"En ängel i mitt rum"

Hundratusentals människor hyllade Anna Lindh

1 av 9 | Foto: ULF HÖJER
NYHETER

SVERIGE

Sverige sörjer Anna Lindh.

Över hela landet - i stora städer, i små städer, i samhällen, på arbetsplatser, på skolor - stannade allt för en stund i går. Tack, Anna Lindh.

Himlen var askgrå och över Sergels torg låg sorgen som ett svart täcke.

Rödgråtna ögon.

Sida vid sida, tätt packade, närmare femtio tusen ansikten. 50 000.

Här på Sergels torg, i centrala Stockholm, där glädjen så många gånger fått fritt utlopp. Tre Kronors hemvändande guldhjältar från VM eller OS. Som de 40 000 som 1994 kom för att hylla guldhjältarna från OS i Lillehammer.

I går bara tung, ändlös, ofattbar sorg.

"Det bor en ängel i mitt rum ..."

Längre än så hann inte Eva Dahlgren, en av Anna Lindhs stora artistfavoriter, i låten "Ängeln i rummet" innan ministerkollegan Mona Sahlin föll i gråt. Samordningsminister Pär Nuder la tröstande armen om henne. Centerledaren Maud Olofsson grät och moderaternas Bo Lundgren stack in ett finger under den ena halvan av glasögonen.

I Göteborg samlades 20 000 personer på Götaplatsen för att bland annat lyssna på skådespelerskan Marika Lagercrantz.

Hon läste dikten "Flygblad" av Helga Henschen - en dikt som Anna Lindh reciterade vid en minnesstund för Olof Palme.

På alla muslimska samlingsplatser i hela landet hölls fredagsbönen till Anna Lindhs minne.

I Malmö deltog ett tusental i ett fackeltåg. I första ledet gick bostadsminister Lars-Erik Lövdén som menade att det är viktigt att människor i sorgens stund samlas över partigränser.

- Man vill bearbeta sorgen med andra. Jag tycker det är bra att visa sitt motstånd. Att vi inte bara ska lägga oss ner utan kämpa för demokratin, sa Saga Löfgren, 16, som på Sergels torg i Stockholm för första gången i sitt liv sökt sig till en manifestation.

Och för att lyssna till statsminister Göran Perssons minnestal över Anna Lindh.

- Chocken, sorgen, vreden, de många obesvarade frågorna - allt hade varit så mycket tyngre att bära om vi inte förmått dela smärtan med varandra, sa statsministern.

Ganska nära Göran Persson i folkhopen fanns tre norska kvinnor. Mette Ystgaard, Berit Gröholt och Ingebjörg Hestetun hade tagit en paus från en pågående världskongress här i Stockholm, en kongress om självmord och hur man jobbar i förebyggande syfte.

- Vi kände Anna Lindh bara genom media. Hon var en så frisk och härlig människa. Och så var hon vanligare än någon annan kvinnlig politiker vi träffat på. Därför kände vi för att komma hit, förklarade Berit.

Det var som ett eko av Göran Perssons egna ord:

- Hon var ovanligt bra på att vara vanlig, Anna.

Äkta paret Harry Lundqvist, 74, och Marianne Lundqvist, 47, tog X 2000 från Sundsvall till Stockholm.

- Vi ville så gärna komma hit och hedra Anna Lindh. Vi har trängt oss ända fram mot räcket här. Och så ville vi se och höra Göran Perssons tal till hennes minne.

I Sundsvall var sorgen extra tung i går. Förutom chocken efter mordet på Anna Lindh tvingas invånarna bearbeta insikten att sökandet efter 16-åriga Nathalie Rönnqvist slutade i tragik. Hon hittades död - misstänkt för mordet är hennes 19-åriga pojkvän.

Därför var Gustav Adolfskyrkan i Sundsvall öppen hela natten för att sörjande skulle få stöd och tröst.

Även i Värmland kämpade invånarna med dubbel sorg. I domkyrkan i Karlstad hölls en minnesceremoni för vår utrikesminister och den femåriga flicka som mördades på sitt dagis i Arvika.

Ulrica Messing, Anna Lindhs ministerkollega, fanns inte med på Sergels torg. Hon hade åkt till Gävle, för att leda en minnesceremoni där. En ceremoni där hon fick kämpa med sina känslor för att orka ta sig igenom.

Utan Anna Lindh hade Ulrica Messing aldrig blivit minister. Hade det inte varit för Anna Lindh, hade Ulrica Messing förmodligen aldrig ens blivit politiker.

Anna Lindh blev hennes inspiratör och förebild och förblev, ända fram till sin död, just det. En förebild.

För tjugo år sedan var Ulrica Messing 15 år och gick på högstadiet hemma i Hofors i Gästrikland. Det var då och där Anna Lindh värvade henne till SSU.

Anna Lindhs intensiva blick, hennes vassa repliker, det smittande skrattet.

Mer behövdes inte.

Ulrica ville försöka bli som den elva år äldre Anna, den till synes outtröttliga Anna.

På Sergels torg stod Karin Johansson, 30 år och fysiklärare i Huddinge, kvar länge efter det att Göran Persson talat klart och Eva Dahlgren sjungit "Ung och stolt", en annan av Anna Lindhs Eva Dahlgren-favoritlåtar. Karin stod tyst och tittade upp på bilden av Anna Lindh, det inramade porträttet, och det levande ljus vars låga brann intill.

Mot sin näsa tryckte Karin en röd ros.

- Det är först när hon är borta som jag tror att vi förstår vad vi har förlorat. Det blev så handgripligt. Man blir så matt, allt bara snurrar runt, runt. Jag tror man kommer hit för att hämta styrka tillsammans med andra för att orka gå vidare.

Och så, lågmält som den självklarhet det var:

- Framför allt var hon en jätteförebild för oss kvinnor. Jag tycker så synd om hennes barn att det gör ont.

Göran Persson tryckte på samma sak i sitt tal.

- Hon var den moderna heltidsarbetande kvinnan, maka och mor, stolt över sina pojkar. Hon var många, många unga kvinnors stora förebild.

Men inte bara kvinnors.

Adam Kruse, 17, har en pappa som jobbar på utrikesdepartementet. Den arbetsplats som nu har sorg för att dess högste chef, utrikesministern, är död, knivmördad på varuhuset NK på bekvämt promenadavstånd från UD. Nu stod Adam på Plattan med en röd ros instucken under jackslaget.

- Jag hade velat se Anna Lindh som Sveriges nästa statsminister. Jag hade tänkt använda min rösträtt för att rösta på henne.

Nu blir det inte så.

Vi, alla vi i Sverige, kommer aldrig att få veta hur långt Anna Lindh kunde ha gått.

Bara att hon hann väldigt, väldigt långt under sina 46 år. Ända fram till det obönhörliga, det Göran Persson formulerade så här:

- Vi miste henne, men vår vrede över förlusten ska inte förlama oss.

Leif-Åke Josefsson