Inget var större än barnen

Aftonbladets Olle Svenning om sin granne och vän Anna Lindh

1 av 5 | Foto: sofia ekström
handlat till familjen Anna Lindh kliver ur regeringsplanet på Bromma efter ett besök i Hamburg. Händerna är fulla med brödkassar till familjen hemma i Nyköping. "Hon var en närvarande mamma var i världen hon än befann sig", skriver Olle Svenning.
NYHETER

När Aftonbladets ledarskribent Olle Svenning träffade Anna Lindh för första gången blev de osams - och vänner för livet.

Senare möttes de igen, som grannar på Södermalm i Stockholm där Anna Lindh bjöd på middagar, tog hand om barnen och gjorde politisk karriär på samma gång.

Olle Svenning minns en stor politiker som inte för en sekund slutade att vara mamma, hustru - och vän.

nna Lindh hade tid att leva i så många olika världar. I familjen, i konsten, hos vännerna, i politiken och i den nära, jordiga naturen. Vi möttes första gången i den politiska världen. Anna var SSU-ordförande. Det var 1988 och tillsammans med Jan Olsson hade jag skrivit en bok som stillsamt krävde svenskt medlemskap i EU. Anna argumenterade emot, snabbt, effektivt och kritiskt. Vi blev politiskt osams men vänner för livet.

Så var det med Anna. Hon kunde vara stenhårt övertygad om sina åsikter men lyssnade intresserat till andras. Hon respekterade och blev därmed tolererad, också när hon hade starka, kontroversiella saker att säga.

Vi möttes på nytt på Färgargårdstorget, Stockholms söder. HSB-hus, Konsum på hörnet, dagis på gården och hela kvarteret fyllt av socialdemokrater, väletablerade och hoppfulla.

I vår trappuppgång stod Davids barnvagn. David var Annas och Bosses förste son. Barnvagnen rymde ofta både David och drivor av Konsum-kassar. Anna kämpade på hemma, Bosse var man i staten. Eller åtminstone i riksdagen och mäktiga utskott.

Juridiken eller politiken? Eller någonting helt annat? Anna ville, sa hon, vila från det politiska. Få tid för familjen, efter åtta års politiskt handelsresande för de unga socialdemokraterna. Hon ville också bygga sig en värld av oberoende. Ett riktigt yrke, hon talade så, skulle befria henne från att tvångsinskrivas i politiken. Det fanns en annan värld.

Festerna hos Anna och Bosse doftade alltid grönsaker. Kokta, stekta, konstfullt arrangerade. De var vegetarianer. Favoriträtten var rödbetor med getost. Fiskfärsen var Anna också stolt över.

Hon lagade mat, konverserade, skötte David och förhörde sig om världen. Samtidigt och koncentrerat. Fast inget under var någonsin större än barnen, David och Filip.

Anna läste sagor, vred på videoapparater så att Ronja Rövardotter konkurrerade med våra samtal. Hon berättade om Filips talanger vid pianot och Davids roll på sommarteatern. Han spelade i pjäsen om Nyköpings gästabud.

Anna hade vuxit upp i en delvis bohemisk miljö och det berodde inte bara på att pappan är konstnär och båda föräldrarna har hjärtat till vänster. Tryggheten fanns inte i första hand i ordningsregler och konventioner utan i den starka känslomässiga gemenskapen. Så ville Anna också forma sitt familjeliv. Fast bohemeriet ersattes av detaljerade dagordningar. En blick i hennes almanacka och man gick vilse i små, små myrstigar av meddelanden, klockslag, namn och plikter.

Många skulle blåsa upp sig, tungt och maktmedvetet, över agendor som Annas. Hon skrattade åt sina scheman. Hon hade med politikerspråk sina egna prioriteringar. David och Filip kom alltid först. Mobilsignalerna letade sig från Vitryssland till Nyköping. Också från Maputo kunde Anna ordna färdvägar till pianolektioner eller innebandymatcher. Vid behov hann hon med läxförhör. Hon var en närvarande mamma var i världen hon än befann sig.

Anna blev sällan sårad av politiska motståndare. Hon blev däremot oerhört kränkt över en kampanj som tjöt ut budskapet: Kvinnliga ministrar är olämpliga som småbarnsföräldrar.

Hon hade bokstavligen skurat golvet på det kooperativa dagiset, diskuterat veckopengens storlek på föräldramöten och fyllt matsäckar inför skolutflykter. Hon fyllde ständigt den svåra roll som kallas "en vanlig mamma".

Det var den mamman och hustrun som pojkarna och Bosse älskade så starkt, att de fasade varje sekund för att något skulle hända henne på de ständiga resorna. Hon ringde och ringde och berättade att allt var bra. Ibland följde pojkarna med på långa resor för att bli övertygade om att världen runt var mamma skyddad och trygg.

