”På kvällen kommer paniken krypande”

Aftonbladets reporter: Tänk om personen jag satt så nära var smittad

1 av 2 | Foto: REUTERS
tar tempen En läkare tar tempen på en flicka med en handtermometer. För att stoppa spridningen av sars kollas alla elever innan de släpps in i skolan. Foto: reuters
NYHETER

Under sex dagar i Kanton hör jag inte en enda människa hosta eller snörvla. De flesta jag träffar tar i hand när de hälsar, några avstår. Vid måltider tar alla kring bordet maten på de gemensamma uppläggsfaten med sina egna ätpinnar som vi sedan stoppar i munnen.

– Det är okej bland vänner, svarar min kinesiske bordsvärd när jag försiktigt frågar om det är lämpligt med tanke på sars-smittan.

Alla pratar om sars, men de jag träffar verkar inte rädda. Redan första dagen låter jag mina munskydd ligga kvar i handväskan. På gatorna bär ytterst få människor munskydd. Varken buss- eller taxichaufförer skyddar sig, inte heller folk som trängs i fullproppade bussar.

Här i Kanton, en stad med sju miljoner invånare, råder ingen panik som i Peking. Och varken affärer eller restauranger är tomma som i Hongkong. Här har folk levt med sars ett halvår och på ytan ser livet ut att pågå som vanligt. Jag invaggas snabbt i en falsk känsla av att sars inte angår mig. Men på kvällarna på hotellrummet kommer paniken krypande.

”Tvätta händerna ofta”

Personen som jag satt så nära i dag – bar han på viruset? Tänk om den som åkte före mig i den skraltiga och skitiga taxin var smittad? Jag använder rumsnyckeln när jag trycker på knapparna i hotellhissen men glömmer mig när jag tar i dörrhandtaget till mitt rum.

– Tvätta händerna ofta, uppmanar folk, och jag tvättar dem ofta och omsorgsfullt som jag sett en läkare demonstrera: fem tag runt varje handled, fem på ovansidan av handen, fem på undersidan, fem gånger mellan fingrarna och fem gnuggningar i varje handflata.

Däremellan använder jag flitigt desinficerande våtservetter och försöker undvika att röra ansiktet. Men jag kommer ofta på mig med att gnugga mig i ögonen eller blöta tummen och pekfingret när jag bläddrar i en tidning.

Tidningarna är fulla av artiklar om sars och varje kväll toppas tv-nyheterna av nya fakta om epidemin. I såväl de kinesiska som de engelskspråkiga kanalerna avlöser experterna varandra.

Nya rön varje dag

De får många frågor om det nya viruset som drabbat Kina så hårt. Hur smittar det? Hur lång är inkubationstiden? Hur hög är dödligheten? Några säkra svar ges inte. Nästan varje dag presenteras nya rön som skiljer sig något från det man visste tidigare.

I engelskspråkiga South China Morning Post läser jag en hjärtskärande historia om en man i Hongkong, bara två timmars tågresa från Kanton, som nekades att ta ett sista farväl av sina föräldrar som båda dog i sars. På sjukhuset där föräldrarna isolerats under sin sjukdom fick han beskedet att kropparna inte fick föras till en begravningsbyrå på grund av smittorisken utan skulle kremeras omgående. Mannen tilläts bara titta på kvarlevorna av sina föräldrar väl insvepta i dubbla plastsäckar genom en glasruta.

Med ens ser jag framför mig hur det är att insjukna i sars. Total isolering i en sjukhussal utan möjlighet att träffa sina närmaste. Jag intalar mig att risken att smittas är minimal och erinrar mig att de flesta som får sars är sjukvårdspersonal och anhöriga till redan sjuka.

När jag reste hit från Bangkok var planet nästan tomt. Men när jag lämnar Kanton är Thai Airways Airbus full. Vi passagerare, som ser ut att vara från världens alla hörn, får temperaturen mätt med en termometer som hålls nära pannan. Vi får försäkra att vi inte har hosta, svårt att andas eller huvudvärk.

Alla bär munskydd

På planet bär alla munskydd. När vi stiger av i Bangkok möts vi av ett enormt uppbåd. Jag räknar till 30 sjuksköterskor som delar ut munskydd och viftar med hälsoformulär som ska fyllas i. Men de är bara intresserade av dem som stiger av i Bangkok. Vi som ska vidare kan gå vidare till transithallen.

Annika Danielsson