Var finns de jublande befriade folkmassorna?

Peter Kadhammar på resa genom Irak

NYHETER

BAGDAD

Visst var det häpnadsväckande bilder vi fick se på teve när statyn av Saddam Hussein föll.

Men när vi kom till Bagdad stoppades vi i en amerikansk vägspärr. Soldaterna sökte igenom bilen och ursäktade sig med att en självmordsbombare tidigare på dagen hade dödat en av deras kamrater.

Var fanns de jublande irakiska massorna?

Medan mörkret föll körde vi genom en stad där få människor rörde sig. De som var ute hade ett ärende.

Man vandrar inte för nöjes skull i en stad som saknar elektricitet och där plötsliga artillerisalvor och enskilda skott bryter tystnaden.

Det var kusligt. Ändå hade det slitna, hårt prövade Bagdad en ovanlig skönhet i det kalla ljuset från bilen. Strålkastarna lyste upp tomma fasader, slitna väggar, sönderskjutna hus.

Ibland hamnade någon människa i ljusfånget, en skrämmande överraskning i den döda staden.

Vi hade startat tidigt på morgonen från Kuwait. För att komma över gränsen var vi tvungna att passera fem vägspärrar.

Två av dem amerikanska och en brittisk, och det var i praktiken amerikanska soldater som avgjorde om vi skulle få lämna kuwaitiskt territorium och köra in på irakiskt.

Kastar sten på befriarna

Vi for in till gränsstaden Safwan, eller snarare runt den. Ty amerikanerna har lagt en ny rutt som undviker tätorten och därmed Safwans invånare, som under detta krig gjort sig kända för att kasta sten på befriarnas och de efterföljande journalisternas bilar.

Men en rutt förbi centralorten betyder inte att Safwans invånare försvinner. Barnen, och en hel del vuxna, stod vid den nya vägen.

De kastade inte sten men de ropade de vanliga ropen efter vatten, mat, pengar - något, vad som helst, i gåva från befriarna.

En och annan gjorde en gest av att kasta något, men den här gången slapp vi den tunga, otäcka dunsen mot plåten.

Är de inte tacksamma?

Vi körde upp genom Irak. Först på en sexfilig motorväg som knappt hade någon annan trafik än amerikanska konvojer och enstaka journalister.

De amerikanska konvojerna går genom ett tomt land, ett medvetet val.

Tätorterna är fortfarande betraktade som farliga områden, även om de anses befriade och "säkrade".

Vi mötte några egyptiska journalister som fått alla rutorna på bilen krossade i Basra. Vi avråddes - av en irakier - att köra in i Nasiriya, då staden är alldeles för farlig. En annan irakier rådde oss att fly in i någon moské och be en ayatollah om skydd om folkmassorna skulle bli alltför farliga i Najaf.

Ett fattigt slitet land

Bara det tomma landet är säkert. Bara den heta, dammiga öknen ger en stunds avspänning, för där finns inga folkmassor som rör sig och kräver - kräver något!

Men vad är det de kräver?

För ett halvår sedan körde jag ner genom samma landskap, men då på motorvägarna. Den gången körde jag genom ett fattigt, slitet land som styrdes av en svårbegripligt hänsynslös diktator.

Den gången körde jag på broarna över Eufrat och Tigris och det var roligt men inte alls märkvärdigt.

Den här gången körde jag över på en bro som USA:s ingenjörstrupper satt upp och det var en viktig punkt på resan, som liknade ett litet fälttåg. Vi har nu passerat Eufrat!

När jag skriver detta hör jag skottsalvor: en kulspruta, enstaka skott, en kort salva. Jag går ut på balkongen och lyssnar - nu har skotten tystnat. Jag spejar ut i mörkret och anar stadens mörka silhuett men ser stjärnhimlen lika tydligt som ute i öknen.

Är detta ett befriat land och en befriad stad där blott enstaka motståndsfickor återstår?

Är de inte tacksamma?

Men nu har befrielsen kommit: "Människor i Bagdad, i 26 generationer har ni lidit under märkliga förtryckare, som har försökt splittra araberna. Det är en politik som Storbritannien och dess allierade avskyr för det kan varken bli fred eller välstånd där det råder fiendskap och vanstyre."

Men de orden var inte Tony Blairs i går. De orden yttrades av general Stanley Maude i mars 1917, när brittiska trupper gick in i Bagdad.

Nyss sköt någon en salva i mörkret igen.

Är de inte tacksamma?

Peter Kadhammar