Milosevics sista strid

Staffan Heimersson skriver från rättegången i Haag

1 av 3 | Foto: AP
HÖGT BLODTRYCK Slobodan Milosevic, den tidigare serbiske ledaren, har dålig hälsa men sägs ransonera sina mediciner för att inte bli dåsig under förhandlingarna i krigsförbrytartribunalen.
NYHETER

Han var avskydd och fruktad. Han ansågs vara hjärnan och järnhanden bakom de storserbiska ambitionerna, de etniska rensningarna och folkmorden på muslimer, kroater och kosovoalbaner vid Jugoslaviens sammanbrott. Slobodan Milosevic, den serbiske ledaren, en marxist och chauvinistisk nationalist, störtades i en folkresning och skickades i sinom tid till den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.

Aftonbladets Staffan Heimerson fanns på plats i

Holland, när Slobodan Milosevic i skydd av nattmörkret klockan 01.20 den 29 juni 2001 i helikopter landade på en fängelsegård.

Två år senare är Heimerson tillbaka och följer rättegången. Får den något slut? Milosevics hälsa är svag, överlever han pressen? Vilken blir domen? Och vad händer Balkans alla andra misstänkta krigsförbrytare?

HAAG. Förstrött, nästan motvilligt hade jag slagit mig ner i rättssalen. Jag hade placerat hörlurarna över öronen, kopplat bort vittnets serbokroatiska och rattat in simultantolkens släpiga engelska.

Suck. Skulle min möda vara värd besväret? Skulle mina timmar i Internationella krigsförbrytartribunalens sessionssal 3 ge mig en enda iakttagelse värd att skildra, en enda replik värd att fästa i reportageblocket?

Jag tittade mig kring. Miljön var fräsch, modern och klinisk. Datorerna var nya, stolarna sittriktiga och klädda i blått. Tillsammans med nio andra reportrar satt jag i ett åhörarrum. Alla - även de som arbetade för Reuters och AP - hade sina rötter i det forna Jugoslavien. Det fanns ytterligare 17 åhörare, kyliga, lidelsefria, uppenbart inga anhöriga till offer för de jugoslaviska krigens etniska rensningar och folkmord.

Huvudrollsinnehavarna - den åtalade och panelen av domare i rättens regalier, peruker och röd kappa, den kvinnliga åklagaren i vitt krås och svart kappa och deras rättegångsbiträden - fanns bakom en vägg av skottsäkert glas.

Det var som att titta in i ett akvarium med stora fiskar.

Med den största fisken av alla!

Ty där till vänster inne i akvariet, satt Slobodan Milosevic - tung och säker. Jag hade av svenska ämbetsmän knutna till tribunalen hört oroande ord om hans hälsa: överansträngning, stress och högt blodtryck. "Det är inte säkert att han fortfarande lever när domen fälls""

Men denna junidag såg jag Milosevic mera stridslysten än resignerad. Han ransonerar sin medicin, berättades det för mig, för att inte bli dåsig. Tjurnackad och silverhårig bar han en klädsam solbränna från Scheveningenhäktets rastgård. Han var yngre än sina 62 år. Han var välklädd i en marinblå kostym och bar en röd, omönstrad slips.

- Ja, bekräftade en av åhörarna, den serbiske advokaten Boranovic, statschefen är i fin form och vid gott humör.

Boranovic, som jag talade med, är formellt inte Milosevics försvarare. Milosevic erkänner inte domstolen. Han ser den som olaglig. Han är sin egen försvarare. Men under beteckningen "rådgivare" kan advokaten före och efter sessionerna finnas vid Milosevics sida och lägga upp taktik. Dock, den person Milosevic allra helst skulle haft som stöd, hustrun Mira Markovic, den kommunistiska partiledaren, finns inte här. Hon är själv misstänkt för krigsförbrytelser och har gått i landsflykt i Moskva.

I kroppsspråket var Milosevic en fackföreningsboss med kontroll över dagordningen.

- Milosevic, viskade en av Balkanreportrarna på pressbänken till mig, har hört vad Fidel Castro en gång sa: "Historien kommer att ge mig rätt." Milosevic tror att det gäller honom. Allt har varit en konspiration mot vårt ädla Serbien. Jag ville bara rädda mitt land""

Ha. Någon minut hade gått och äntligen koncentrerade jag mig på vad som flödade i hörlurarna och fick en inblick i vad som pågick inne i akvariet. Redan de första orden väckte mig ur mitt förströdda tillstånd:

- Med rostiga knivar ska vi sticka ut era ögon!

Vittnet var en poliskvinna med låg tjänsteställning, som refererade vad som i den Serbien underställda ungerskspråkiga landsdelen Vojvodina hade utspelats, när en av Milosevics stödgrupper i staden Subotica gett sig in i sina serbpatriotiska excesser och övergrepp på minoriteterna.

