Tyrannen alla minns - men ingen saknar

Staffan Heimerson träffade diktator Idi Amin två gånger

NYHETER

När nu Idi Amin 78 år gammal gått ur tiden är han saknad av få, sörjd av färre - men ihågkommen av alla.

Idi Amin var den underofficer som med våld och list och underblåsande intriger mellan stammar och religioner gjorde sig till diktator i Uganda.

I åtta år på sjuttiotalet vanstyrde han det gröna, rika landet i Afrikas hjärta. I terror, sadism och manisk förföljelsemani - kanske orsakad av att han led av långt gången syfilis - hade han ihjäl 400 000 politiska motståndare.

I ett rus av hybris ville Idi Amin - "president på livstid" och "det brittiska imperiets besegrare" - vara det svarta Afrikas centralgestalt och affischnamn. För att ge sin världsdel och sig själv en aura av respektabilitet klädde han sig i vita uniformer. Han garnerade dem med hundratals ordnar och medaljer, som han tilldelat sig själv, och han bar alltid en fältmarskalks stav.

Skräckinjagande monster

Ja, han var ett skräckinjagande monster men i början var han i sitt närområde populär i breda lager som sportidol (han hade varit östafrikansk mästare i tungviktsboxning) och också som en älskansvärd clown, som kunde göra narr av den vite mannen, de forna kolonialherrarna.

Själv kom jag - tack vare en reporters bästa egenskap: tur - att ingående och under färgstarka omständigheter träffa och ingående intervjua Idi Amin två gånger.

1976 hade jag som Aftonbladets Afrikakorrespondent skickats till den afrikanska enhetsorganisationens toppmöte i Addis Abeba.

Förhandlingarna var uppblåsta och jag gjorde den riskfria kalkylen att eftermiddagen bättre kunde användas i Hiltons pool.

Ännu en person skolkade från mötet - dess ordförande Idi Amin. Med sin 200-kiloskropp dold i en brun pyjamas av nylon ställde han sig på enmeterstrampolinen och plumsade i vattnet.

Badade i brun pyjamas

Där var jag i samma pool som världens då mest blodbesudlade och fruktade diktator, mannen som genom nyckfullhet och korruption mer än någon annan det decenniet förstörde den allmänt positiva bild av Afrika som omvärlden hade.

Jag simmade fram till honom. Jag tilltalade honom hövligt och sedan simmade vi lugnt sida vid sida och jag intervjuade honom några längder.

Det blev en bra intervju och framför allt blev det den enda.

Jag fick statsmannen Amins

syn på läget i inbördeskrigets

Angola, Rhodesias pågående befrielsekrig och som bonus berättade Amin om den serie statsbesök i Europa som han hade planer på.

- Everyone wants to see Big Dada, sa han och använde smeknamnet på sig själv medan han frustande gjorde sig av med vatten ur näsan.

- Finns Sverige med på ert reseprogram, fältmarskalk? frågade jag i tabloidjournalistens plikttrogna försök att finna en svensk vinkel.

- Självklart, svarade han, jag kommer till " vad var det ni kallade landet " ?

Matade djur med politiker

Sedan kappsimmade vi. Jag slog honom på 25 meter fritt, fast han hade ju pyjamas.

Idi Amin hade tagit makten genom en statskupp 1971, då landets marxistiske president befann sig på resa i utlandet. Med inkompetens, vanstyre och rofferi störtade han Uganda i ruin och elände. Det är styrkt att han matade krokodiler med politiska motståndare och i en del fall behöll han huvuden från dem han halshuggit i kylskåpen i sina palats.

"Människokött är för sött"

- Är ni kannibal, herr fältmarskalk? frågade jag.

- Jag har smakat människokött. Jag tycker inte om det. Det är för sött.

Amin behövde syndabockar för sina misslyckanden och opportunistiskt utvisade han landets alla 60 000 indier. Det var inte bara omoraliskt mot en lojal folkgrupp som haft rötter i Uganda i nära hundra år. Det var dessutom oklokt; det var indierna som med flit och affärs- och hantverkskunnande höll landet rullande. Han tog Uganda tillbaka mot stenåldern.

Handlingsförlamad åsåg omvärlden kaoset och blodflödet. Det fortsatte ända tills den broderliga grannen Tanzania 1979 i en anständighetens unilaterala intervention drev Idi Amin på flykt.

Han gick först i exil i Libyen, sedan försvann han. Det var ovisst vart.

"Jag har 53 barn"

Men i mars 1981 var jag av Aftonbladet skickad till hamnstaden Jeddah vid Röda havet för att följa det svenska kungaparets statsbesök i Saudiarabien.

Jag hade fått ett tips att Idi Amin fanns på ett hotell i stan.

Jag åkte dit och hittade honom. Han kände igen mig från simbassängen fem år tidigare. Jag fick en flera timmar lång intervju.

Idi Amin hade blivit 56 år. Hans tankar flöt, han följde sina infall när han pratade och hoppade från ämne till ämne.

- Hur många barn har ni, fältmarskalk? frågade jag.

- Femtiotre, svarade han.

I 24 år kom Idi Amin att ostörd leva i exil. Inte gripen, inte lönnmördad. Inte förd till tribunal. Han var skyddad och försörjd av Saudiarabiens kungahus och i gengäld hade han lovat att inte syssla med politik eller hålla en hög profil.

Därför finns ingen rapport om hans sista ord på dödsbädden.

Staffan Heimerson