”Jag är för svag och dålig för att ha tv”

Simon Bank har 52 tv-fria veckor om året

NYHETER

Det är som om man sa att man spelade toppforward i Ajax. Eller att man tyckte att små grillade barn smakade lite som kyckling.

– Va? säger dom. Skojar du?

Jag skojar inte.

Jag har valt tv-fria veckor.

52 om året.

Simon Bank – tv-lös krönikör på Sportbladet som klarar sig alldeles utmärkt ändå.
Foto: LOTTE FERNVALL
Simon Bank – tv-lös krönikör på Sportbladet som klarar sig alldeles utmärkt ändå.

Jag vet inte om ni har sett filmen Trainspotting. Om ni har gjort det så minns ni Rentons voice over-monolog i inledningsscenen:

– Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a big fucking television, säger han.

Ibland känns det som om det är de där sakerna, i tur och ordning, som konstituerar vårt liv tillsammans, vårt sätt att förhålla oss till varandra.

Livet, jobbet, karriären, familjen. Och – på femte plats – en stor jävla tv.

Tre år sedan jag bestämde mig

Jag har ett okej liv, ett bra jobb, en karriär, en god familj – men det har gått tre år sedan jag bestämde mig för att välja bort det sista ledet. I samband med att jag köpte lägenhet styrde jag in mitt liv på en ny, spännande väg, dit få människor vågat gå tidigare.

Jag har ingen tv.

Skälet är enkelt, jag är en alldeles för svag och dålig människa för att ha en tv.

Jag klarar det inte.

På tv:n rullar begåvade sitcoms, tusen fotbollsmatcher, spännande dokumentärer, nyhetsprogram, filmer, och allt är så oändligt mycket mer lättillgängligt än andra viktiga(re) saker som att läsa böcker, träffa vänner, städa, göra armhävningar. Om jag hade haft förmågan att vara selektiv, om jag kunnat välja att sätta på tv:n när Roy Andersson berättar om den komplexa bilden och stänga av den när hon-den-blonda-tjejen blir full i Big Brother-huset – ja, då hade jag köpt en dumburk i dag.

Tv:n fängslar mig på det dåliga sättet

Men jag klarar inte det.

Tv:n fängslar mig på det där dåliga sättet, den får mig att sjunka ner och tappa min hållning. Den bestämmer över mig. Den hypnotiserar mig i fem timmar och ger upphov till samma känslor som onani eller en supermeny på McDonalds: det känns okej under tiden, men man är inte särskilt stolt efteråt.

Problemet är alltså inte tv i sig.

Problemet är att det sänds för mycket skit.

Och om jag måste se på dokusåpor, lekprogram, fördumning och konsumistisk indoktrinering för att få mina timmar med fotboll, Vita huset, Dokument utifrån, Suzanne Sjögren, engelska deckare och fotboll – ja, då säger jag hellre nej till alltihop.

Beslutet har fått sina följder:

1. Jag missar en del nyheter. Jag kan stå ut med det, det är inte helt nödvändigt att varje minut veta vad som händer i Irak. Den grundläggande problematiken förändras inte från minut till minut.

När kompisarna pratar om Tina håller jag tyst

2. Om jag vill se något så måsta jag fatta ett aktivt beslut. Min enda chans till en tv-kväll är att åka hem till en kompis, och göra det till en social händelse.

3. Jag läser.

4. Jag vet inte vad hon-den-blonda-tjejen i Big Brother heter.

5. Jag har blivit ett socialt ufo. När man befinner sig i tv-familjen har man otroligt mycket att prata om, det är en sensationell upptäckt när man förstår hur stor del av våra samtal som handlar om saker vi sett på tv. Jag har bara hört andra berätta hur det låter när Mat-Tina säger ”KANONGOTT!!” men jag misstänker att det inte är samma sak som på tv. När kompisarna pratar om Tina håller jag tyst.

Televisionen är – som de flesta droger – alldeles underbar för dem som klarar att handskas med den.

För oss andra är det en bra idé med en tv-fri vecka.

Eller 52.

Simon Bank