Med den uppenbara risken för hämndeaktioner på hemmaplan var vittnet skyddat. Osynlig satt hon bakom en skärm. Hennes namn röjdes inte. Åklagaren hänvisade enbart till en siffra och en bokstav.

Mina egna minnen av 90-talets brutalitet och vendettakultur i det forna Jugoslavien - jag var placerad som reporter där på den tiden - återuppväcktes, när jag hörde vittnet sansat och trimmat av utredningsledarna skildra hur "gränserna skulle flyttas ut, territoriet för ett större Serbien skulle vidgas " kroater och ungrare ska drivas ut".

Jag flyttade blicken till Milosevic, som funnits i den åtalades bås sedan den 12 februari 2002. Han gjorde en liten anteckning på ett block framför sig. Hans mungipor var missnöjt nerdragna. Men han utstrålade ett självförtroende.

Åklagaren: Förföljdes kroater och ungrare i sina hem?

Vittnet: Ja.

Åklagaren: Deltog den jugoslaviska armén.

Vittnet: Det var den som var angriparen.

Åklagaren: Gav ni inom polisen de utsatta skydd?

Vittnet: Nej. Vi deltog i den fysiska förföljelsen.

Åklagaren: Berätta.

Vittnet: Vi satte dynamit i den katolska kyrkan.

I det ögonblicket kändes rättegången inte onödig. Den var inte ett spel för gallerierna. Den var ett spel för historien.

Krigsförbrytartribunalen hade ju instiftats redan 1993. Den kom till för att tapetsera över FN:s fiasko och EU:s tillkortakommanden under Jugoslaviens sammanbrott med dess krig, elakheter och etniska rensningsaktioner. Belägringen av Sarajevo pågick och skulle inte brytas förrän med Daytonavtalet och de amerikanska truppernas ankomst senhösten 1995.

Tribunalen skulle lagföra människor misstänkta för brott mot mänskligheten, folkmord helt enkelt, brott mot Genèvekonventionen som reglerar krigföring. Den var till för att skänka en grad av rättvisa åt offren för förbrytelserna. I en högtidlig målsättning skulle den "avskräcka från framtida förbrytelser".

Få trodde att tribunalen skulle komma att uträtta något handfast och ingen enda misstänkt kom att ställas inför rätta - eller ens att fångas in - förrän 1996. Det ironiserades över tribunalens impotens och i icke-smickrande termer jämfördes den med förebilden, krigsförbrytarrättegången i Nürnberg efter andra världskrigets slut: hösten 1945 fördes 22 anklagade till Nürnberg och redan den 1 oktober 1946 föll domarna.

Dock har tribunalen i Haag kommit cynikernas tvivel på skam. Tribunalens mest kända ansikte, den färgstarka chefsåklagaren Carla Del Ponte visade hög svansföring, när hon för någon vecka sedan satte följande mening på pränt:

"Under det årtionde som följt tribunalens öppning har den väckt åtal mot 134 personer. Cirka 30 indvider, inkluderande en antal högt rankade ledare, åtalas sannolikt innan åklagaren i och med utgången av år 2004 avslutar sina undersökningar."

Utslagen har accepterats av befolkningen i de berörda länderna. De har inte lett till förnyad nationalistisk upphetsning. På liknande vis ger drygt två tredjdelar av Serbiens befolkning rättegången mot Milosevic sitt stöd.

Tribunalen lunkar nu dag efter dag - lidelsefritt och systematiskt - på som en domstolsfabrik. Samtidigt som jag fascinerad följde Milosevicdramat pågick parallellt ytterligare fem rättegångar i tribunalen.

1 300 människor - jurister, poliser, akademiker, analytiker, fler än 30 av dem svenskar - går varje dag till jobbet i ett parkområde i den holländska lilla huvudstaden.

- Byggnaden, sa en av svenskarna som visade mig runt, är på ett sätt idealisk. Guiden var visserligen bunden av reglementets paragraf att inte prata med utomstående. Men hon ansåg inte att hon bröt tystnadsplikten genom att berätta att byggnaden tidigare varit högkvarter för ett försäkringsbolag. Därför har det flera stora brandsäkra kassavalv att förvara utredningsmaterial i.

De fysiska bevisen - kulor och illaluktande klädrester - förvaras av hygieniska skäl utanför kontorslokalerna.

- Vi jobbar, jobbar, jobbar. Vi äter vid skrivborden, sa svenskan.

En av svenskarna, som av sina överordnade fått formellt tillstånd att tala med mig, åklagaren Marie Tuma från Helsingborg sa:

- Det är bra att Sverige kan bidra med svenskt juridiskt tänkande. Mitt sista mål på svensk hemmaplan var som det här. Det gällde våldsamt bråk mellan grannar.

