Lena Mellin: Han borde sparka fem ministrar

NYHETER

Göran Persson borde sparka en femtedel av regeringens statsråd.

En vice statsminister, tre departementschefer och en biträdande minister.

De är motståndare till bärande delar av regeringens politik.

I går ställde statsminister Göran Persson ultimatum till statssekreterarna Lotta Fogde och Gunilla Thorgren.

Antingen lämnade de styrelseuppdragen för Stockholmssektionen av Socialdemokrater mot EMU. Eller också sa de upp sig från regeringskansliet.

De valde det förra och behåller lönen och jobbet.

Om Göran Persson vore konsekvent borde han dock utkräva ansvar även på högre nivåer. Nämligen i själva regeringen.

Inte vilka som helst

Fem statsråd är emot en övergång till euro och fullt medlemskap i den ekonomiska unionen. 22 procent av regeringens ledamöter underkänner därmed bärande delar av regeringens Europa- och ekonomiska politik.

Det är inte vilka ministrar som helst. Utan en rad av Göran Perssons tyngsta medarbetare.

Vice statsminister Margareta Winberg.

Departementscheferna Leif Pagrotsky, näring, Marita Ulvskog, kultur och Lena Sommestad, miljö.

Dessutom är biträdande socialminister Morgan Johansson emot svenskt medlemskap i EMU.

Att på ett bräde sparka en femtedel av regeringen är svårt. Då blir det regeringskris.

Men alternativet, det som Persson tycks ha valt, är inte heller särskilt lockande. Att acceptera att ministrarna har en annan uppfattning i grundläggande frågor - så länge de håller käften.

Det leder inte till någon regeringskris. Däremot till en förtroendekris som på sikt kan bli lika förödande.

Problemen grundlades redan i höstas då Göran Persson bildade sin nya regering.

Såg inga problem

Han ansåg då att det inte var något större problem att Sverige gick mot en folkomröstning samtidigt som ett stort antal statsråd gick emot partilinjen.

Problemen accentuerades i november då partiet i ett beslut i förtroenderådet slog fast att det stod var och en fritt att engagera sig för eller emot svenskt medlemskap i EMU. Det gäller inte längre. I alla fall inte om man är statsråd eller statssekreterare. Men Perssons munkavle väcker även en annan moralfråga. Nämligen till vilket pris man säljer sig till makten.

För en normal människa vore det otänkbart att ingå i ledningen för en organisation som jobbar för något man inte tror ett dugg på. Men för Ulvskog, Pagrotsky, Winberg och de andra tycks detta inte vara något problem. De jobbar oförtrutet på trots att de anser att regeringens politik vilar på helt felaktiga grunder. Det är märkligt, på gränsen till omoraliskt.

Bortplockad artikel

Pagrotsky kallade nyligen euron för en "machovaluta". Artikeln låg utlagd på regeringens hemsida men har plockats bort.

Marita Ulvskog tillåts däremot fortfarande att framföra viss EMU-kritik i en annan artikel. Där meddelar kulturministern att den ekonomiska utvecklingen är betydligt bättre i Sverige, Danmark och Storbritannien än i andra EU-länder. Det beror på att de inte bytt valuta.

Kortsiktigt kan Perssons munkavle vara effektiv. På sikt riskerar den däremot att göra politiken till en fars. Jobba för en sak - tro på något annat.

Lena Mellin