- Soldaterna skar sönder min pappa

Liberias barn längtar efter fred

1 av 3 | Foto: martin adler
En ung soldat försvarar bron genom staden Monrovia. Striderna fortsätter trots krav om eldupphör.
NYHETER

MONROVIA

Den tolvårige pojken presenterar sig som menige "Fuck Cat".

Han är bara 120 centimeter lång och viftar trött med sitt automatvapen.

- Jag vill ha fred. Jag vill kunna gå i skolan.

I det rebellkontrollerade området över bron till Bushrod Island har jag påtända, skjutglada regeringssoldater i ryggen.

De fruktade Lurd-rebellerna är några hundra meter längre bort.

Lika skjutglada, kanske lika nervösa, i en konflikt där eldupphören duggat tätt - och brutits lika ofta.

17 dygn av bombregn

I 17 dygn har jag sett hur granaterna har regnat ner på Mamba Point. I 17 dygn har människor dödats i ett vansinnigt, meningslöst krig.

I 17 dygn har vi journalister och en stor del av Monrovias befolkning duckat för kulorna, granaterna, automatelden.

Biståndsorganisationer talar om minst 1 000-1 500 civila dödsoffer.

Grym rörelse

Kanske, men bara kanske, är vansinnet slut i och med vapenvilan och att den västafrikanska fredsstyrkan Ecomil har anlänt.

Rebellrörelsen Lurd har förvandlats till ett internationellt hatobjekt - en mystisk, grym rörelse som hållit en miljon hungrande människor som gisslan med sitt granatregn.

Men demonerna på andra sidan bron visar sig vara slitna, trötta soldater. Några av dem är inte ens tonåringar.

"Taylor måste bort"

Menige "Fuck Cat"säger att han är tolv år gammal, men ser högst ut som nio.

Han är kort i växten, inte mer än en och tjugo, men har en mans ögon. Hans automatkarbin, en kalasjnikov, är överdimensionerad i förhållande till hans lilla kropp.

"Fuck Cat" längtar efter fred och att kunna gå i skolan.

- Men då måste Taylor försvinna. Då blir jag lycklig.

En annan trashank till soldat är sergeant Abraham Blamo, 16.

Han har slagits mot regeringsstyrkorna i sex år.

- När jag var tio kom Taylors soldater till min by. De band fast min pappa. Jag och mamma fick sätta oss på golvet och se på när de skar sönder honom bit för bit. Då bestämde jag mig för att slåss mot Taylor.

Abraham viftar med sitt vapen och försöker se stöddig ut:

- Nu är jag glad att freden är här.

I samma ögonblick tvingas vi ta skydd för skottlossning längre ner på gatan.

- Det var bara glädje-skott, säger en förbipasserande man i en sliten blå skjorta.

Automathylsorna krasar under fötterna där man går och byggnaderna har perforerats som schweizerostar.

Kommendant Jacob Fofana är 27 år och har stridit sedan 1991.

- Vi är beredda att dra oss tillbaka från frihamnen. Vi ska samarbeta med Ecomil, säger han.

"Vi vill ha fred"

Vi kör vidare till frihamnen, Liberias ekonomiska centrum och den plats där Ecomil troligtvis förlägger sin bas.

Min chaufför Oliver får motorstopp och en berusad rebellsoldat vacklar fram till bilen med en pistol i handen.

Vi gör oss beredda på problem, men hans ansikte bryter upp i ett stort leende:

- Welcome! Feel free!

FN:s mat fast i hamn

Innan vi kör tillbaka till regeringskontrollerat område, stoppas vi av kommendant Fofana. Han ser allvarlig ut, men frågar om vi vill ta med oss en säck ris.

- Ta den, säger han, vi har så mycket!

Medan befolkningen svälter i centrala Monrovia finns ett berg av mat i frihamnen - 7 000 ton ris, majs och vetemjöl som FN skeppat in.

Kanske, men bara kanske, kan maten nu börja mätta den lidande befolkningen.

Aftonbladets Martin Adler är den enda skandinaviska journalisten i Liberia. I går åkte han in på rebellkontrollerat område i huvudstaden Monrovia. Han mötte total förödelse, krigströtta barnsoldater - men också en strimma av hopp.

Martin Adler