Vad är kärlek, Lars Norén?

”Det är något som sitter i huden, något otroligt gåtfullt som sedan visar sig vara självklart”

Redan som nioåring visste Lars Norén att han skulle bli poet. En lärare på mellanstadiet gav honom litteratur – Ivar Lo, Fridegård, Hamsun. ”Jag var väldigt påverkad av författares liv, det var ofta mer attraktivt än vad de skrev, som Dan Anderssons död på ett hotellrum.”
Foto: MATS STRAND
Redan som nioåring visste Lars Norén att han skulle bli poet. En lärare på mellanstadiet gav honom litteratur – Ivar Lo, Fridegård, Hamsun. ”Jag var väldigt påverkad av författares liv, det var ofta mer attraktivt än vad de skrev, som Dan Anderssons död på ett hotellrum.”
NYHETER

När han ser mig i rullstol visar han inte för en sekund den där väluppfostrade och försiktiga ”artigheten” som jag är så van att möta; den där att låtsas inte se, att inte våga beröra ämnet.

Lars Norén vill veta allt och han frågar utan att blygas. Det är jag som rest till Gotland för att försöka komma honom inpå livet, men det är han som tar över:

– Vad gjorde hästen?

– Föll du på ryggen?

– Vill du gå igen?

Jag tänker att han omedelbart bekräftar den bild jag haft av honom: att han samlar på människor, erfarenheter, tragedier, att han behöver öden för att kunna skriva sin dramatik.

Sen erkänner han att han bär på en mardröm, den att vakna och inte kunna röra sig, att hamna i en rullstol som jag.

Han möter oss på en lila cykel och leder oss till sina tre vackra, ljusa stenhus. Solen skiner och vi sitter där och dricker kaffe ur stora koppar på uteplatsen av kalksten. Solen skiner på kohagar, öppna fält och ladugårdar.

Annika har bakat kanelbullar. Hon är skådespelerskan han träffade i höstas när han regisserade Stilla vatten på Judiska teatern.

Bullarna är goda och Lars och hans nya kvinna verkar lyckliga på den här platsen. Så nu, när jag också får en chans att ställa frågor, undrar jag om han kanske tänker flytta hit för gott.

– Jag hoppas det, säger han. Jag tycker mycket om att vara här.

Och plötsligt visar han en annan, för mig okänd sida. Denne Sveriges mest omskrivne dramatiker sedan Ingmar Bergmans storhetsdagar, som i recensioner gisslats för sin svartsyn, drömmer om att dra sig tillbaka, att få plantera ett eget japanskt körsbärsträd, att rensa i hallonsnåren.

– Jag ska regissera ett eller två år till, sedan ska jag sluta och bara bestämma över min egen tid. Jag längtar oerhört efter att få gå ifrån allt och bara vara här. Det är skönt att det är slut på den här våldsamt aktiva perioden.

Ska du sluta skriva?

– Nej, tvärtom, då kan jag koncentrera mig.

Vad tyckte dina föräldrar om ditt yrkesval?

– Dom var väldigt oroade. Dom ville att jag skulle ha det som hobby, att jag skulle ha ett riktigt yrke. Mamma ville att jag skulle bli präst. Hon växte upp i en prästsläkt.

Hur var det att växa upp på familjens hotell i Genarp?

– Det var otroligt roligt. Det var så mycket intryck och så mycket olika sorters människor. Vi hade olika klasser i matsalen, första klass, andra klass, kaffe- och terum, tredje klass. Det var en enorm blandning. Begravningar, bröllop, väldigt mycket fylla. Bönder som söp upp sina gårdar, många tragedier, men det var ett enormt liv.

Berätta något från din barndom.

– Jag var sex år när jag kom till Genarp. Första dagen när jag började skolan band några killar fast mig vid en lyktstolpe och piskade mig med en vajer för att jag pratade så konstigt. Det var en chock för mig, satt väldigt djupt. Jag var tvungen att börja försvara mig, bli tuff. Det där att komma in i en by i Skåne är väldigt svårt. Mina föräldrar hade speciella yrken, drev hotell och min pappa var alkoholiserad. Det där har präglat mig väldigt starkt.

Hur då?

– Jag har lätt att identifiera mig med utanförskap, jag förstår det, känner igen mig.

Varför flyttade du från Genarp tillbaka till Stockholm som 15-åring?

– Dels var det väldigt jobbigt hemma och sedan ville jag komma upp till Stockholm och bli författare.

Längtade du hem?

– Jag träffade en tjej som jag bodde hos i tre år på Riddargatan så jag längtade inte hem så fruktansvärt mycket. Hon var tio år äldre, jag var 16 år och hon var 26.

Du har en bror i Genarp, vad har ni för kontakt?

– Inte mycket. Han var byggnadsingenjör. Nu är han pensionerad. Han är tio år äldre än jag och hade ett eget liv, en egen värld. Det är inte så sorgligt att inte ha kontakt. Det är bara att acceptera.

Vad har fått dig att fortsätta skriva?

