagen bevittnade jag hur en stor folkmassa gav sig på en staty av Saddam Hussein.

Man reste först en stege, någon klättrade upp och la en snara runt halsen på Hussein.

Det fanns mycket symbolik i den handlingen.

- Han har blod på sina händer. Han är en diktator, vet du vad det innebär? Nu kan vi äntligen andas, sa en av de män som försöker riva statyn.

Större delen av dagen

ägnade jag åt att prata med irakier för att få en bild av sinnesstämningen. Bilden är blandad.

Man är lättad över att regimen har fallit. Saddams fall och amerikanernas ankomst betyder att de värsta bombningarna av Bagdad torde vara över.

Fulla - och glada

Två män sitter i en bil, de är påtagligt berusade. Vägspärrarna hindrar dem från att åkam hem.

- Men, det gör inget. Vi är glada över att Saddam är borta, det är därför vi firar, säger han och skålar.

Samtidigt är många lite misstänksamma. Innan man har sett en bild av Saddam Hussein, antingen som fånge eller som död, vågar många inte riktigt tro att han är störtad för alltid.

Har man levt under Saddam Husseins tyranni så länge är det svårt att frigöra sig från hans makt. Jag tror att man ska ta glädjescenerna som visas på tv med en nypa salt. Irakierna har i många år levt ett dubbelliv. Offentligt har de gjort honnör för Saddam, inom hemmets fyra väggar har de avskytt honom.

Folk är uppriktigt glada över att Saddam är borta, men glädjeyttringarna är också, tror jag, ett försök att göra ett gott intryck inför de nya härskarna. Den mentaliteten, det beteendet, sitter djupt efter de många åren av förtryck.

I enrum viskar många om att de inte vill leva under amerikansk och brittisk ockupation.

- Jag är ledsen. Inte över att regimen har fallit utan över att vi är ockuperade. Vi är ett gammalt kulturfolk och ska inte styras av britter och amerikaner, säger en Farih, en medelålders man.

Kriget fortsätter

Från min balkong hör jag hur några bomber exploderar i natten. Kriget är inte över ännu.

Rädslan finns där fortfarande, men den är mindre nu. Som västerlänning och journalist känns det tryggare att ha att göra med de amerikanska soldaterna. Vi är inte längre utlämnade åt Saddamregimens godtycke.

Urban Hamid