Torterades med syra

Svenske Hasan överlevde Saddams dödstortyr - men skadorna har förstört hela hans liv

1 av 3
"I fjorton år har jag drömt mardrömmar och vaknat skrikande varje natt", säger Hasan Kaka Ismail.
NYHETER

UPPSALA

I ett läkarutlåtande från 1996 står det att han har ryggskador, synliga ärr på benen, att han har minnesluckor, att han omöjligt kan lära sig svenska, att han har svåra depressioner, att han är oförmögen att arbeta.

Han är kurd och han har tillbringat tre år i irakiska fängelser.

Hasan Kaka Ismail vaknar fortfarande, 14 år efteråt, skrikande ur sina mardrömmar.

Han är bara ett av de 100 000-tals offren för skräckväldet i Irak.

Han bor i Uppsala tillsammans med sin fru Negibe.

I våningen under bor deras dotter med sina två barn.

Han är nu 67 år och en bruten man. Det har han varit sedan den irakiska hemliga polisen, Istikh Barat, slog honom sanslös varje dag under sju månader.

"Jag angav ingen"

Den enda gång det kommer en glimt av liv i de märkligt blå ögonen är när han säger:

- Jag erkände aldrig. Jag angav aldrig mina kamrater.

Det glimmar också till i ögonen, men det är mer av ångest, när han säger att han deltagit i många och hårda strider mot irakiska armén.

Redan i 20-årsåldern gick han in i kommunistiska partiet i hemstaden Koysinjaq, nära Erbil i norra Irak. Tio år senare blev han peshmerga-soldat.

Greps hos vänner

Det var han fram till dess att han greps den 20 juli 1986.

Det är ett datum han aldrig glömmer, och han glömmer inte heller att han befann sig hemma hos några vänner i en by utanför hemstaden och att han måste ha blivit angiven av någon.

- Varför gick de annars rakt på mig? Varför grep de ingen annan? Hur kunde de annars veta var jag befann mig?

Han låter inte upprörd när han frågar detta via tolken Arya Amin utan mer resignerad, trött, eftersom han förmodligen frågat sig själv detta varje dag under alla år.

Misshandeln började omedelbart på gården utanför huset. Två tänder slogs ut vid första slaget. Han bakbands och kastades in bagageutrymmet på en bil.

Han kördes till hemliga polisens lokalkontor. Där fortsatte misshandeln.

Aktiv i partiet

Hasan Ismail var ledande både inom partiet och peshmerga. Det visste Istikh Barat och de ville ha namn på personer och platser.

Paradoxalt nog räddade detta hans liv och det visste han.

- Om jag angivit, om jag berättat, hade de slagit ihjäl mig efteråt, säger han.

De slog med snärtiga gummibatonger mot hela kroppen tills allt var en blodig massa, de hällde batterisyra på benen, de gav honom elchocker genom könsorganet.

Såren läkte aldrig

De höll på varje dag tills han blev sanslös. Då bar de honom i en filt till isoleringscellen, som var så liten att han inte kunde ligga ner. Där slängde de in ho-

nom och han fick lite vatten. Ingen såg om hans sår. Dessa infekterades, läkte aldrig eftersom de slogs upp igen nästa dag.

Lite soppa fick han att äta.

Livstids fängelse

Efter sju månader fördes han till Bagdad och vid en några minuter lång rättegång dömdes han till livstids fängelse och sattes i Abu Ghraib-fängelset.

Detta skräckfängelse blev en lättnad för honom.

- Jag fick duscha, jag fick raka mig, jag fick rena kläder, jag fick en säng, jag fick besök var 15:e dag.

Miraklet inträffade när Saddam Hussein plötsligt, efter kriget mot Iran, gav amnesti till politiska fångar 1989.

Släpptes fri

En dag släpptes Hasan Kaka Ismail tillsammans med cirka 3 000 av fängelsets 7 000 fångar. Hans fru och dotter mötte honom.

Den 27 oktober 1990 kom de till Sverige.

TIDIGARE ARTIKLAR:

Per-Iwar Sohlström