Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

- Jag saknar farbror Saddam

Mustafa, 10, längtar efter att få börja skolan

TIKRIT

I Saddams hemstad Tikrit finns fortfarande stöd för den störtade diktatorn.

Även bland barnen.

Mustafa, 10, saknar när klassen fick ställa sig upp i början av varje lektion och ropa "Länge leve ledaren!" och "Länge leve Baathpartiet!"

Aftonbladets medarbetare Martin Adler har rest runt i Irak efter kriget för att berätta om barnens svåra situation.

Efter årtionden av krig och sanktioner är en miljon under fem år undernärda och ett av åtta barn

dör innan det fyller fem.

Genom ett unikt samarbete mellan Aftonbladet och FN:s barnorganisation, Unicef, kan du nu hjälpa de irakiska barnen till ett bättre liv.

Dånet från trupptransportfordonet var öronbedövande. Och när det körde in under bron kunde man knappt höra sig själv tänka. Det var då Mustafa, 10, och hans kompisar kastade sig fram.

Men de lyckades inte med sitt uppsåt: att sälja läskedrycker och cigaretter till de amerikanska soldaterna.

Frågan är om männen där de satt högt upp i sitt fordon överhuvudet taget såg de irakiska pojkarna utanför där de stod och hoppade med sina varor.

Men affärsidén var ju bra och platsen kunde inte ha valts med större omsorg.

Musatafa och hans pappa, Ali, 35, hade ställt sin kärra i skuggan av bron över floden Tigris.

Cigaretter av märke Baron låg framme, likaså torrt pittabröd. I en grön plasthink hade dom lagt några plastflaskor iransk cola. Några andra smågrabbar utan egna kärror satt i dammet med cigaretter och tuggummin i påsar.

Nervösa amerikanska soldater

Ett hundratal meter längre bort fanns en amerikansk vägspärr med uttråkade soldater, taggtråd och Abrahamsstridsvagnar.

Alla som åkte till eller från det ståtliga Farukpalatset som låg vid vägens ände var tvungna att stanna till där borta.

Det var som upplagt för att göra bra affärer. Men det hade inte gått riktigt lika bra som Mustafa och de andra hade tänkt sig. De amerikanska soldaterna var nervösa efter flera självmordsbombningar och gillade inte att människor närmade sig deras vägspärr i onödan. Det gällde därför att försöka hugga kunderna när de åkte förbi istället.

- Vi gör en förtjänst på i snitt 2 500 dinarer (10 kronor) om dagen, säger pappan, Ali. Och med tanke på att vi betalar 1 500 dinarer (6 kronor) dagligen i hyra för vårt hus, då blir det inte mycket över till mat. Det blir mest bröd till Mustafa och hans lillasyster Dalia. Ibland något ägg, men de är dyra, 150 dinarer (60 öre) styck.

Men just nu finns det inga andra sätt att tjäna pengar på, berättar han.

Förut sålde Ali anteckningsblock och pennor. Förtjänsten var då 4 000-5 000 dinarer om dagen (16-20 kronor), berättar han. Mat var billigare och de levde gott då. Men sedan kriget började har allt blivit mycket svårare.

Ropade "Länge leve ledaren"

Mustafa har inte gått i skolan sedan dagen då amerikanarna släppte sina första bomber. Ingen har gjort det.

Och han saknar sin skola, berättar han.

Han saknar när klassen fick ställa sig upp i början av varje lektion och ropa "Länge leve ledaren!" och "Länge leve Baathpartiet!" innan de satte sig ner.

Han saknar sina kompisar, läraren och skolbänken. Men mest av allt saknar han "farbror Saddam".

Det gör de flesta barnen här i Saddam Husseins hemstad Tikrit.

- Vi hoppas att Saddam kommer tillbaka, säger Mustafa, och de andra pojkarna nickar instämmande.

- Jag vill slåss mot amerikanarna, säger en annan.

     

Aus är elva år, gick i fyran och har cigaretter av märke Sumer i sin plastpåse.

Han bor med sina föräldrar och elva syskon i byn al-Khadisiya, tio kilometer utanför Tikrit.

Det är första dagen han kommit hit till bron för att försöka tjäna ihop lite pengar till familjen. Hans pappa jobbar som vaktmästare vid byns moské och familjen har inte mycket pengar. En av hans bröder är soldat, men de har inte sett honom på länge och vet inte var han är.

Cigarettpaketen har Aus tänkt sälja för 500 dinarer, det blir 100 i förtjänst. Men hittills har han inte sålt ett enda paket, säger han.

     

En man som suttit tillsammans med en kvinna och ett barn intill en av bropelarna, kommer fram och frågar försynt om jag är amerikan.

Wadded Ghanem berättar att han är fyrtio år och bonde. Och han undrar om jag kan hjälpa honom.

I flera år har hans två döttrar, Zehoor, 16, och Hodda, 14, hållits inspärrade i ett hus, mer eller mindre som slavar, av den man som Wadded arrenderat mark av. Problemet är att markägaren, Salaam al-Fares, arbetade i Saddam Husseins personliga vaktstyrka.

- Det var en sådan person man inte bråkade med, berättar Wadded.

Och Wadded har inte tordats försöka få tillbaka sina två döttrar. Förrän nu.

Fick inte se döttrarna på fyra år

Det hela började för fyra år sedan då Salaam al-Fares frågade om han kunde använda sig av Waddeds två dövstumma döttrar, då tio och tolv år gamla, som tillfälliga tjänsteflickor i sin bostad. Det skulle vara några veckor, på sin höjd, hade al-Fares sagt till flickornas pappa.

Wadded kunde helt enkelt inte säga nej.

Men det dröjde fyra år tills han skulle få se sina två döttrar igen. Och då blev det bara under några minuter.

Det var igår.

Sedan någon vecka tillbaka är Saddam Hussein försvunnen - på flykt eller död - och Wadded hade samlat mod och gått med sin fru till det palatsliknande huset i byn Owja där Salaam al-Fares bodde.

Men Salaam al-Fares hade kastat ut dem.

Wadded frågar mig om amerikanarna där borta vid vägspärren kanske kan hjälpa honom få tillbaka sina döttrar.

Han saknar flickorna så mycket.

Martin Adler
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet