Hoppet ute för Hasanin

Aftonbladet på Bagdads sjukhus: Här dör barnen i brist på vård och medicin

1 av 3 | Foto: Urban andersson
Femårige Hasanins mage är svullen av cancer. Han har stora stygn över magen och det gör ont. Hans mamma vakar över honom i sjukhussalen på Medical center i Bagdad. Läkarna har redan gett upp hoppet om att rädda Hasanin. – Egentligen borde vi skicka hem honom. I hans säng borde något barn vi kan rädda ligga. Men jag låter honom dö här, säger läkaren Alola Georges.
NYHETER

Hasanin ler tappert mellan smärtorna. Han är fem år, buken är svullen av cancer, läkaren viskar att han kommer att dö.

Pojken har en plasthink och en brandbil i plåt och en liten fotboll ovanför kudden.

Men efter krig och sanktioner är medicinen slut och Hasanin orkar inte leka längre.

Det finns ett piller som kostar 100 000 irakiska dinarer och som gör att alla sjuka barn blir friska och kan spela fotboll igen. Hasanin Mohammed vet att det finns ett sådant piller, han tjatar varje dag på sin mamma att hon ska köpa ett.

– Jag säger att jag köper medicinen åt honom först om han slutar äta godis, säger modern.

Hasanin är liten och blek, huvudet har sjunkit in i den stora kudden, han har stora stygn över magen, han ler försiktigt.

Det är varmt och kvavt, flugor surrar omkring i sjukhussalen, två amerikanska arméhelikoptrar dundrar förbi utanför fönstret.

Pojken har ett par, tre månader kvar att leva, tror Alola Georges, läkare på Medical center i centrala Bagdad.

”Jag låter honom dö här”

Men hur ska han förklara det för pojkens mamma, som sitter tålmodigt bredvid sin sons säng varje dag och håller honom i handen?

Hur förklara för en kvinna som redan har förlorat två av sina fyra barn?

Alola Georges har valt att inte förklara alls.

– Jag har inte hjärta att säga som det är. Men jag tror hon förstår.

– Egentligen borde vi skicka hem honom. I hans säng borde något barn vi kan rädda ligga. Men jag låter honom dö här.

Medical center var före kriget Iraks stolthet. Förvisso plågat av FN:s sanktioner, men med högt utbildade och specialiserade läkare. Ett sjukhus jämförbart med något av storsjukhusen i Stockholm.

Men nu fungerar bara en av tio hissar och det ligger fimpar på golven i korridorerna – städarna kommer inte längre till jobbet, vem vill städa gratis? – och lagren av medicin håller på att ta slut.

Under kriget jobbade här bara fem läkare. Nu är de några fler, men de tvingas även göra sjuksköterskornas jobb. För sjuksköterskorna försvann då kriget började och har inte kommit tillbaks igen.

I sängen bredvid Hasanins ligger Leit Sabri, 5, med cancer i njurarna.

– Vi har sålt alla möbler för att ha råd med behandlingen, säger hans mamma, Batod Khalaf.

Pojken hostar tyst, ögonen är döda, från en radio strömmar arabisk musik, Batod säger att sonen slutat prata.

En enda injektion av de sammanlagt sex medicinerna kostar hans föräldrar 75 000 irakiska dinarer. Han måste ha en injektion av detta medel om dagen.

Oerhört dyrt för den fattiga familjen i ett land där genomsnittsinkomsten är 50 000 dinarer i månaden, ungefär 200 kronor. Läkarna har förklarat att att de inte kan rädda pojken, att han måste få vård i Jordanien. Men det har inte hans föräldrar råd med.

Läkarna stannar hemma

Någon skjuter med en automatkarbin utanför sjukhuset, men ingen reagerar. Det skjuts hela tiden i Bagdad, dag som natt.

Medical center har fortfarande viss medicinsk grundutrustning. Hälsoministeriet fyllde lagren före kriget och amerikanska soldater skyddar mot plundring. Men det saknas antibiotika, kompresser, sterila instrument, tvål.

Muhammad Daham, en lång medelålders kirurg med fast handslag och snaggat, lätt grånat hår säger att sjukhusets största problem är bristen på säkerhet i Bagdad. Varje dag kommer det in sönderskjutna människor och barn som lekt med små klusterbomber. Och många läkare stannar hemma, de vågar inte åka till jobbet.

– Polisen måste börja jobba igen. Och till dess måste amerikanarna hjälpa oss.

Nezher Hasan Tallab, 10, plockade upp ett roligt paket på gården och plötsligt var allt smärta och blod.

”Blodig över hela kroppen”

Det roliga lilla paketet var en klusterbomb.

– Vi var inne. Vi hörde en explosion från gården och sprang ut. Min son var blodig över hela kroppen och bara skrek, säger hans mamma, Shana Nassir Elewy.

Hon och hennes man är fattiga bönder från Mahmadiah söder om Bagdad och sonens mage hade slitis upp, högerarmen var söndertrasad, fula sår på högerbenet, allvarliga skador i ansiktet.

De tog honom till sjukhus efter sjukhus som skickade dem vidare eftersom de saknade specialister.

Pojken togs till slut emot på Medical center och opererades fyra gånger samma dag, han fick ett finger amputerat, han har gråtit hela natten och hela dagen, det finns nästan inga smärtstillande medel.

– Jag vill ha vatten, jag är så törstig, viskar han till sina föräldrar.