Annas mamma är lärare. Barnen och Bosse uppfattade Anna som energisk pedagog, ibland bara för mycket. Semesterresorna flyttades efter några dagar från badstranden till museerna och de historia minnesmärkena: "Man måste lära sig något också på fritiden", sa Anna som aldrig hade råd att slarva med tiden. Hon berättade för barnen och sina vänner om Vietnam, landet hon hade valt till sitt och dit hon hade velat styra sin första officiella resa som utrikesminister.

Vietnam eller snarare kriget mot det vietnamesiska folket förvandlade henne från ung tonårsflicka till politisk aktivist med Olof Palme som förebild: "Jag är stolt över vårt partis historia", sa hon ofta. Ibland tror jag hon daterade historiens start till 1970. Vietnam blev för Anna till natur, folk, färger, livsstil, konst och musik: "Jag känner mig hemma där", sa hon. Familjen for dit gemensamt för att se på Annas andra eller tredje hem.

Ibland fick jag för mig, fast jag frågade aldrig, att hon påverkats av buddhismen. Anna praktiserade yoga, ambitiöst som med allt annat. En stund av absolut stillhet, koncentration och kontemplation innan dagens smatter, skurar av nyheter och tvingande beslut trängde sig på.

På Anna Lindhs tungt förnäma arbetsrum fanns en liten vacker pjäs som Napoleon en gång sände Sverige som gåva. Anna förevisade den samtidigt som vi åt biff och pommes frites på papperstallrikar.

Hon var uppvuxen med konst och respekt för skönhet. Hon och Bosse inredde sina hem med stor omsorg. Det nya huset på avskild sörmländsk mark lyste både av frid och elegans. "Du vet, jag får så många gåvor på de officiella besöken utomlands. Och det mesta är så fult att det måste skickas ner i källaren."

Sista gången vi sågs i London besökte vi en utställning av den engelske 1700-talsmålaren Thomas Gainsborough. Efter ett par timmar med konstnären köpte Anna bilder och vykort bland annat av den berömda tavlan "Konversation i en park".

Associationen är given: Samtalen med Anna i trädgården i Nyköping eller vid strandkanten ute i Sörmlands-huset. Hon stod där i sina stövlar och med trädgårdsredskapen i högsta hugg. Kryddväxterna skulle märkas, jorden luckras upp och avloppet helas. Jag förstod att miljöministern, som dundrade om skandalen i Hallandsåsen, ville naturen väl och kände sig välkommen i den.

Vi talade, påminner jag mig, inte så ofta politik. Möjligen ska en minister och en politisk journalist undvika sådant i privatlivet. Hon kunde ändå be om råd: "Du, jag ska tala på Gothia Cup, världens största fotbollstävling. Har du någon idé om vad jag ska säga?"

- Säg till hela världen men framför allt till alla i Göteborg att den stan snart blir Sveriges fotbollshuvudstad igen."

Någon vecka senare: "Du, det blev nästan uppror när regeringen träffades på Harpsund. Thomas Bodström, Bosse Ringholm och Lasse Engqvist var rasande för att jag hyllat Göteborg som bästa fotbollsstad. De höll på att kasta ut mig. Fast göteborgarna jublade."

Jag hann aldrig fråga Anna hur många romaner hon avverkade, när hon trampade runt på sin motionscykel. (Säkerhetsvakterna ville inte gärna att hon skulle jogga.) Hon ville ha råd om nya böcker, om skönlitteratur, och hon läste omsorgsfullt. Alltid med minne för de detaljer och namn som suddats ut för många av oss andra. Hon skickade svenska romaner till Georgios Papandreou, den grekiske utrikesministern som en gång i tiden plockade disk i Sverige: "Han vill gärna hålla sin svenska i gång", sa Anna.

Långt innan jag själv hade hunnit tänka på saken, ringde hon och frågade om hur det gick för våra barn på olika prov eller tentor. Och hur de mådde. Yngsta dottern har skrivit in råd som hon fått av Anna, när behoven var stora.

Jag hör berättelser om samma sorts omtanke när jag talar med personer som stod Anna Lindh nära.

I början av september, när kampanjen inför folkomröstningen blev alltmer brutal, ringde Anna. Hon var sorgsen, och den känslan hade hon ytterst sällan visat. Hon plågades av sexistiska angrepp, nedlåtande kvinnoföraktande formuleringar, skamligt obehagliga nidteckningar. Hon tänkte annars att manliga maktsystem kunde lösas upp inifrån. EU-mötena var manliga klassfester med specialinbjudna kvinnor, förklarade Anna. Men vi ska förändra systemet, inte bara gnälla över det.

Under årtionden har vi konstruerat en bild av politiker som avlägsna, fyllda av makt och tömda på medkänsla. Verkligheten är, som alltid, mer komplicerad och svårtolkad. Vi tar farväl av en politiker som under sitt korta liv band samman sitt liv som mamma och hustru med en omfattande politisk gärning. Hon sökte vardagen hellre än maktens pompösa. Hon skapade sin trädgård och sitt hem. Läste promemorior på pendeltåget och romaner på motionscykeln. Hon kunde attackera israelisk och turkisk höger och samtidigt hinna samtala med sina vänner.

Samtalen har upphört. Sorg råder.

Olle Svenning