Arabvärlden sörjer regimens fall i Irak

NYHETER

Irakier må jubla över Saddam-regimens fall, men i stora delar av arabvärlden reagerar befolkningen med sorg och förstämning, åtminstone enligt den arabiska pressen.

Det finns flera förklaringar till det. Den viktigaste är förstås den kompakta misstron mot USA i arabvärlden. Alla vet att USA använt sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att blockera effektiva resolutioner mot Israels bosättningspolitik på Västbanken och i Gaza. Alla vet också att USA:s närmaste allierade i området, förutom Israel, har varit Saudiarabien och Egypten, och att syftet inte har varit att främja demokrati utan USA:s egna intressen av stabilitet i området.

Men det finns också psykologiska förklaringar till förstämningen. Det oväntat starka motståndet i krigets inledningsskede skapade hopp och förtröstan. Om ett litet antal irakiska soldater i lilla Umm Qasr kunde hålla stånd i mot britterna i nästan en vecka, vilka käppar i hjulen skulle då inte de ståndaktiga irakierna kunna sätta för de teknologiskt och militärt totalt överlägsna angreppsstyrkorna. I konfrontationen mellan David och Goliat höll alla på David, identifierade sig med David och stred i hjärtat vid hans sida.

Också Storbritanniens avsikter möts med djupaste misstro i en arabvärld som varken har glömt Englands anfall mot Egypten under Suezkriget eller dess långa koloniala förflutna i området.

Det kan vara på sin plats med en liten historielektion. Första gången Storbritannien landsatte trupper i Basra var i första världskrigets inledningsskede. Det ottomanska imperiet hade just gått in i kriget på Tysklands och Österrike-Ungerns sida, och Englands syfte var att skydda de anglo-persiska oljekällorna.

Snart nog vidgades ambitionerna. Det ottomanska imperiet, i vilket nästan hela östra arabvärlden ingick, var på fallrepet och ett ännu kolonialt övermodigt Storbritannien beslutade sig för att avancera norröver.

Men det gick långsammare på den tiden och bakslagen var fler. Det slutade med att general Townsend och hans 9 000 mannar, varav

6 500 tvångsrekryterade indier, omringades av ottomanska styrkor i staden Kut och tillfångatogs.

En sådan nesa kunde britterna naturligtvis inte tolerera. Väldiga förstärkningar skeppades in. Under befäl av general Maude intogs Bagdad i mars 1917. Hans tal och pamfletter låter som dagens försäkringar: "Vi är här för att befria er."

Så länge kriget varade stred araberna på britternas sida mot ottomanerna mot löfte om få att bilda en självständig stat efter kriget. Så gick det nu inte. Vid en konferens i San Remo 1920 styckade Frankrike och Storbritannien upp krigsbytet mellan sig. Gränserna mellan de blivande länderna drogs med linjal.

Dagens Irak, de tre provinserna Mosul, Bagdad och Basra, blev ett brittiskt protektorat under ledning av Sir Percy Cox. När saken blev känd revolterade irakierna, vilket ledde till nya trupplandsättningar i Basra, med 10 000 döda irakier som följd.

Irakiers jubel över Saddamregimens fall är en sak. Om de kommer att acceptera den amerikanske generalen Joy Gardener som ståthållare en helt annan.

Gårdagens mord på shialedaren Abdel Majid al-Khoei som "ridit" in i Najaf på en amerikansk stridsvagn kommer säkert att få många andra att jubla.

Marina Stagh , arabist