Bredvid sängen står en liten fläkt som brummar lågt. Shana tittar på sin son och börjar gråta.

Nezher har aldrig gått i skola. Han kommer aldrig att gå i skola. Och nu är han handikappad för livet.

Hassans mage slets upp

En annan liten pojke kommer fram och håller upp en bandagerad klump till hand. Med sin friska hand visar han att han förlorat tre fingrar.

Sjukhuset får in runt tio liknande fall varje dag. I två andra sängar på samma sal ligger tvillingarna Hasan och Hussein abd Ali, 14. De var ute och gick på en gata i Bagdad då en klusterbomb plötsligt exploderade.

Hasans mage slets upp, Hussein klarade sig något bättre men är även han allvarligt skadad. De har legat i sjukhussängarna bredvid varandra i 11 dagar.

Kirurgen säger att det varje dag kommer in barn med skador det aldrig stod någonting om i läroböckerna.

– Vi tvingas vara kreativa, vi tvingas hela tiden lära oss någonting nytt, vi är på väg att bli världens bästa läkare.

De små klusterbomberna är vidriga. De finns inuti större bomber och sprids när bomberna exploderar. De ser ut som små batterier och förpackningarna har glada färger, de ligger och skräpar här och där i Bagdad och barnen plockar upp dem.

Hundratals barn tas in på sjukhusen i Iraks huvudstad med diarré varje vecka. Det kanske inte låter så farligt, men diarré leder till uttorkning och är enligt FN orsaken till 70 procent av Iraks extrema barndödlighet. De kommer från städer som Najaf, Umararah och Basra i södra Irak och Slemaniah i den norra delen.

Ihab Malek, en ung, nyutexaminerad läkare med intelligenta ögon, hatade Saddam Hussein. Men:

– Det var lättare att vara läkare före kriget. Då hade vi i varje fall en regering och myndigheter som fattade beslut.

Här härjar svarta febern

I staden Kut har en epidemi av svarta febern brutit ut, en sjukdom som orsakas av sandflugebett och som dödar 60 000 människor om året runt om i världen.

Den angriper inre organ som benmärg, lever, mjälte, immunförsvaret angrips, den som inte får rätt behandling dör med betydande sannolikhet.

Det är bara det här sjukhuset som har medicinen mot sjukdomen, och det i begränsad mängd.

Därför vårdas här kanske tio barn – ingen vet riktigt exakt hur många –med svarta febern.

Vissa salar gapar tomma. Det finns inte tillräckligt med personal för att hålla alla avdelningar öppna. På avdelningarna som ännu används ligger ofta två barn i samma säng.

Vi åker genom den heta, dammiga huvudstaden där barnen leker med automatkarbiner och taxichaufförerna köar i timmar för bensin och alla trafikregler har upphört att existera.

En halvtimmes bilfärd från Medical center ligger Sadher hospital, Bagdads största sjukhus för små barn.

I trädgården utanför sjukhuset begravdes barnen på löpande band under kriget.

Nu har de flesta föräldrarna hämtat sina söner och döttrar, kvar ligger några spadar och hackor och tomma cocacola-burkar och papper.

Sjukhuset har plundrats på medicin, sängar, leksaker, allt.

Amerikanarna har någon dag tidigare kommit med tre lastbilar antibiotika, penicillin, kompresser och plåster, men det räcker inte på långa vägar.

Stoppade tankbilar

– FN-blockaden och nu kriget gör att det saknas mycket medicin. Och när det kommer leveranser så är det ofta fel saker, säger ortopeden Joseph Albert Goga.

Han jobbar egentligen på ett annat sjukhus, men det har stängt, nu är han volontär på Sadher.

Nu finns åtminstone vatten. Det fanns inte under kriget.

– När bomberna föll som värst stod jag mitt på en gata i centrala Bagdad och försökte stoppa tankbilar med vatten. Jag lyckades till slut, säger överläkare Ali Umar.

– Men vi behöver syrgas, smärtstillande medel, medicin för epilepsi, smärtstillande medel, valium, vaccin mot tbc.

Patienter ligger och kräks i korridorerna, här och där står vagnar överfulla med medicinsk utrustning, gråfärgat vatten flyter i korridorerna.

Halva det stora porträttet på Saddam i entrén har rivits ner.

Ingen vet hur många sjuka barn det finns i Bagdad. Det finns inte sjukvårdspersonal eller tid eller pengar att försöka hålla reda på det. Men redan före kriget var Irak ett av de fem länderna i världen med högst barndödlighet.

Babyn är dödsdömd

Det säger sig självt att situationen i dag är ännu värre.

De första utbrotten av kolera är ett faktum och fyra av fem barn som kommer in till sjukhusen har diarré.

Rukia, en tvåmånaders liten flicka ligger med dropp. Hon har kraftig diarré, är uttorkad. Läkarna tror inte hon klarar sig.

Flickans moster Auhood Hassan stryker henne försiktigt över huvudet. Rukias mamma är gravid igen och har haft 13 missfall och ligger hemma med stränga order att inte röra sig.

Det ligger tre spädbarn i sängen bredvid, alla med syrgasmasker för ansiktet.

Familjen bor i Al Shab, en av Bagdads fattigaste förorter.

– Vattnen tog slut under kriget. Vi var tvungna att ta vatten ur Tigris. Vi kokade det, men det räckte tydligen inte, säger Auhood.

Så kan du hjälpa

Läs också:

Oisín Cantwell