Min kropp, mitt liv och modets ideal

NYHETER

Jag utkämpar ett krig. Kriget mot utseendefixeringen och idealbilden av hur jag ska se ut.

Och mycket av det är medias fel.

Jag tror aldrig vi har varit så mediepåverkade som nu. Media styr allt. Jag kan inte gå någonstans utan att bli flashad av alla avklädda modeller på tidningsomslag. Det är perfekta kroppar, bantningsmedel, dietpiller och tyck-om-dig-själv-special i en enda röra.

I dag lider en procent av flickorna mellan 14 och 19 år av anorexia nervosa. Vad beror det på? Hur är det tänkt att all denna reklam för bantning och idealkroppen ska få mig att må? De kunde lika gärna skriva: Du duger inte som du är.

Jag vrider och vänder på mig, ångesten far igenom hela kroppen. Jag tar mig till den största spegel jag har i närheten, står där och kråmar mig. Drar in magen och rumpan och undrar hur jag skulle se ut om jag var några kilo lättare. Samtidigt som jag försöker få till en fotomodellpose.

Så vad gör man? Går in på toan? Spyr som ett bulimioffer? För vad tror media att de egentligen gör med all sin reklam för den "ideala" kroppen? De fyller oss med alla möjliga psykomatiska sjukdomar och en känsla av att vi inte duger.

Jag ser ständigt unga flickor som går med jättemycket smink, kort-korta kjolar och små tajta linnen. Det är inte så konstigt. Deras idoler Britney Spears och Christina Aguilera har gått från oskyldiga tjejer till att chocka hela världen. Även gulliga lilla Lene från Aqua har vikt ut sig samtidigt som hon släppt ut en ny singel.

Vad visar kändisarna när de gör så? Jo, för att nå framgång gäller det att vara snygg och visa allt. Unga och osäkra tjejer som håller på att utvecklas tar efter. Osäkra på sig själva tittar de i kändistidningar och tror sig få en bild av hur de egentligen borde se ut. Så har de klivit in genom dörren till vårt lilla utseendefixerade samhälle och förlorar en del av sin barndom. Resulatet: studier visar att allt fler flickor mellan 9 och 13 år bantar. Bara i Stockholm står 400 personer i kö för anorexi- och bulimibehandling.

Big Brother-Linda gjorde inte det hela bättre. Inlåst i ett hus vräkte hon i sig mat och gick upp flera kilon. Dokusåpans tv-team backade inte undan när det gällde att visa hur hon dag in och dag ut klagade och jämrade sig över sin vikt. Men däremot blev det stora tvister om man skulle visa vad hon och pojkvännen Micke gjorde under täcket.

Även hemma i mitt lilla trygga kök med ljusa tapeter påtvingas jag pratet om bantning och vikt. Mammas väninnor har provat proteindrinkar, soppa och Viktväktarna. Jag får kommentarer som "en gång i tiden var jag lika smal som du". Vilket får mig att skjuta ifrån mig tallriken och besticken.

Om vi nu är så illa tvungna att få folk smalare, varför kan man inte få läsa mer om nyttigare mat i stället? Just nu är det ju ett faktum att svenska folket blir allt överviktigare. 300 000 svenska barn och ungdomar lider av övervikt. Det måste ju vara ett tecken på att man gör något fel? Kanske har det svenska folket fått nog av idealbilderna och förlorat allt hopp om att nå dit?

Jag är trött på alla bilder som talar om för mig hur jag egentligen borde se ut. Nej, tack! Lämna mig i fred! Jag vill kunna göra vad jag känner för utan att behöva leva upp till ett ideal.

Läs fler ungdomskrönikor och festivaltidningen 08-Bladet på

Nafiye Bedirhanoglu