"Hjälp oss, det här är inget liv"

11-åriga Mashid skrev ett brev för att rädda sin familj

NYHETER

Rollerna blir ombytta. Barnen blir föräldrar åt sina föräldrar. Det sker ofta i gömda flyktingfamiljer.

Föräldrarna kan inte stötta sina barn, eftersom de själva är deprimerade och hjälplösa.

I stället tar barnen på sig stort ansvar. Men många barn kollapsar under bördan.

Aftonbladets artikelserie om gömda flyktingbarn handlar idag om 11-åriga Mahshid, från Iran, som försöker hjälpa sin familj.

Mahshid, 11, försöker rädda sin gömda familj.

Den är på väg att gå under.

"Hjälp oss!" skriver hon i ett brev till Asylkommittén.

- Jag är orolig hela tiden, säger Mahshid.

I fyra år har Mahshid och hennes familj levt på hoppet om asyl, men förgäves. I januari kom det slutgiltiga avslaget från Utlänningsnämnden.

Fyra år av förspillt liv.

- Jag blev så ledsen så jag kände att jag måste göra någonting, säger Mahshid, en liten 11-årig flicka från Iran.

I ett brev till Asylkommittén vädjar Mahshid om 3 000 kronor till en advokat, som kan hjälpa dem med en ny ansökan.

Pengar som familjen också har blivit lovad av Asylkommittén.

"Mamma gråter mycket"

Familjen är i kris och rollerna är omvända. Den yngsta förefaller vara den starkaste i familjen.

Mahshid är mycket orolig för sin mamma och för sin storebror.

- Min mamma gråter mycket. Jag försöker trösta henne, säger Mahshid.

Flickan är den enda som förefaller samlad i denna söndrade familj.

Mamman äter elva mediciner om dagen mot ångest och depression och har vårdats på psykiatrisk klinik tre gånger.

Ångestfylld

Hon visar ärret på vänster handled efter ett självmordsförsök.

Storebror Dariush, 13, har vårdats på barnpsyk och klassas av en psykolog som mycket deprimerad, ångestfylld och självmordsbenägen.

Och pappan har blivit glömsk och förströdd av oro och elände.

- Min pappa blir svagare och svagare. Han glömmer hela tiden. Han säger samma saker, säger Mahshid, som hela tiden tolkar åt oss med sin bror.

Föräldrarna klarar inte längre av att stötta barnen.

- Mamma och pappa bara bråkar, säger Mahshid.

De orkar inte upprätthålla sina föräldraroller, utan blir alltmer främmande inför varandra, enligt ett intyg från en legitimerad psykolog.

Hela familjen är söndrad, barnen bråkar också.

- Vi bråkar om småsaker. Man är irriterad hela tiden, säger Dariush.

Äter sömntabletter

Ångesten vibrerar om honom. Han stampar med foten, trummar med en penna, skrapar på en tejpbit, stånkar och suckar oupphörligen och uppgivet.

Han är rastlös. Sysslolösheten är total, liksom isoleringen.

Båda barnen äter sömntabletter. På natten kommer alla monster. Mahshid vaknar av mardrömmar, hon pratar i sömnen.

"Jag längtar efter tröst"

Vem tröstar DIG när du blir ledsen?

- Pappa tröstar mig ibland. Mamma gråter mest. Pappa säger till oss att det ska bli bra. Men han är själv orolig, så han kan inte trösta oss.

Vad längtar du efter?

- Jag längtar efter mina kompisar - och att någon ska trösta mig.

"Man vissnar av ledsenhet", skrev Mahshid i en dikt, som hon visar mig.

- Jag tänker: Vad har vi gjort för att få leva så här? Det är inget liv. Det är meningen att man ska ha ett bra liv, säger Mahshid.

Men redan samma kväll blev livet värre för familjen. De fick inte bo kvar i tvåan, utan delar nu på ett enda rum med en annan flykting. Som de inte känner.

Läs också:

Mary Mårtensson