Nu är Nadina hemma igen

Systern: Hon klarar inte så mycket mer

1 av 2 | Foto: LARS ROSENGREN
TOGS IN AKUT I går fick Nadina lämna den barnpsykiatriska kliniken i Linköping. Sedan åkte hon hem till lägenheten i Sävsjö. Ett hem som är tömt och undanstädat. Det enda som finns kvar är en halvtom saftflaska.
NYHETER

LINKÖPING/SÄVSJÖ. Med nedböjt huvud och med släpande, dröjande steg lämnar sjuåriga Nadina den barnpsykiatriska kliniken i Linköping.

Hon togs in akut kvällen innan hon skulle avvisas till Bosnien.

- Jag har inte varit på sjukhuset, säger hon.

- Jag har bott på hotell.

Hon fick två dygn i lugn och avskildhet innan hon skickades hem till flyktingförläggningen i Sävsjö igen.

- Ska vi åka till Bosnien nu? frågade hon sin storasyster Edina Imamovic.

- Nej lilla vän, inte än i alla fall. Nu ska vi åka hem till Sävsjö, sa Edina.

Nadina, som är mycket svårt synskadad, bröt samman när hon fick veta att hon och resten av familjen skulle skickas iväg i fredags. I torsdags eftermiddag blev läget ohållbart. Hon fick tas in akut på barnpsyk.

I förrgår bestämde Utlänningsnämnden att familjen skulle få ytterligare en dryg månads respit med avvisningen. Men avvisningsbeslutet står fast.

Nadinas "extrafarmor" Mildred Lundgren och hennes barnbarn Matilda Henriksson hade stigit upp tidigt i går morse för att köra upp från Sävsjö och hämta hem dem.

Rastlös och skärrad

Nadina var rastlös och kunde inte sitta stilla i bilen. Hon var fortfarande skrikig och uppskärrad. Det blev en jobbig resa.

Efter ett par timmar är vi framme vid flyktingförläggningen på Runstigen i Sävsjö. Lägenheten är tom och ödslig. Familjen skulle ju redan ha varit borta.

Inga lakan i sängarna, inga kläder i hallen, inga skor som skräpar. Ingenting i skafferiet. En halvtom saftflaska står kvarglömd i kylskåpet.

"Allt är packat"

- Allt är nedpackat. Alla mina böcker är ivägskickade, säger Edina som ska fortsätta sina högskolestudier i Jönköping inom några veckor.

Om hon inte skickas iväg.

Nadina ska börja i ettan på Ljungaskolan i Sävsjö ungefär samtidigt.

- Sen när jag blir stor ska jag bli"sjuksköterska, säger hon.

Om hon inte skickas iväg.

Det är ungefär det enda hon säger. Hon blir alltmer rastlös. Hon skriker och hoppar omkring helt planlöst.

Hon slår Edina och misshandlar sin docka.

- Hon gör allt för att hålla ångesten borta. Hon är livrädd för att skickas iväg från sina kamrater och tryggheten som hon fått här. Hon är livrädd för att mista synen, säger Edina.

Räddad av FN-soldater

Edina gav upp sina akademiska studier i Sarajevo för att hjälpa sin syster och mamma Kimeta i Sverige.

Innan hon hamnade i den svenska invandrarbyråkratins kvarnar lärde hon känna en annan sida av Sverige.

- Det var de svenska FN-soldaterna som räddade livet på oss när vi svalt och serberna sköt på oss från höjderna ovanför Gorazde under kriget.

- De var modiga och handlingskraftiga män som riskerade sina liv för att hjälpa oss. Jag började älska Sverige och allt det stod för.

Nu har hon fått se den andra sidan.

Ibland anklagar hon sig själv för att det har blivit som det blivit.

- Jag vet inte vad jag gjort för fel. Jag har anklagats för att ha drivit det här för långt. Men hur kan det vara fel att kämpa för sin lilla syster till det yttersta? Skulle inte du ha gjort det?

Ett kort andrum

Nadina och hennes familj har fått ett andrum på en dryg månad.

Men de osynliga kvarnarna mal obevekligt vidare. Den 3 september, då tjänstemännen kommit tillbaka utvilade från sina semestrar, ska ett nytt datum för avvisningen bestämmas.

- Bara inte alltsammans börjar om igen. Nadina har kommit så nära den yttersta gränsen. Hon klarar inte så mycket mer, säger Edina Imamovic.

I går

Svante Lidén