Flera rättssystem kommer till användning vid tribunalen. Eva Knutsson, en bibliotekarie utlånad från utrikesdepartementet i Stockholm, pekade på de bokhyllor hon ansvarar för och som är domarnas referenslitteratur:

- Jag har 8 000 volymer med strafflagstiftning från en rad länder, inte bara från de förväntade västerländska och från Balkanstaterna. Titta, sa bibliotekarie Knutsson, här är lagböcker från Sydafrika och Senegal, Indien, Kina, Japan.

Det är kostsamt: tribunalen anses sluka tio procent av FNs centrala budget. Det är tidsödande. Men rättegångarna ska sedan var överståndna i oktober 2005. Sedan följer några år med överklaganden.

Alltför ambitiöst, alltför långsamt?

Det finns aspekter på de frågorna.

Olika länder har använt olika metoder att göra upp med övergrepp i det förflutna. Spanien valde efter Francoåren att glömma och gå vidare: angivare och tortyrmästare fick gå fria. Grekland valde motsatt väg: överstarna i dess fascistjunta för trettio år sedan fick långa fängelsestraff. Sydafrika inrättade en kommission för att få fram sanningen om apartheidpolitikens övergrepp men utan att begära vedergällning. I de forna kommunistländerna har de flesta förbrytare fått gå fria. I Argentina och Chile har diktaturernas redskap stundtals ställts inför rätta.

Det finns inte entydigt en bild som anger, att ett förlåtande sinnelag varit bättre eller sämre än ett räfstens.

Medan Haagtribunalen lunkar på skänker den åt världssamfundet en samvetsfrid och det finns därför inte rum för större indignation över att tribunalen över folkmordet i Rwanda går på halvfart, Kambodjas offer inte annat än i undantagsfall fått sina fall prövade. Liberias Charles Taylor är på fri fot, massakrer och kannibalism pågår i Kongo, brotten mot mänskliga rättigheter har just ökat i Castros Kuba, övergreppen i Burma lämnas nästan opåtalade liksom de i Tjetjenien och Mugabes svälttaktik i Zimbabwe fortgår och hårdnar.

Haag lägger andra delar av världens ondska i nyhetsskugga.

Bland utredare och analytiker i Haag kan nu ibland höras lågmäld kritik om att flera mål forceras och att tid och pengar inte finns för att ta fram bevisning som antagligen finns.

Men generellt har domstolen vunnit respekt i nästan alla läger.

En amerikansk professor i statsvetenskap, Gary J Bass, karakteriserar Milosevicrättegången som "det mest betydelsefulla ögonblicket för internationell rätt sedan rättegången mot nazisten Adolf Eichmann 1961".

Eishmann dömdes till döden fast "jag bara följde order". Dödsstraff utdöms inte i Haag. I rättegångens inledningsskede som handlade om händelser i Kosovo hade Milosevic glansdagar. Orden var stora. Han markerade, att han inte erkände domstolen. Vittnena såg han som "brittiska spioner och lögnhalsar". I sina korsförhör behandlade han dem översittaraktigt.

Men när processen gled in i händelser utspelade i Kroatien och Bosnien öppnades ett fönster och genom vittnesmålen gavs vi insyn i hur en av historiens mera mordiska regimer arbetade.

Milosevic ändrade taktik. Han hade ingen del i det som skett. Han var en närmast symbolisk statschef. Som sådan var han drottning Elizabeths like. Men vittnesmålen har varit förödande. Politiken för Serbien, Krajina och Republika Srpska var en och den samma. Den leddes centralt från toppen. Ogärningar - " med rostiga knivar ska vi sticka ut era ögon!" - skedde med Belgrads vetskap.

- Vi talar inte om tre olika arméer, sa ett vittne. Vi talar om en och samma armé, den jugoslaviska, och utrustning och finansiering kom från Serbien.

Milosevic vidhåller att han är oskyldig och ett offer för en internationell konspiration. Om massakern i Srebrenica har han sagt: "Den iscensattes av franska underrättelsetjänsten."

Jag tittade under en förmiddagssession mot Milosevics plats, där han satt med en vakt bara en halvmeter från sin skuldra. Våra ögon råkade mötas. Jag trodde mig i Milosevics ögon kunna läsa: "Ja, ja. Prat, prat. Tjat, tjat. Ni ska få se ""

Men sannolikt finns inte mycket mera att se. En av Milosevics underrättelsemän, officeren Lazarevic, hade sammanfattat situationen sedan Milosevic först verbalt misshandlat honom:

- Herr Milosevic, ni utgår från den otroliga positionen, att hela världen ljuger och ni ensam är den som säger sanningen.

Detta har hänt i tribunalen

Staffan Heimerson