– Det är en sådan stark drift hos mig. Jag har pjäser som ligger som jag tycker är väldigt bra som jag inte har lämnat in. Jag har inget behov av att få någon direkt reaktion på dom. Det är när jag behöver pengar. Dom är mina så länge som dom ligger där uppe i skåpet och det är ofta så att det som spelas och publiceras är skrivet för länge sedan.

Varför blev du regissör vid 49 års ålder?

– Janne Malmsjö och Marie Göranzon hade funderat på Dödsdansen av Strindberg och frågade om jag kunde regissera. Jag hade aldrig haft en tanke på det, men tänkte att vi kunde försöka, vi kan ju börja läsa.

Hur är du som chef?

– Bra, jättebra!

Hur då?

– Jag bara skojade! Men jag tycker om att leda och bestämma, jag tycker skitmycket om att göra det.

Varför väljer du okända skådespelare?

– Jag vill inte så gärna jobba med för kända skådespelare, dom får en mask. Dom har blivit för mycket tittade på.

Varför låter du skådespelarna dansa?

– Det var en impuls jag fick när jag skulle jobba med en stor ensemble och jag funderade på vad fan jag skulle göra. Jag lät dom dansa. Det bryter ner en massa motstånd, ett jävla bra sätt att lära känna varandra, att ta på varandra.

Varför återvänder du aldrig efter premiären?

– Jag jobbar så intensivt och jag längtar hem för att få skriva. Det är liv och död för mig. Det är inte lika viktigt att regissera, det är bara kul. Men jag tror att skådespelarna blir ledsna.

Du har två pjäser i byrålådan, varför går de inte att spela?

– Dom är för privata, handlar om mig, mitt liv. Som barn. Dom ska jag vänta med tills jag är död.

Varför skrev du Sju-Tre?

– Jag fick ett brev från en av fångarna på Tidaholm. Dom hade startat en teatergrupp och frågade om jag hade en text. Jag började prata med dom. Tidigt sa någon ”jag är nationalsocialist” och jag blev helt chockad. Här satt dom mitt i det svenska samhället och jag ville undersöka vad det var. Det var väldigt obehagligt, avstängt och oåtkomligt.

Hur var din relation med Tony Olsson och Mats Nilsson?

– Samma relation som jag har med skådespelare. Att älska att arbeta med dom, men inte älska dom, älska det man gör.

Hur fick du veta att de var inblandade i Malexandermorden?

– Det var en profilbild på en tidning. Jag kände igen Tonys hand som höll om AK4:an utanför banken i Kisa. Jag var enormt chockad, förstenad och hoppades att det inte var som det stod. Samtidigt var jag inte så förvånad. Jag hade ingen naiv föreställning om att det vi gjorde skulle påverka dom att bli samhällsnyttiga medborgare.

Vad gjorde du?

– Rannsakade mina motiv, mig själv. Vad hade vi kunnat göra? Jag kom fram till att vi hade rena motiv.

Hur har det förändrat dig?

– Det är en del av mitt liv så det är något jag har bearbetat nästan dagligen. Jag skulle mycket väl kunna jobba i fängelse igen men aldrig mer med nazister. Aldrig. Jag känner mig så smutsig, det är en sådan smutsig ideologi, hemsk, livsfientlig och hatiskt.

Vad sa du till Tony och Mats när du besökte dem i fängelset?

– Jag ville veta hur dom hade kunnat göra det där och samtidigt jobba med oss. Jag ville att dom skulle lämna nazismen.

– Mötena var fruktansvärda. Man kände närvaron av vad dom hade gjort, hur många liv som hade förstörts.

Vad tycker du om kärnfamiljen?

– Finns den? I kd:s drömmar kanske. Jag har ingen dröm om kärnfamiljen. Jag tror att den är ett fängelse, jag drömmer om fria människor.

Hur är du som pappa?

– Jag tror jag är väldigt bra.

Vad betyder dina döttrar för dig?

– Jag är väldigt uppfylld och beroende av mina barn. Jag tänker oerhört mycket på dom, har mycket kontakt. Jag har svårt att acceptera och förstå att dom har blivit vuxna. Jag vill fortfarande bestämma. Den ena är 25 och den andra är 33... Det är otroligt barnsligt.

Hur är det att leva med dig?

– Jag tror att det är rätt svårt, jag är enormt autonom och skulle kunna leva i en källare. Jag har haft stora problem i mitt liv att försöka kombinera familj och arbete.

Vad är kärlek?

– Det är något som sitter i huden, något otroligt gåtfullt som sedan visar sig vara självklart.

Hur är det att åldras?

– Jag tycker om att åldras, jag längtar efter det. Jag är så otroligt lycklig att jag gör det jag vill göra. Kraven blir större men jag vill vidare, försöka övervinna dom här kraven, jag vill bli gammal, 80 år, och se vilka teman jag har kvar.

Vad är viktigt för dig?

– Att handla rätt, göra rätt med viktiga saker, att jag är ärlig mot mig själv. Att hålla samvetet vid liv, att inte bli förhärdad.

Det här är jag

Så tycker jag om…

Det här är mitt liv

Maria Trägårdh