Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

”Han var vår lille krigare”

FARVÄL ERIK Kent och Anneli hade samlat den närmaste familjen för att ta ett sista farväl av Erik. I den vita barnkistan fick han med sig sin älskade gosekatt och den eviga sömnen fick han på sin Lucky Luke-kudde. Familjen följde med begravningsbilen till kyrkan där Erik låg i kistan fram till begravningen den 25 juni i Ytterlännä kyrka. FARVÄL ERIK Kent och Anneli hade samlat den närmaste familjen för att ta ett sista farväl av Erik. I den vita barnkistan fick han med sig sin älskade gosekatt och den eviga sömnen fick han på sin Lucky Luke-kudde. Familjen följde med begravningsbilen till kyrkan där Erik låg i kistan fram till begravningen den 25 juni i Ytterlännä kyrka. Foto: Jerker Ivarsson

   I går berättade Aftonbladet om när familjen Vennberg fick beskedet om sonen Eriks hjärntumör. I dag fortsätter deras historia om kampen mot sjukdomen.

   Sommaren närmade sig. Motorgräsklipparen och utemöblerna plockades fram ur det röda skjulet och sommarnätterna blev allt ljusare.

   Erik hade blivit sämre den senaste tiden. Frågan var inte längre om han skulle dö, utan när.

SLUTET

Det var tisdag och solen verkade aldrig vilja gå ner den där kvällen.

Anneli hade tagit sig an trädgården, planterat och ansat, Kent sågade ved bakom den röda ladan och Niclas lekte tills tröttheten tog över och ögonlocken svajade tungt.

- Det var en skön dag, en lugn dag när allt kändes som vanligt, säger Anneli.

Erik var ute hela kvällen, åt som han brukade och njöt av solen. Även om kortisonet gjorde det svårt för honom att öppna ögonen följde han med blicken familjens bestyr i trädgården.

Under två veckor hade han fått en jämn ström morfin genom slangen i bröstet. Den mildrade smärtan i huvudet och ryggen.

- Erik har aldrig varit ett gnälligt barn. Jag beundrar honom för han är så tålig. Trots att han förmodligen föddes med tumören och en ständig huvudvärk var han nästan aldrig ledsen, säger Anneli.

Det var inte förrän de bäddat ner sig i sängen och pussat Niclas godnatt som Anneli kände en stilla oro krypa inpå.

- Vi kände hur Eriks andning förändrades. Den var så lätt, liksom ytlig.

På ett sätt tror jag att vi förstod redan då att Erik skulle dö väldigt snart, men vi kände ingen panik. Det viktigaste då var att få vara med honom till slutet, säger Anneli.

 

Erik dog på morgonen. Andningen var fjäderlätt och uppehållen blev allt längre. När Eriks naglar sakta färgades blå förstod de att blodet inte syresattes längre.

- Det gick så lugnt allt. Plötsligt var det som vi försökt förbereda oss på, som vi levt i under ett år bara förbi.

- Men hur förbereder man sig på att ens barn ska dö? Det finns inga sätt. Jag kunde inte förstå att det skulle hända förrän det hände, säger Kent.

Erik tog sina sista tre djupa andetag i sängen mellan Anneli och Kent klockan sju minuter i elva onsdagen den 11 juni.

- Niclas gick över till grannen och jag hämtade telefonen. Vi började ringa runt till våra vänner och släkt för att berätta. Alla hade varit så engagerade i Erik. De måste få veta, säger Anneli.

Då kom tårarna. När det inte längre fanns en yoghurt att hämta åt honom i kylen, en våtserviett att tvätta hans panna med, ett lugnande ord mot hans smärta.

Kent bar ner Erik i vardagsrummet och bäddade åt honom på soffan. På bordet bredvid brann ljus, varav ett var längre och stadigare än de övriga, Eriks dopljus.

Ytterdörren stod öppen hela den dagen fast det var kyligt och vaserna räckte inte till alla de blommor som vänner och släkt hade med sig.

Dagen var oändlig och svindlande kort på samma gång. När kvällen kom och vänner och släkt tagit farväl satte sig Anneli försiktigt ner hos Erik.

Hon tog den stela, vita lilla handen i sin. Blicken ville inte släppa honom - känslan att han skulle vara borta när hon tittade upp igen var påträngande. Nu var tiden att samla de sista bilderna på näthinnan, att stryka honom en sista gång över de svullna kinderna. Att få känna honom.

