I dag skulle Jessica, 19, få åka hem

Familjen berättar om sorgen: Hon var så pigg och positiv

1 av 3
I dag skulle Jessica Nordén ha fått lämna S:t Sigfrids sjukhus och flyttat in i en egen lägenhet. Istället blev hon en av de två som dog i branden på avdelningen.
NYHETER

ÖDÅKRA

I dag skulle Jessica Nordén, 19, ha flyttat in i en egen lägenhet i Helsingborg efter ett år på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö.

- Hon skulle äntligen få börja ett nytt liv. Hon var så glad för det, säger hennes mamma Mariette.

Men i fredags dog Jessica.

Jessica Nordén från Ödåkra är en av de två flickor som omkom i sjukhusbranden i Växjö tidigt i fredags morse. Ytterligare tre kvinnor är allvarligt skadade av den giftiga röken.

Jessicas familj väljer nu att träda fram i Aftonbladet och berätta om tragedin.

- Hon vaknade nog aldrig vid branden, tror mamma Mariette och Jessicas lillasyster Caroline, 16.

Trötta och sorgsna

- Vi har varit och tittat på henne på patologen. Det såg ut som om hon sov gott. Och hon hade inga skador alls. Det känns skönt.

De är trötta och sorgsna. De sitter i röran i sin lägenhet - de flyttade i lördags. De kunde ha avstått men tyckte det var viktigt att ha något att göra.

Och de är till freds med att Jessicas saker var nerpackade före tragedin.

I fredags morse väcktes Mariette Nordén och hennes döttrar Caroline och Michaela, 11, av att polisen ringde på dörren. Då fick de beskedet att Jessica var död.

- De lämnade oss efter fem minuter, vi hann knappt fatta vad som hänt, berättar Caroline.

Från Sankt Sigfrids sjukhus har ingen hört av sig alls.

- Jag, min syster och en väninna åkte till Växjö i fredags, berättar Mariette Nordén.

Ingen krisgrupp

- På patologen frågade vi om det fanns någon krisgrupp och fick namnet till en person på Sankt Sigfrid. Vi träffade henne en knapp halvtimme, jag var helt nedbruten. Men krisgruppen som tog hand om personalen fick vi inte träffa. Och inte ledningen eller sjukhusprästen. Och ingen har kontaktat oss sedan dess.

Annars har de bara gott att säga om sjukhuset.

- Jessica trivdes där, med personalen och de andra patienterna. Hon kände sig trygg där, berättar Mariette Nordén.

Egen lägenhet

I ett år bodde Jessica på den slutna avdelningen. I dag skulle hon ha skrivits ut.

- Hon hade fått lägenhet i ett gruppboende och skulle få sitt jobb tillbaka på McDonalds. Hon var så glad.

- Jag pratade med henne i onsdags kväll. Hon berättade om allt hon ville att vi skulle göra. Jag såg verkligen fram emot att få hem henne, säger Caroline.

Flera anfall i veckan

Jessica har alltid varit en pigg och framåt tjej. Men för ett par år sedan fick hon problem.

- Hon fick anfall och kunde svimma av. Hon åkte in och ut på olika sjukhus tills läkarna på barnpsyk i Halmstad konstaterade att hon hade ADHD och borderlineskada, berättar hennes mamma.

- Ibland fick hon anfall tre gånger i veckan, ibland kunde det gå månader emellan. Ofta blev hon våldsam när någon försökte hjälpa henne. En gång bröt hon av tummen på en ambulansman, en annan gång sparkade hon en man i skrevet. Hon visste inte själv vad hon gjorde.

Blev ångerfull

Efter sina anfall blev Jessica alltid ångerfull.

- Hon ville ju aldrig göra någon illa. Hon kunde inte hjälpa det.

Jessica blev bättre sedan hon fått sin diagnos. Anfallen kom inte lika ofta. Men hon blev för gammal för barnpsyk och för ett år sedan flyttades hon till Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö.

- Hon hamnade på den slutna avdelningen eftersom det fanns risk att hon skulle skada sig själv. Hon hade försökt några gånger. Det kändes naturligtvis hemskt att hon placerades bland vuxna som begått grova brott, men vi märke snabbt att hon trivdes där, säger Mariette Nordén.

- Hon kände sig trygg eftersom personalen där skulle kunna ta hand om henne om hon skulle få nya anfall. Men hon har inte fått några alls under året där.

När Jessica inte fick sina anfall var hon som vilken tjej som helst.

- De som inte sett hur min syster blev vid anfallen kan inte förstå att hon satt på psyket, förklarar Caroline.

Ville alltid synas

På avdelningen blev Jessica snabbt populär, såväl bland patienter som personal.

- Hon fixade och ordnade. Bakade och skötte fikat, tog hand om alla. Hon var ju inte sjuk på samma sätt som de andra. Hon var där mest för observation - och om hon skulle få nya anfall.

Blommorna och dikterna som nu ligger utanför sjukhuset visar också att hon var omtyckt. "Avdelningens pajas" kallas hon på ett av korten.

- Hon ville alltid synas och höras. Hon var så pigg och positiv, säger hennes mamma.

- Den som kan vara glad nu är Sankte Per - han kommer att få mycket hjälp och glädje av vår Jessica.

Pelle Tagesson