Skriver du en roman, Eva?

"Jag har skrivit på en massa saker under väldigt många år"

1 av 2 | Foto: VERONICA KARLSSON
EVA BAKOM SPEGELGLASÖGONEN Ett liv i offentligheten stör inte Eva Dahlgren längre. "Men det är klart, ok, jag undviker offentliga badstränder på sommaren, det tycker jag inte är så jävla roligt."
NYHETER

Eva Dahlgren möter oss med kaffebricka i famnen.

Vi dricker hett, starkt kaffe på en liten bakgård på Bastugatan i Stockholm.

Eva är pepparkaksbrun i litet, broderat linne och skrynkliga, vita byxor.

Hon har solen i ryggen men behåller sina solglasögon på, sådana med spegelglas. Där bakom stannar hon under resten av intervjun.

I det gula bostadshuset ligger Eva Dahlgrens kontor, här arbetar hon, skriver sin musik och barnböcker om hundarna Lars och Urban.

Hon börjar med en tupplur, skriver till klockan fem, skyndar sedan hem till familjen några kvarter längre bort för att laga kvällsmat och läsa läxor med barnen.

Ett liv hon berättar sparsamt om, men verkar lycklig över.

I mer än 20 år har hon varit en av landets glimrande, kvinnliga soloartister som allra mest hyllats av kritikerna. Nu har hon valt att kliva in i ett band, att blanda sin röst med systrarna Mija och Greta Folkesson i trion Budda boys och sjunga rockmusik på engelska.

- Vi är helt söndersågade, säger Eva Dahlgren uppriktigt.

Sedan skrattar hon åt det. Rått och roligt. Kroppen guppar i trädgårdsstolen.

Hur är det?

- Jag försöker träna mig själv att bli likgiltig.

Går det?

- Jag tror att man kan bli rätt likgiltig. Att läsa recensioner främjar vare sig mig eller min kreativitet. Jag kan säga att mitt hämndbegär mot dom där grabbarna (musikkritikerna) är ju stillat av vetskapen av att dom var tvungna att stå där och genomlida konserten.

Varför blev det ett band?

- Vi började prata om det för massor av år sedan när vi jobbade med Esa Pekka (Salonen). Det fungerade så bra musikaliskt, vi var i samma rum vi tre. Glädjen av att få spela ihop är fantastisk.

Blir det mer?

- Det är inte något statiskt band. Vi är något slags grund, sedan kan det hända nästan vad som helst med bandet. Om vi hittar någon som vi tycker är inspirerande och rolig att spela med kanske den blir en del av Budda nästa gång.

Vad driver dig?

- Det är samma sak som att jag är tokig i att laga mat. Jag älskar att uppfinna nya saker, det är samma grej med musiken, att försöka göra något från inget. Det lockar mig.

Kommer du att göra egen musik igen?

- Ja, absolut. Det finns rum för massor av saker. Under hösten börjar jag skriva på egen musik.

Varför skrev du en barnbok om hundar?

- Jag hamnade i det, blev ombedd att skriva en kort historia som blev lång. Det var inte meningen men det var så fruktansvärt roligt.

I höst kommer del två.

- Antagligen kommer det en trea också för jag är så störtförälskad i hundarna, särskilt i Urban.

Skriver du en roman sedan?

- Ja, det är en av de saker jag skulle vilja göra. Än så länge är det bara känslan av att hålla i något tjockt. Jag har skrivit på en massa saker under väldigt många år, mest för att det är bra träning.

Har du en historia klar?

- Nej, det kan jag tyvärr inte säga någonting om.

Det skrevs lite om dig privat tills du gifte dig med Efva Attling, hur har den uppmärksamheten varit?

- Det är klart att det har påverkat mig, jag värnar mer om mitt privata liv. Det var ju ingenting jag behövde tänka så mycket på innan.

Hur var det när ni berättade?

- Jag tror att vi kanske var lite naiva. Vi funderade inte så väldigt mycket, trodde nog inte att det skulle bli så mycket som det blev. Vi hade ju fullt upp med andra saker.

Hur förberedde ni er?

- Vi förberedde oss på så sätt att vi åkte bort, och så skulle det ha lagt sig när vi kom hem. Trodde vi. Då kanske det håller i sig ett år, tänkte vi sedan. Efter tre år började man bli rätt van.

Du hade en uppgörelse med veckopressen.

- Det var i slutet av den här perioden. Att hela tiden behöva tänka på paparazzifotografer vart jag än åkte i världen, att vara tvungen att välja resmål, gömma mig och känna mig påpassad. Jag kände att jag inte kan ha det så.

Vad hände sedan?

- Det lugnade ner sig. Antagligen hade veckopressen mjölkat kossan klart. Fast det var andra som tog min plats. Stackars dom.

Var det en svår resa för din nya familj?

- Jag tror inte att jag kan säga svår, men det blir en annorlunda livssituation.

Hur klarade ni det?