 

Kent lutade sig fram över soffan. Försiktigt smekte han Eriks vaxfärgade kind. Lugnet överskuggade den lilles ansikte; han hade inte längre ont.

- Han var vår lille krigare. Som han kämpade.

Den natten kunde man höra gräset växa i familjen Vennbergs trädgård.

Stillheten fyllde huset och tomheten jagade bort sömnen. När mörkret var som tätast vaknade Niclas. Han ville gå ner till Erik nu när de var ensamma.

Det skulle han komma att vilja ytterligare en gång.

- Några dagar före begravningen kom Niclas till mig och ville att vi skulle åka till Erik i kyrkan. Han ville sjunga "Bä bä vita lamm" för honom. Så det gjorde vi, säger Anneli.

Klockan halv två nästa dag rullade begravningsbilen upp på gården. Den vita barnkistan drogs varsamt ut genom bakdörrarna och begravningsentreprenören bar in den i vardagsrummet.

Med sig in i evigheten fick Erik sin mockajacka med fransar, sin svartvita gosekatt, sin Lucky Luke-kudde och täcke.

När locket sakta skruvades på skar Niclas skrik tystnaden i strimlor.

- Jag vill leka med Erik. Han får inte dö.

Anneli lyfte upp honom och bar honom till köket. Fåordigt försökte hon förklara för Niclas att Erik ska leka på de eviga ängarna med "otta", morfar, som dog två och ett halvt år tidigare.

- De ska springa och busa. "Otta" ska leka cowboy och indian med Erik hela dagarna.

Lugnet sänkte sig i vardagsrummet. Alla hade tagit farväl, stunden kunde ha varat för evigt om inte Kent brutit tystnaden.

- Nu ska Erik åka vidare. Nu är det dags att släppa taget, Kent tecknade åt begravningsentreprenören att lyfta ut kistan.

 

Den långa väntan var över, Erik hade fått frid och familjens kamp hade i ett och samma ögonblick både slutat och börjat.

- I fjorton månader har vi bara levt för Erik. Minsta svängning, varenda tecken på förändring i hans hälsa har varit som psykisk terror. Vi måste finna ett nytt nav att låta vår vardag spinna runt, säger Kent.

Sommaren väntar runt hörnet och en fika i trädgården med vännerna kan vara enda skillnaden mellan gråt och skratt.

- Det kommer att gå upp och ner nu. Ena stunden gråter jag, andra känner jag mig ganska lugn. Nu blir all fokus på Niclas, han ska få en fin sommar. Vi ska klara det här, säger Anneli.

Den 30 juli åkte Anneli, Kent och Niclas till Gröna Lund i Stockholm.

Det var en av alla de utflykter till vänner och bekanta de gjorde tillsammans efter att Erik dött. Mönstret var brutet, världen låg öppen för dem och med blyg tillförsikt tog de steget ut över tröskeln till den faluröda villan.

- Vi ska försöka göra så mycket som möjligt tillsammans nu. Niclas ska få en bra sommar och vi behöver alla komma härifrån, säger Anneli.

Sökandet utåt, att träffa vännerna och besöka släkten, att uppleva nya saker, vinna ny mark, blev ett viktigt steg i bearbetningen av saknaden efter Erik.

- Niclas älskar karuseller. Det går inte att stoppa honom; han är omättlig. Det är en sådan lättnad att se honom skrika av skratt, säger Kent.

- Livet går trots allt vidare och Erik finns alltid kvar hos oss. Han hade inte velat att vi skulle vara ledsna, säger Anneli.

 

Arrangemanget kring begravningen blev hennes sista hållplats kring sjukdomen. Gravstenen, dödsannonsen med Lucky Luke och valet av begravningsplats - allt var för Erik. Det var också sista möjligheten för Anneli och Kent att styra ödet.

- På begravningen vill jag att det ska vara så som Erik var van att ha det. Jag tänker inte komma i kostym, det var aldrig så han såg mig. Den ceremonin är till för honom, säger Kent.

Så småningom kommer minnena av Erik, inte sjukdomen, att ta över.

Och aldrig kommer någon att glömma den lycka som spred sig i Niclas ansikte när han travade in på BB, karskt sprang förbi mamma och rakt fram till Erik. Lillebror.

Anna Bengtsson
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet