Politiker – nu är det ni som måste upp till bevis

NYHETER

Nu är det upp till bevis för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet.

I valet lovade alla att rätta till de orättvisa kvinnolönerna.

För det krävs pengar. Som inte finns.

I grunden handlar Kommunals strejk om de underbetalda kvinnojobben. En industriarbetare tjänade i genomsnitt 19 000 kronor i månaden förra året.

Folkligt stöd

En medlem i Kommunal, med ett jobb som kräver gymnasieutbildning, fick klara sig på 16 300 kronor. Om hon hade turen att ha ett heltidsjobb.

Skillnaden, 2 700 kronor, vill Kommunal radera ut på fyra år. Det är ett krav som har folkligt stöd. Varför ska det löna sig sämre att ta hand om barn och gamla än att bygga bilar?

Kravet har också politiskt stöd. Åtminstone på papperet. Inför valet lovade samtliga partier i regeringsalliansen att rätta till de orättvisa kvinnolönerna.

Socialdemokraterna påstod i sitt valmanifest att ”vi är inställda på hård kamp mot ojämlika löneskillnader”.

Vänsterpartiet, under ledning av superfeministen Gudrun Schyman, var ännu skarpare. ”En av vänsterpartiets högst prioriterade frågor är att minska de orättvisa klyftorna mellan kvinnor och män.” Partiet hävdade i valmanifestet att de ”inte kan acceptera att löneklyftan mellan kvinnor och män är lika stor nu som 1994”.

Miljöpartiet, det tredje partiet i regeringsalliansen, tog också upp kvinnolönerna i sitt valmanifest. ”Lönenivån i kvinnodominerade yrken ska höjas”, slog de fast.

Några veckor efter valet skrevs regeringsprogrammets 121 punkter under. Redan då hade tonen dämpats.

Dämpad ton

Lönenivån i de kvinnodominerade jobben ”behöver” höjas. Det är ”viktigt” att arbetsgivare och fack använder löneutrymmet för att höja kvinnolönerna.

Ansvaret har plötsligt flyttats, från politikerna till arbetsmarknadens parter.

Men den offentliga sektorn, där Kommunals medlemmar jobbar, styrs av politiker. Landstingsförbundets förhandlingsdelegation leds av ett landstingsråd (s). I Kommunförbundets motsvarighet är ett kommunalråd (s) ordförande.

Frågan är om de ska bry sig om vad som stod i valmanifestet. Om de ska ta hänsyn till utfästelserna i regeringsprogrammet.

Pengarna saknas

Eller om de helt enkelt ska ta ansvar för kommunernas och landstingens ekonomi.

Självfallet väljer de det senare. Det finns inte pengar att ta ett kliv mot rättvisare löner. När verkligheten tränger sig på är vallöftena inget värda.

Kommunals medlemmar, som till 86 procent består av kvinnor, har inte bara dåligt betalt.

Nästan var fjärde jobbar deltid, de flesta trots att de inte vill.

Mer än var tionde har otrygga timjobb. Det är svårt, på gränsen till omöjligt, att se att partierna skulle acceptera liknande förhållanden i det privata näringslivet.

Var löftet om minskade löneskillnader bara munväder?

Upp till bevis, politiker.

Lena Mellin