Mörka kostymer - och en svensk färgklick

NYHETER
satte färg på eu Tysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl talar till ledare inom EU under toppmötet i Wien 1998. Ett par dussin herrar i svart - och en dam i rött: utrikesminister Anna Lindh.
Foto: reuters
satte färg på eu Tysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl talar till ledare inom EU under toppmötet i Wien 1998. Ett par dussin herrar i svart - och en dam i rött: utrikesminister Anna Lindh.

1986 stod hon i talarstolen vid Olof Palmes begravning. Hennes dystra kläder var givna i sammanhanget, hon bar de stora glasögonen ("jag tror att de gav henne ett slags skydd mot omvärlden") men hon talade så att alla hörde varje ord:

- Tack Olof Palme, för att du visade att politik också kan vara ett skriande rop på rättvisa, ett uppror mot det som kväver och förlamar.

Och:

- Vårt tack till dig ska inte stanna vid det förflutna utan riktas mot framtiden.

Och: - För en människa kan mördas, men inte idéer.

Fyra år senare var Annas långa SSU-tid över. Hon var 33 år och hade arbetat nästan oavbrutet med politik sedan hon var 13. Nu planerade hon för en ny, annorlunda tillvaro. Barn. Familjeliv (jo, nu hade hon flyttat ihop med Bo).

I en intervju strax innan hon skulle lämna SSU sommaren 1990 och nästan samtidigt föda sitt första barn, sa hon att hon tänkte satsa tiden först på babyn och sedan på sitt egentliga yrke, juristens. Politiken var alltså inte självklar, inget egentligt yrke?

- Det stämmer att hon hade en sådan period, säger en av de privata vännerna från den tiden.

- Hon pratade mycket om att bli färdig med tingsmeriteringen och att jobba som jurist och samtidigt vara fritidspolitiker.

Just vid den här tiden var opinionssiffrorna för partiet i botten men i intervjun fnissade Anna Lindh förtjust åt att hon prickat in sitt barnafödande så "opassande":

- Det personliga livet är minst lika viktigt, sa hon.

Av juridiken blev nu inget. Men att familjen aldrig fick stå tillbaka, överges för något annat, det skulle hon hålla fast vid.

Inbördeskrig på Balkan, Baltikum självständigt, Sovjetunionen upplöses, USA-alliansen vinner krig mot Irak, Bill Clinton president i USA, apartheid i Sydafrika avskaffas. Ny demokrati bildas.

Anna Lindhs politiska ba-na ser ut som en nästan obruten linje uppåt. Just 1991 förlorade socialdemokraterna valet men hon fick bli borgarråd i Stockholm och valdes in i partiets högsta organ, verkställande utskottet (ja, hela Kräkklubben fanns nu där).

Tre år senare blev det ett segerval och hon kunde sträcka på sig när det var dags för den traditionella regeringsbilden: nu var hon miljöminister.

37 år, gift med Bo (som snart skulle bli landshövding i Södermanland), mamma till både David, 4 år och Filip, ännu inte 1 år.

Miljöfrågorna hade varit viktiga i föräldrahemmet, miljön var viktigt nu också. Det sa hon i intervjuer. Hon visade det gärna i praktisk handling genom att äta vegetariskt, ofta laga maten själv (fast ännu hellre tillsammans med Bo, vänner talar lyriskt om deras chèvre med rödbetor eller deras spröda rårakor och goda fisk), cykla till dagis och åka tåg när det gick.

Men det var svårt, erkände hon, att kombinera ministerjobb och småbarn.

- Efter ett halvår var jag totalt sönderstressad.

På följdfrågan om framtiden svarade hon bestämt:

- Aldrig statsminister, där går gränsen, jag lovar.

Mandela president i Sydafrika, miljoner offer för folkmord i Rwanda, Berlusconi premiärminister i Italien, Daytonavtalet om fred i Bosnien, Rabin mördas i Israel, Sverige röstar ja till EU, 852 människor dör när Estonia går under.

Utrikesminister skulle hon dock snart bli. Överraskande för många. Bara inte för dem som verkligen kände hennes brinnande intresse för internationella frågor.

Lena Hjelm-Wallén lämnade över chefsskapet på UD till Anna Lindh i oktober 1998. Det var nu den flickaktiga politikern med det smittande skrattet "blommade ut".

- Uttrycket är väl genomtänkt, säger en av hennes allra långvarigaste vänner.

Det hände inför allas ögon: den korta kvinnan växte i de mörka kostymherrarnas värld, hon tog UD med storm, och världens statschefer och regeringschefer och utrikeskollegor charmades och imponerades.

Inte, säger de som vet, för att hon plötsligt börjat bry sig lite också om sig själv och bar fräck frisyr, nya nätta glasögon och allt oftare färgglada dräkter och jackor, nästan ständigt log sitt vita, avväpnande leende och alltid såg glad och lycklig ut.

Nej, framgången i politik nås inte så enkelt. Framgången byggde på hennes "kunskap och mod", säger de som var med på resor och möten med världens ledare.

Hon var inläst på ämnet (det gick blixtsnabbt), väjde aldrig för problem, lyssnade noga och kunde ta till sig andras argument utan prestigeförlust, såg lätt nya möjligheter när andra redan gett upp.

Sen skadade det ju inte att hon som färgstark kvinna gärna hamnade i centrum bland alla dessa män i svart och grått. Det har hon medgett själv - naturligtvis med det där smittande skrattet som nästan ingen heller glömt att nämna i sina minnestal.

George W Bush president i USA, terrorister kraschar plan mot World Trade Center och Pentagon, USA bombar Afghanistan och tvingar talibaner på flykt, terrordåd över världen, sarsepidemi skördar många liv, Saddam Hussein störtas efter allierat blixtkrig mot Irak.

Vi har nog alla hört och läst dem, orden om hennes fem år som utrikesminister, orden som vill beskriva hennes insatser i och utanför Europa, inte minst den utvidgning av Europeiska Unionen som snart blir verklighet och till stor del sägs vara ett resultat av Anna Lindhs diplomatiska bestämdhet i frågan under det halvår Sverige var ordförandeland.

Det är ord som "en oförtröttlig kämpe för frihet och fred" (George W Bush), "en avhållen kollega och vän" (Colin Powell), "hängiven och modig, varm och generös" (Romano Prodi), "briljant kollega, kär vän" (Javier Solana), "värme, intelligens, och själslig nyfikenhet" (Pat Cox, EU-parlamentets talesman), "en stor europé" (Joschka Fischer, Tysklands utrikesminister), "en stor europé, en nära vän" (Kofi Annan, FN:s generalsekreterare).

Storbritanniens utrikesminister Jack Straw skrev i Aftonbladet:

"Hon var så jordnära och skarp, och detta stod i kontrast till den värld av stora egon och överdriven formalitet som hon var tvungen att röra sig i " Vilken hög position som helst i Europa skulle ha blivit hennes om hon velat ha den, så stor var respekten och beundran för henne."

Och så här skrev Chris Patten, EU:s utrikeskommissionär, en av hennes allra bästa vänner utanför Sverige, när han beskrev sin stora sorg och saknad i Dagens Nyheter:

"För det första kombinerade Anna med fullständig naturlighet och självförtroende privatlivet som hustru och mamma med sitt offentliga uppdrag som utrikesminister. Snygg och med stil, kvick och direkt: en ryggsäck full med officiella papper slängd över axeln; hennes ankomst fick moralen att stiga på vilket möte som helst. Hennes sätt att se igenom allt svammel, att komma direkt till pudelns kärna, gjorde hennes debattinlägg särskilt uppfriskande. Man visste alltid vad Anna hade för åsikt och att den var resultatet av eftertanke och en instinktiv känsla för anständighet och moraliska överväganden. Anna skulle ha hatat att betraktas som en förebild, men det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på hur någon lyckats behålla sin mänskliga sida mitt uppe i en politisk karriär. För det andra var Anna intellektuellt och politiskt modig. Vissa politiker blandar ihop utrikespolitik med att vara trevlig mot utlänningar. Om man så ordnat ett möte med självaste djävulen, skulle de efteråt vara oroliga för att de kanske sagt något som väckt anstöt. Men Anna visste att ärlighet och värderingar inte ska förvisas till utrikesdepartementens bakgårdar. Hon sa precis hur hon uppfattade något.

Jag har sett henne vid ett privat möte då hon ansatte Ukrainas president Kutjma om mänskliga rättigheter - artigt men som en liten terrier. Jag har bevittnat när hon satte åt Condi Rice om kärnvapen. Jag har hört på när hon berättade för ryska ministrar vad hon tänkte om deras politik i Tjetjenien - ett ämne som andra ministrar tassade förbi med taktfull tystnad."

Också i Sverige har orden varit varma och erkännande: "en stor politiker och en fantastisk utrikesminister" (Maud Olofsson, centerpartiet), "ovanligt idéförankrad och framgånsgrik" (Lars Leijonborg, folkpartiet), "rakryggad politiker" (Ulla Hoffmann, vänster- partiet), "skarpsynt, varm och engagerad" (Bo Lundgren, moderaterna), "omfattande kunskap, mod och varm personlighet" (Carl XVI Gustaf).

Göran Persson, regeringschefen som trodde på henne och gav henne den utmaning hennes långa karriär förberett henne för, var i tårar efter attentatet och efter dödsbudet när han höll ett kort tal i Rosenbad. Han slutade så här: "Anna Lindh har lämnat oss. Familjen har mist en mor och maka. Socialdemokratin har mist en av sina skickligaste politiker. Regeringen har mist ett erfaret statsråd och en god arbetskamrat. Sverige har mist en av landets viktigaste företrädare, vårt ansikte ut mot världen."

För de allra bästa vännerna genom åren i politiken, de båda andra i Kräkklubben, Margot Wallström, tre år äldre än Anna, och Mona Sahlin, tre månader äldre, stockade sig orden. Svartklädd, rödögd och med näsduk i handen sa Wallström i Bryssel:

- Hon var den bästa av oss alla. Hon var enastående. Som mor. Och som politisk ledare.

I Stockholm kom Sahlin gråtande och helt uppriven ut från Rosenbad några timmar efter dödsbudet:

- Jag känner mig så ledsen, så tom, så arg. Det är som om en bit av mig själv försvunnit.

Och medan affischerna med Anna Lindhs leende ansikte plockades ned, de som hängde i tusental och åter tusental över hela landet och om vilka hon själv sagt en av sina sista dagar i livet att de var "otäcka" (inte för att hon var missnöjd med sitt utseende men för att hon kände sig "utsatt"), medan den leende, lyckliga utrikesministerns bild rensades bort från gator och torg och valrörelsen förklarades avslutad i förtid växte folkets blomsterhögar till stora kullar runt om i landet och i handskrivna dikter från medborgarna (som redan förra året gav henne det högsta betyg någon minister någonsin fått i Sverige) kallades människan och politikern Anna Lindh för "ängel".

Hon slapp uppleva nederlaget som hon var säker på skulle komma i söndagens folkomröstning (utåt höll hon uppe optimismen, inte så privat). Hon slapp den extremt exponerade rollen som statsminister - posten var vikt för henne den dagen Göran Persson bestämmer sig för att lämna och hon hade så smått börjat övertyga sig själv, precis som den där gången för mycket länge sedan i det lilla SSU Trögd: om jag behövs tackar jag ja, kanske inte i år eller nästa år men när pojkarna blivit tillräckligt stora (så berättar i alla fall ett par vänner).

Men hon slapp inte undan påhopp för att hon ställt upp tillsammans med näringslivet i valkampanjen (på tisdagskvällen dagen innan hon skulle gå på NK och handla kläder att ha på sig i tv-debatten uttryckte hon faktiskt en för henne ovanlig känsla av "bitterhet" över just dessa angrepp).

Och hon slapp inte undan mördarens kniv.

Hon vann folks och ledares kärlek och förtroende. Men hon gick miste om det hon alltid satt högst: att få se sina söner växa upp.

Så skrev också 13-årige David dessa ord i sitt avskedsbrev till mamma:

"... det viktigaste för mig just nu är att ... få ett långt och lyckligt liv med barn och barnbarn."

Bo Lidén