Misstaget: hon var för "vanlig"

Som facklig ombudsman hade hon tjänat 20 000 kronor i månaden, men hon hade i färskt minne när hon bara haft 15 000 - 16 000. När räkningarna var betalda hade hon 3 000 kvar till mat och kläder för sig och barnen.

Som demokratiminister tjänade hon 65 000 i månaden. "Jag fick så mycket pengar att jag inte fattade det först."

För första gången kunde hon ta med barnen på utlandssemester, till Kanarieöarna och Grekland. "Sommarsol". För första gången kunde hon åka skidor med barnen på vintern utan att mamma Anna-Greta behövde hjälpa till med pengar.

Denna vanlighet gjorde henne populär bland medarbetarna. Hon var aldrig yvig eller stöddig. Ibland var hon glad, ibland så inbunden att hon tycktes bära all världens bekymmer på sina axlar.

En erfaren tjänsteman säger att han aldrig arbetat med något bättre statsråd än Britta Lejon.

För vanligheten kombinerade hon med en imponerande analytisk förmåga, därom vittnar flera personer, och en stark vilja att göra något. Hon hade fått i uppdrag att vitalisera Sveriges demokrati. Det tänkte hon göra.

Kanske var det hennes vanlighet som också gjorde henne öppen för nya idéer. Som medborgarnas förslagsrätt i kommunerna.

Det låter ganska harmlöst, men är revolutionerande. Om medborgarna själva får lämna förslag, alltså motioner, till kommunfullmäktige kan partisystemet som vår demokrati bygger på erodera, i alla fall minska i betydelse. Partierna har hittills ensamma haft rätten att motionera, och därmed förändra.

Demokratin skulle inte försvinna med Britta Lejons förslag men den skulle bli annorlunda, och kanske bli livaktigare.

Tidigare kulturministern Bengt Göransson var igång med en stor demokratiutredning, den var tillsatt långt tidigare. Men den låg mer på det filosofiska planet. Inget som direkt rörde Lejon. Ändå tänkte hon:

Vad ska vi göra tills Bengt Göransson är klar?

Hon kollade med Göransson så att han inte "grottade ner sig" i en massa konkreta kommunala frågor.

Det gjorde han inte. Bra. Då kunde Lejon föra fram medborgarnas förslagsrätt med kraft.

Hon skulle själv tillsätta en demokratiutredning vars uppgift var att komma med konkreta förslag. Men hon ville inte vänta tills dess. En ny minister måste visa framfötterna, initiativkraft.

Så Lejon chansade på att hon kunde få igenom förslagsrätten som en enkel proposition, det vill säga att den inte behövde föregås av någon stor utredning. Hon började bearbeta sina kolleger i regeringen under den gemensam beredningen, vilket innebar att Lejons tjänstemän skickade papper till de andra ministrarnas tjänstemän:

Det här hade vi tänkt oss. Medborgerlig förslagsrätt. Vad sägs?

Och sedan tog hon upp det på allmän beredning, det vill säga regeringens sammanträde, och fick nej. Så bråttom ska vi inte ha. Kan du inte låta utreda det där?

Det var Britta Lejons första erfarenhet av hur det är att vandra i statskonstens klister. Hennes politiskt sakkunniga, Anna Rosenhall, fick höra på en konferens i Västerås att det blivit nej. "Jag var så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen."

Lejon säger att hon var frustrerad. Men hon gav sig inte. Hon tillsatte en utredning om den lokala demokratin under ledning av Peter Persson, kommunalråd i Jönköping.

Utredningen skulle så småningom utmynna i Britta Lejons demokratiproposition, en av hennes största insatser under mandatperioden.

Den hängivne socialdemokraten Persson tog upp förslagsrätten i sin utredning. När han berättade om det lät han ganska stolt över sin vidsynthet, ty förslagsrätten var snarare en liberalt förslag än ett socialdemokratiskt.

Perssons utredning ansåg att förslagsrätten kunde vara frivillig, det vill säga att de kommuner som så önskade kunde genomföra reformen.

Ja, Britta Lejon var vanlig. Hon gick till jobbet, tillsatte utredningar, ordnade seminarier, gjorde studiebesök. Hon träffade statsministern på tu man hand för något kort möte kanske var tredje månad.

I sina vanor var hon försiktig. När hon bjöd medarbetarna på julmiddag betalade hon snapsarna ur egen ficka. Hon köpte en enda ny inredningsdetalj till sitt tjänsterum, en matta från Ikea.

Varannan vecka, när hon hade barnen, såg hon till att vara hemma fyra på eftermiddagen. Det innebar att pressekreteraren Ljungkvist aldrig kunde boka in henne i radions studio ett eller tacka ja till tv:s morgonsoffor. Synd, tyckte han, för i morgonsoffornas rofyllda tempo skulle Britta passa.

Själv bekymrade hon sig om att åtminstone en gång i veckan kunna hjälpa ungarna med läxorna.

Kan man förändra och vitalisera demokratin under sådana villkor?

Britta Lejon trodde det. Vad är det annars för demokrati vi har?

Peter Perssons utredning blev äntligen klar och innehöll förslaget om frivillig förslagsrätt. Remissinstanserna ute i landet - kommunerna! - var i förkrossande majoritet - emot. Ty vad skulle ske med partierna om Lejons tankar blev verklighet?

Hon struntade i remissinstanserna och försökte övertala sin kolleger i regeringen att gå på ett ännu tuffare förslag, att kommunerna måste behandla medborgarnas förslag som motioner.

Regeringen sa nej. Den sa också nej till Lejons andra radikala förslag: obligatorisk folkomröstning om tio procent av kommunens medborgare kräver det i en viss fråga.

Lejon backade ett steg och tog sats igen. Hon framförde tanken på frivillig förslagsrätt. Kollegerna mumlade ja, dock under visst gnöl från de som kom från kommunpolitiken, till exempel Ingela Thalén.

Äntligen - äntligen började Britta Lejon bli klar med sin demokratiproposition. Nu skulle hon dra den i riksdagsgruppen, där hon hade gjort sådan slät figur första veckan som minister.

Den här gången höll de på att slita henne i stycken. Förslagsrätt! I kommunerna! Hela det röda Sverige, bruksorternas folk, gamla ärrade pampar med Eccoskorna stadigt i myllan reste sig och protesterade. Partisystemet var hotat! Man öppnar en sluss och vet inte hur det slutar!

Så beskriver en medlem i riksdagsgruppen vad som hände.

Än en gång stod Lejon där i talarstolen, men den här gången darrade hon inte. Hon var förbannad. Hon tänkte: Om inte det här lyckas ... då vete katten ... då avgår jag ...

Hon kanske inte hade haft något val. För om en minister inte får igenom sin viktigaste proposition ens i sitt eget parti, kan hon sitta kvar då?

Det blev så bråkigt på mötet att man, vilket var unikt, fick ajournera det och fortsätta nästa dag. Då, men först då, lyckades Lejon baxa igenom förslaget.

Det var onsdagen den 16 januari i år.

Nästa dag skulle Lejon dra propositionen på regeringens sammanträde. En formalitet. Ärendet var berett på längden och tvären och sedan på tvären och längden.

Innehållet i propositionen hade börjat läcka ut och ingen människa kan lita på att riksdagsgruppen håller tyst. Därför passade pressekreteraren Ljungkvist på att utlysa en presskonferens omedelbart efter regeringsmötet. Det var ovanligt, mycket ovanligt. Men nu skulle Britta till sist få sätta dagordningen för debatten. Detta var Britta Lejons revansch.

Journalisterna började samlas i pressrummet i Rosenbad.

Några våningar upp, på regeringsmötet, drog Lejon sin proposition.

- Vad är detta? Det här har jag aldrig hört talas om, sa socialminister Lars Engqvist.

Då ingrep statsminister Persson och sa att då bordlägger vi frågan, ärendet är inte klart.

Lejon höll på att ... höll på att ... hon sa:

- Jag har inte tid med det här! Vad fan ska vi säga till journalisterna som väntar där nere?

- Det är lugnt bara du ger dem en ny tid, sa någon.

Efter mötet ringde hon ner till Ljungkvist. Hon var frustrerad och upprörd.

- Du får ställa in presskonferensen. Vi har saker som måste redas ut.

När Ljungkvist tog hissen till bottenvåningen mådde han fysiskt illa. Han var glad att han kunde hålla rösten stadig när han kort meddelade:

- Regeringssammanträdet drog tyvärr ut på tiden. Britta Lejon har ett plan att passa, så vi måste skjuta på presskonferensen till måndag.

Benen skakade på honom när han kom tillbaka till sitt rum. Han hade haft som princip att aldrig ljuga, att vara ärlig, precis som Britta, och nu...

En stund senare följde han henne till bilen som väntade. Ljungkvist orkade inte prata. Men han hade i alla fall inte ljugit om att Britta skulle flyga, hon skulle till de nordiska arbetarrörelsernas sammankomst i Finland.

Britta Lejon var så upprörd att hon inte förmådde äta något på planet.

Under tiden fick Lars Engqvist den information han behövde, och regeringen, i detta fall Göran Persson, godkände retroaktivt Britta Lejons proposition.

På måndagen höll hon sin presskonferens, varefter några av tidningarnas rubriker löd:

Tunt av Lejon

Förslag utan fantasi

Det räcker inte, Britta Lejon

Fegt av Lejon...

Efter det kunde väl vem som helst lagt av, men Britta Lejon gnetade på. Hon hade en riktig triumf framför sig: EU:s nya regler om öppenhet, vilket hade varit hennes uppgift att få igenom. Och det fick hon. Men något strålkastarljus föll inte på henne, utan snarare på Gunnar Lund, som då var diplomat i Bryssel.

Hon bjöd sina medarbetare på Gröna Lund för att fira EU:s nya öppenhet. Ljungkvist åkte Fritt fall men Lejon nöjde sig med berg- och dalbanan.

De tävlade i femkamp.

Mandatperioden gick mot sitt slut. Britta Lejon hade, efter tre år som minister, vågat köpa ett hus för sig och sina barn. Hon hade dragit sig in i det längsta. Hur skulle det gå med ekonomin om hon inte längre fick vara statsråd?

Hon räknade, och räknade igen, och kom fram till att hon precis skulle klara huset på en riksdagsmannalön.

Tisdagen den 15 oktober hade Lejon, Ljungkvist, statssekreterare Holmqvist och de politiskt sakkunniga planeringskonferens hemma i Lejons kök. De åt mat från Edsbacka krog, gravad hälleflundra med citronkräm till förrätt, lammrygg med potatiskaka till huvudrätt. Det var det lyxigaste Lejon hade bjudit sina medarbetare på.

Framåt eftermiddagen ringde Göran Persson och bad Lejon komma till hans kontor klockan 16.

Hon åkte dit. När hon en kvart senare lämnade rummet hade hon fått sparken.