Lennart, 71, älskade att springa och simma

NYHETER

Lennart Landin, 71, mötte döden på väg hem från motionsrundan.

Han sprang Lidingöloppet 32 gånger och var bättre tränad än många ungdomar.

Men mot mannen med spettet hade han inte en chans.

en vältränad 71-åring Lennart Landin springer ett av sina 32 Lidingölopp. Den ensamstående pensionären var mycket idrottsintresserad, han sprang, skidad och simmade. (Kvinnan i bakgrunden har ingenting med artikelns innehåll att göra.)
Foto: hyltebruks färgfoto
en vältränad 71-åring Lennart Landin springer ett av sina 32 Lidingölopp. Den ensamstående pensionären var mycket idrottsintresserad, han sprang, skidad och simmade. (Kvinnan i bakgrunden har ingenting med artikelns innehåll att göra.)

Det har gått ett dygn sedan det blodiga dramat i Åkeshov i västra Stockholm.

Med ett spett – egentligen en stålbila till en bergborr – misshandlade mannen alla som råkade komma i hans väg.

På platsen där Lennart Landin slogs ihjäl ligger några blombuketter och ett kort:

”Till vår stammis. Vi tänker på dig.

Personalen på Åkeshovs simhall.”

Magnus Sundberg, anläggningschef på simhallen, knäböjer vid blommorna.

Det är lite kallt och blåsigt, förbipasserande stannar till och tittar en stund.

”Gullig farbror”

Han var mer livlig än många betydligt yngre människor. Han var vår gulliga lilla farbror som kom till oss och sprang och simmade, säger Magnus Sundberg.

– När han motionerat klart brukade han alltid dricka sitt kaffe på baksidan.

Det var således ingen tillfällighet att Lennart Landin, bosatt i Vasastan i Stockholms innerstad, befann sig i Åkeshov i måndags eftermiddag.

Han hade årskort på simhallen, hade varit där en till två gånger i veckan i åtskilliga år.

Så var också motion mannens stora passion. Lidingöloppet 32 gånger, vilket kvalificerade honom för den exklusiva 30-klubben. Maraton och andra långlopp.

– Jag mötte honom ofta i trappen. Han skulle alltid ut och springa eller åka skidor, berättar en granne.

Han levde ensam

Lennart Landin var något av en enstöring. Inga nära anhöriga. Levde stillsamt sedan han gick i pension från arbetet på Posten.

Han tävlade för Fredrikshofs friidrottsförening, en klubb han gick med i 1976.

– I början tränade han lite med oss och var med på årsmötet. Men han var väldigt tillbakadragen och försynt, säger Bo Hellström, mångårig medlem i föreningen.

En annan veteran i klubben, Torsten Ståle, säger:

– Det här känns väldigt hårt. Lennart var en bra man. Vi brukade morsa på tävlingarna. Men han tränade inte med gänget.

– Jag minns att någon sa att han var ute och dansade ibland.

Grannarna beskriver Lennart Landin på samma sätt. Tillbakadragen. Skötsam.

Kom från Västerås

Han växte upp i Väs-terås, men har bott i huset på Surbrunnsgatan i Stockholm längre än någon kan minnas.

När fastigheten 1992 ombildades till bostadsrättsförening gjorde hyresgästerna ett klipp.

Men Lennart Landin, som hade låg pension och inga andra kända

inkomster, ville inte

sälja sin lägenhet.

– Det föresvävade honom nog aldrig att försöka tjäna pengar på bostaden. Han trivdes. Han var alltid med på stämmor och städdagar, säger en granne.

Vid Åkeshovs simhall vajade flaggan i går på halv stång.

Den stillsamme pensionären, som skulle ha fyllt 72 år om en vecka, tillbringade det som skulle komma att bli hans sista timmar i livet på det sätt han älskade:

En simtur, joggingrunda, bastu, kaffe på gården bakom hallen.

Sedan började Lennart Landin gå mot tunnelbanan.

Kände igen väskan

En 30-årig kvinna som jobbar i simhallen och som var på hemväg på cykel stannade när hon såg den svårt misshandlade mannen.

Ansiktet var så sönderslaget att det inte gick att se vem det var, men hon kände igen hans väska som låg bredvid.

Magnus Sundberg kom springande:

– Ambulanspersonalen gav honom hjärtmassage. Men jag förstod direkt att hoppet var ute.

Klockan var strax efter 15 och det hade gått kanske tio minuter sedan Lennart Landin mött mannen med spettet.

Oisín Cantwell