Tisdag 17 oktober

NYHETER

Orolig över att vara försenad kom jag några minuter över tio in i den jättelika förhandlingslokalen. Salen var nästan helt tom. Innan jag hann fråga fick jag förklarat för mig att man tillämpade ett slags akademisk kvart, ungefär som man gör på universiteten i Uppsala och Lund.
Madame Guigous svala ansiktsuttryck förbyttes i förvåning och alla svenska tjänstemän bleknade över vad jag hade gjort.

Så småningom kom den ena delegationen efter den andra in i salen. När de flesta hade kommit föreslog EU-ambassadören Gunnar Lund att vi skulle gå runt och hälsa. Först skulle jag presenteras för den franska ordföranden Elisabeth Guigou, som var en ytterst elegant dam som i sina gester nästan var en parodi på en fransk politiker.

Gunnar Lund gav henne ett par artiga kindpussar. Jaså, är det så det går till i EU, tänkte jag och gjorde likadant. Kindpussats hade jag tidigare bara gjort när jag genom något misstag hamnat i en fjortonsrumslägenhetsfest på Östermalm. Madame Guigous svala ansiktsuttryck förbyttes i förvåning och alla svenska tjänstemän bleknade över vad jag hade gjort. Ingen hade talat om för mig att madame Guigou och Gunnar Lund kände varandra sedan lång tid tillbaka.

Trots att jag var ny i sammanhanget var det inte särskilt obekanta frågor. Förverkande vid brott och bevisfrågor liksom umgängesrätt med barn hade jag under de senaste åren ägnat mig åtskilligt åt i olika domstolar.

Däremot var formerna för förhandlingarna mera främmande för mig. Runt det stora rektangulära bordet satt de femton delegationerna, kommissionen och rådssekreteriatet. De flesta ministrarna läste innantill ur färdigskrivna manuskript, vilket gjorde att det inte blev någon livlig diskussion.

Eftersom jag var ny gjorde jag likadant. Gunnar Lund hade informerat mig om att det var viktigt att tala högt och tydligt. Jag tog honom på orden så pass att han efter halva anförandet flyttade mikrofonen en halvmeter bort från mig. Att det hade ekat i de övriga ministrarnas öronlurar förstod jag när den brittiske justitieministern Jack Straw påpekade att med en så stark stämma skulle Sveriges röst nu höras ordentligt i de framtida diskussionerna. Sedan tyckte han också att det var en utmärkt egenskap att ha som landslagscoach i England, vilket han föreslog att jag skulle bli efter min tid som justitieminister.

Presskonferensen med de svenska medierna kändes bra. De tyckte väl – liksom jag – att det var märkligt att jag redan under min andra dag som justitieminister var på EU-möte och förhandlade för Sveriges räkning. Intresset för denna nyhet gjorde att helgens betydligt tristare frågor kändes något mer perifera.