Ali, 12, betalade dyrt för friheten

Kriget är över och USA vann -men var det verkligen värt det?

1 av 5 | Foto: FALEH KHEIBER/ REUTERS
ETT OSKYLDIGT OFFER Ali Ismail Abbas, 12 år, förlorade båda armarna i ett flyganfall. Kriget, som förstörde hans kropp, tog också hans familj, mamma, pappa och åtta andra är döda.
NYHETER

Irakkriget är slut.

Resultatet blev det förväntade. USA vann. Saddam bet i gräset.

Men vägen dit blev annorlunda än manus. Varför jublade inte irakierna, vad hände med Iraks armé, vart tog Saddam vägen och hur ser framtiden ut?

Aftonbladets utrikeskommentator Wolfgang Hansson gör en slutsummering av kriget och dess följder.

Massförstörelse- vapnen

Många har säkert förträngt det vid det här laget. Men Iraks misstänkta innehav av kemiska och biologiska vapen var den legala grunden för kriget. Fruktan för dessa vapen var vad som fick FN att tvinga på Irak en ny omgång av vapeninspektioner.

De hittade ingenting. Under den månad kriget pågått har USA larmat om än det ena, än det andra misstänkta fyndet. Än så länge har dock inga massförstörelsevapen hittats.

Irak är lika stort som Frankrike och mycket arbete återstår, men om inga vapen hittas sätter det ett stort frågetecken för USA:s och Storbritanniens trovärdighet. Båda har sagt att de med säkerhet v e t att Irak under Saddam producerade och gömde massförstörelsevapen.

Förutsägelserna som inte slog in

Irak använde aldrig några massförstörelsevapen mot de invaderande styrkorna.

Iraks armé gav inte upp i samma stund som USA invaderade.

Runt Bagdad och Tikrit där Iraks motstånd ansågs vara som starkast blev det nästan inga strider alls.

Saddam skickade inga Scud-missiler mot Israel.

Iraks armé deserterade inte i drivor. Saddam hade förstärkt armén med sin Fedayen-milis som hindrade soldater att ge upp.

Saddams generaler vände sig inte emot sin egen ledare i en statskupp som USA hoppats.

Folket i Basra reste sig inte mot regimen.

De amerikansk-brittiska trupperna mottogs inte med blommor och jubel.

De smarta bomberna

Åtminstone inte inledningsvis. Irakierna var rädda att USA skulle svika precis som 1991 när de uppmanade till uppror och sedan lät Saddam massakrera de oppositionella.

De amerikansk-brittisk förlusterna blev mycket lägre än befarat.

I inget tidigare krig har de varit så träffsäkra. Bagdadborna pysslade med sina vardagsbestyr medan bomberna slog ner omkring dem, övertygade om att amerikanerna skulle hålla ord och bara träffa regimmål.

Men som alltid finns det bomber som går fel. Antingen på grund av tekniska missöden eller därför att någon programmerat in felaktiga koordinater. Två bomber mot marknader i Bagdad tog många civila liv och väckte ont blod i arabvärlden. Ännu är det inte klarlagt varifrån bomberna kom. Det kan ha varit irakisk moteld som landade fel.

Överlägsenheten i eldkraft

Alla kände till den i förväg men den blev ännu tydligare under krigets gång: den totala amerikanska överlägsenheten. I andra sammanhang hade den ansetts motbjudande, som en supertungviktare som misshandlar ett spädbarn i ringen. Men i krig finns ingen rättvisa, bara vinnare och förlorare. Irak hade inget flygvapen, inga helikoptrar, inget mörkerseende. Deras stridsvagnar var antika jämfört med USA:s. Ändå klagade USA när Syrien smugglade över mer modern utrustning till Irak.

Vart tog Iraks armé vägen?

Bagdads fall måste gå till historien som ett av krigshistoriens största mysterier. Av de närmare 100 000 elitsoldater som skulle försvara Bagdad syntes i stort sett inte ett spår. Visserligen hade deras ställningar bombats en vecka eller två av amerikanerna men 10 000-tals soldater gick bara upp i rök. Troligen tog de av sig uniformer och åkte hem inför det övermäktiga motståndet. Det kan ha varit en uppgörelse: Saddam fick fri lejd mot att USA kunde undvika stora egna förluster. Arabvärlden är övertygad om att det var så. Återstår att se om vi nånsin får veta.