- Det är som med allting annat, man bryter ihop och vänjer sig. Saker som man inte kan påverka är man tvungen att försöka hitta ett sätt att ta sig igenom. Jag och min familj är livsnjutare. Vi försöker fokusera på annat, fokusera på det bra.

Hur är det i dag?

- Rätt coolt. Förutom att jag hela tiden måste prata om det. Som nu.

Hur har ditt liv förändrats sedan du gifte dig med Efva?

- Jag har en familj. Jag har mer än mig själv att tänka på, vilket är jättehärligt och bra för mig, bra för lilla Egoeva.

Hur är det bra?

- Jag tror att man måste ha någon annan i det främsta rummet. Det är inte bra att hela tiden bara tänka på sig själv, vilket det lätt blir om man är en skrivande människa som vrider och vänder på sina egna känslor. Att jag måste gå hem klockan fem och laga middag är jävligt bra. Nu finns det ju inte tid att bara fokusera på mig själv. Det är omöjligt när det är middag och läxläsning och tvätt.

Ett ganska vanligt familjeliv?

- Ja" eller nej, det kan man ju inte säga. Det beror ju på vem du jämför med, en heltidsarbetande kvinna som är undersköterska kan jag ju inte jämföra med. Det är en otrolig ynnest att ha den friheten det innebär att vara artist, att få välja min tid.

Vad betyder Efva för dig?

- Blir det en sådan där rubrik, "Efva betyder allt"?

Tänker du så när jag frågar?

- Jag ser det rent automatiskt efter tjugo år i det här. Jag är skadad.

Vad betyder hon för din musik?

- Det är inte så att jag spelar upp mina låtar för henne. Eftersom hon designar och jag håller på med musik så lämnar vi varandra rätt mycket. Självklart säger jag att det där var en snygg grej och hon säger: det där var en bra låt, men det är liksom ingen tomteverkstad hemma.

Skulle du vilja jobba ihop med Efva?

- Nej, det är jättebra så här.

Hur påverkas vardagen av att ni båda är offentliga?

- Jag har levt i det här väldigt länge så jag tänker inte på det längre. Jag vet att jag blir tittad på.

Hindrar det dig?

- Nej, det finns inget jag undviker på grund av det. Det är väl också att jag blir äldre, jag bryr mig inte så mycket längre. Det är väldigt skönt. Men det är klart, ok, jag undviker offentliga badstränder på sommaren, det tycker jag inte är så jävla roligt.

Vad händer om du går dit?

- Då plåtas det.

Du och Efva har blivit förebilder för andra homosexuella, hur är det?

- Jag känner mig tillfreds med att jag kan vara ett verktyg för dom som är rädda, för dom som inte vågar berätta för sina föräldrar, för sina arbetskamrater. Så är det helt ok för mig. Men jag kan säga det att jag tänker inte på något sätt förändra mitt liv och vara en god förebild. Dom får ta den förebild som är. Den dagen dom blir missnöjda med mig som förebild så kommer jag ju inte att vara det längre, det sköter sig självt. Jag tror att det viktigaste är att vara sann och ärlig mot sig själv, någon annanstans kan du ju inte gå.

Vilka reaktioner får du?

- Klart att jag träffar folk som säger tack. Då säger jag varsågod, det var så lite.

Vad är viktigt för dig i livet?

- Förutom mat och musik? Nothing more! (Skratt) Jag har ett stort behov av min egen fria vilja, att få välja själv.

Vad gör dig lycklig?

- Sommarmorgon på landet. För att det är så lugnt och tyst, man promenerar till brevlådan, hämtar brev, dricker kaffe. Sedan är hela dagen där och man vet inte vad som ska hända. Det gör mig jättelycklig.

Hur är det att bli äldre?

- Jag tycker att det är trivsamt faktiskt, känns väldigt skönt att ha livserfarenhet, att slippa göra dom där katastrofmisstagen som man har gjort om och om igen. Men får man ont i knät tar det ju längre tid innan det läker. Det är ju lite tråkigt.

Vad är kärlek?

- Själva grunden till livet.

Vem inspirerar dig?

- Jag är jätteförtjust i Suzanne Brøgger, ett slags själsfrände. Ibland kan tanken på hennes mod ge mig mod själv. Det är en modig människa, en modig skribent, någon som vågar ta sina egna steg. Det inspirerar mig.

Hur uppfattar du dig själv?

- Jag tror att jag är typisk tvilling. Ibland är jag väldigt social och rätt kul. Emellanåt är jag rätt tystlåten och instängd.

Är du rädd att förlora din talang?

- Jag tror att jag har kommit förbi den där ångesten av att nu är det slut, nu kommer ingenting mer. Jag vet att det går veckor, kanske en månad när det bara finns vilja.

Kommer du att fortsätta att göra musik hela livet?

- Sådant vet man inte. Jag vet ju inte vad som händer i morgon. Jag försöker ha en någorlunda planering för mitt liv i ett halvår framåt för att få ordning och reda någonstans. Längre tror jag inte att det är nyttigt att tänka.

Det här är jag

Så tycker jag om...

Det här är mitt liv

Maria Trägårdh