Visst är det trevligt men jag längtar hem till stan

NYHETER
Sanna Jurelius, 17 år, är först ut bland Aftonbladets ungdomskrönikörer.
Sanna Jurelius, 17 år, är först ut bland Aftonbladets ungdomskrönikörer.

På sommaren lever jag två liv. Ett hemma i Stockholm med sommarjobb och tjejgänget och ett annat på landet med badbrygga, familjen och östgötar.

Så länge jag kan minnas har jag tillbringat stora delar av sommaren i vår stuga utanför Västervik. (Jag vet, Västervik ligger i Småland, men av någon anledning är de flesta stugägarna där från Linköping.)

Motvilligt slits jag från kompisarna hemma i stan. Men när jag kliver ur bilen vid stugan är det som om alla obehagliga känslor försvinner. Landet är lugnet. Tystnaden, den friska luften och ett 23-gradigt hav gör att hela ens livsstil plötsligt förändras.

Först och främst finns det inget som kallas tid på landet.

Armbandsuren åker av för att inte lämna vita märken på brunbrända armar. Sommarvännerna kommer över när de har lust och vi badar tills någon blir hungrig. Sedan ses vi någon gång efter lunch igen och skulle någon råka komma olägligt, som vid middagen, tas en extra stol fram.

I stan är det helt annorlunda.

Det finns de som till och med struntar i att öppna dörren om det ringer på när de sitter och äter.

Om en kompis skulle komma hem till mig i stan och bara ringa på dörren så skulle jag bli förvånad – om inte chockad! Här ringer man till varandra först för att kolla upp om det är ok att komma förbi eller om den andre ska duscha/käka/träffa någon annan/whatever.
På landet är det som att alla tar av sina masker som de annars gömmer sig bakom

En annan sak som förändras på landet är att alla skippar smink, frisyr och snygga kläder. På landet är det som om alla tar av sina masker som de annars gömmer sig bakom.

När jag åkte till stugan för tre veckor sedan packade jag ner hela min sommargarderob och hälften av vinterkläderna.

– Du kommer inte att behöva allt det där, sa pappa.

– Joo, svarade jag bestämt och tänkte på hur många gånger jag bytt kläder den senaste veckan.

Pappa hade rätt. Min sommar-outfit bestod av bikini, kombinerad med minikjol, shorts och linne. Två ombyten räckte. Mina fem par byxor fick jag minsann inte användning för.

I stan däremot känns minikjolen lagom trivsam. Jag vågar nästan inte gå de fem meterna till brevlådan utan att känna mig oanständig.

Är det för att man möter 95 gånger fler människor när man går ut på stan som gör att utseendet spelar en viktigare roll? Eller är det för att allt annat är så avslappnat på landet som gör att hela familjen går klädd i likadana träningsoveraller utan att skämmas?

Lugnet och slappandet i stugan är helt klart skönt. Men framåt slutet av sommaren börjar jag ändå längta hem till storstan igen. Att få komma hem och säga ”de e” utan att någon häver ur sig fördomar om stockholmarnas dryghet.

I stan slipper jag dessutom myggen och alla andra jobbiga kryp. Jag kan äta utomhus efter klockan åtta på kvällen utan att ägna nästföljande dag åt att klia sönder tusen bett.

Och de där blåbären till pajen kan faktiskt vara rätt jobbiga att få tag på.

Sällskapsspel är jättekul. De tre första gångerna man spelar. Samma med skogs-tv (ettan, tvåan, fyran). Utbudet är ju ganska, hmm, tunt om man säger så.

Så även om det är svårt att skiljas från badbryggan och sommarvännerna så är det alltid lika skönt att komma hem till tjejgänget i stan som begriper skämten som mamma, pappa och alla östgötar inte förstår sig på.

Landet är hemskt trevligt. Men Stockholm är, precis som Lasse sjunger, i mitt hjärta.

Sanna Jurelius