De civila offren

Den amerikansk-brittiska målsättningen var ett minimum av civila offer. Ändå dödades långt fler oskyldiga än invasionssoldater. Oundvikligt i krig - men var kriget oundvikligt?

Inga exakta siffror finns men troligen rör det sig om 1 250-2 000 döda och 5 000-10 000 skadade.

Antalet döda irakiska soldater får vi troligen aldrig veta. Färre än 200 amerikaner och britter miste livet - närmare hälften i olyckor eller när de besköts av sina egna.

Befrielsen från förtrycket

Många fördömde kriget men i stort sett alla är glada att förtryckaren Saddam är borta.

Glädje över Saddams förpassande till historieböckerna är inte detsamma som glädje över hur det gick till. Irakierna är delade i sin syn på USA som befriare alternativt ockupationsmakt.

Många irakier känner oro för vad de fått i stället. Vad kommer efter en vecka av kaos och plundring? En plundring som det finns tecken på att amerikanska trupper till en början uppmuntrade som ett sätt att visa folkets avsky för den fallna regimen.

Saddam Hussein

Mysteriet är hur han kunde göra en så fatal felkalkyl och tro att han kunde klara ett krig mot USA. En orsak kan vara att ingen vågade komma med dåliga nyheter till Saddam av rädsla för att själv råka illa ut.

Just nu är han lika försvunnen som Usama bin Ladin var efter kriget i Afghanistan. Pinsamt för Bush, men inte avgörande. Det är inte troligt att Saddam kan starta en motståndsrörelse och komma tillbaka.

Om Saddam dödats i någon bombattack är det troligt att vi vid det här laget fått veta det. Troligen lever han alltså. Han kan ha bytt identitet och utseende. Han kan ha flytt till något av grannländerna eller i hemlighet flugits till Ryssland eller annan tillflyktsort. I längden är det föga troligt att han kan leva utomlands eller i Irak utan att någon till slut kommer honom på spåren.

För att irakierna ska kunna göra upp med det förflutna är det viktigt att Saddams öde blir känt och - om han lever - att hans döms för morden på miljoner irakier under hans tid vid makten.

Iraks framtid

Kan sammanfattas i ett ord: osäkerhet. Först ska amerikanska generaler se till att el, vatten, skolor och annan samhällsservice kommer igång igen. Successivt ska irakierna själva ta över i väntan på att demokratiska val ska hållas. Kampen mellan olika religiösa, politiska och etniska grupperingar har redan börjat. I ena änden står den USA-vänlige exil-irakiern Ahmed Chalabi och i den andra den västfientlige ledaren för den största shia-muslimska gruppen, Abdul Aziz Hakim. Resultatet kan bli allt från blomstrande demokrati till blodigt inbördeskrig.

I arabvärlden som helhet har kriget lett till ökat USA-hat och varit en bra rekryteringsgrund för de fanatiska organisationer som ägnar sig åt terrorism.

USA har med sin doktrin om rätten till förebyggande krig instiftat ett farligt prejudikat. Var Irakkriget en engångsföreteelse eller får vi se en alltmer arrogant supermakt på nya krigsäventyr med grumliga motiv? Hoten mot Syrien tyder på det.

Var det värt priset?

Fråga George W Bush och Tony Blair och de svarar tveklöst ja. Många irakier håller med. Men det finns också de som anser att priset var för högt. Både i form av civila offer och risken för att landets splittras eller blir en marionett i händerna på amerikanska intressen.

Tolvårige Ali Ismail Abbas Hamza blev av med båda sina armar, miste sina föräldrar och åtta andra familjemedlemmar. Tycker han det var värt priset för en eventuell demokrati?

Samtidigt dödades tusentals människor varje år av Saddams brutala styre.

Så vad är värst?

I slutändan är det bara irakierna själva som kan avgöra om de är villiga att betala priset för befrielsen.

Wolfgang Hansson