Perssons fem misstag

I dag inleds socialdemokraternas valupptakt i Upplands-Väsby norr om Stockholm. Där ska partiet drillas inför det avgörande slaget om väljarna.

För partiledaren Göran Persson finns anledning till självrannsakan. Han har begått en rad misstag som kan kosta ja-sidan segern.

1. Munkavlen. Göran Persson ombildade regeringen i höstas. Fem av statsråden i den nya regeringen vill inte ha euro i Sverige, bland dem vice statsministern. Sjutton vill byta valuta.

Det är en mycket märklig ordning. Landets regering består av två falanger i en fråga som är mer grundläggande än att bara handla om pengar. Den handlar om Sveriges roll i världen, om synen på samarbete.

Att Göran Persson valde den vägen är partitaktisk. Medlems- och väljarkåren är djupt splittrad. Genom att låta splittringen följa med ända till toppen vill Persson hålla ihop sitt parti.

Hans auktoritet undergrävs

I samband med regeringsbildningen talade Göran Persson med nej-statsråden. De skulle få uttrycka sina åsikter. Men inte ingå i nej-ledningen.

Samtalet tycks dock ha brustit i klarhet. I april tog statsministern därför fram munkavlen. Nej-ministrarna påbjöds att vakta sin tunga. Det har de inte gjort.

Att det ställer till problem för ja-sidan är en underdrift. Göran Perssons auktoritet undergrävs av att till och med hans statsråd anser att han har fel. Inte ens regeringen uppträder enat. Vilken hjälp ger det till den vilsne väljaren?

Inmålad i ett hörn

Att sparka statsråden en vecka före folkomröstningen är omöjligt. Att ta fram munkavlen fungerade inte heller. Persson är inmålad i ett hörn.

2. Den sena starten. Den 3 augusti skulle valrörelsen inledas, deklarerade statsministern på vårvintern. Bara någon vecka senare tvingade opinionssiffrorna honom att revidera planen.

Hela vintern fick nej-sidan ha spelplanen för sig själva. De blev debattledande. Och fick formulera problemställningarna.

3. Man kan alltid ändra sig. En annan generaltabbe av Persson var när han i vintras öppnade för en ny folkomröstning om årets upplaga slutar med nej.

Med det fick väljarna beskedet att omröstningen inte är så viktig. Det är inget ödesval, vi gör om det om det blir fel.

Men det försåg också nej-sidan med ett av deras främsta argument. Nämligen att det är bättre att vänta och se tills europrojektet har fått fler år på nacken.

4. Bråket med LO. I höstas tillsattes en arbetsgrupp med Bosse Ringholm i spetsen. Ett ekonomiskt-politiskt program som skulle se till att LO kunde ställa upp på ja-sidan i folkomröstningen skulle arbetas fram.

På kongressen 2000 bestämde facken att de var för ett svenskt valutabyte - men bara på vissa villkor. Ett av dem var buffertfonder där mängder av pengar skulle placeras som krisbuffert.

Lappkast utan önskat resultat

Gruppen skildes utan att ha blivit överens. Under sommaren togs nya tag och i onsdags presenterades överenskommelsen. Buffertfonderna hade återuppstått - men i en mer blygsam tappning.

Perssons principfasthet kan alltså med fog ifrågasättas. I våras kallade han bufferten för fondsocialism. Nu går han med på en årlig reserv att plocka ur om krisen kommer.

Lappkastet gav dock inte önskat resultat. LO står fortfarande neutralt mellan ja och nej.

5. Kampanjtaktiken. Under våren gick Göran Persson rakt i den fälla som många hamnade i under folkomröstningen 1994. Han gav detaljerade löften om vad man skulle vinna på att rösta som han vill.

Det skulle bli minst 100 000 nya jobb, i långa listor kunde man se hur de skulle fördelas över landet. En villaägare i Katrineholm skulle tjäna 1 000 kronor i månaden på lägre räntor på bolånet.

Nu har Persson bytt taktik. Borta är plånbokslöftena. I stället ska Europas blodiga historia och andra känsloargument få väljarna att välja ja-sedeln. Hjärnan ersattes av hjärtat som mål för Perssons agitation.

Om 30 dagar avgör svenska folket vart Sverige går. Perssons väg eller nej-ministrarnas.