Hon var 13 år när hon blev vald till SSU-bas

1 av 5 | Foto: BERTIL ERICSON/PRESSENS BILD
PALME gratulerar 1984 valdes Anna Lindh till ny ordförande för socialdemokratiska ungdomsförbundet. Bland gratulanterna fanns statsminister Olof Palme.
NYHETER

I mitten av 50-talet var kolonialismen på väg att gå i graven, det kalla kriget och atombombshotet låg över världen och i november 1956 krossade ryska stridsvagnar ungrarnas frihetsdröm.

lva Anna Maria, första dotter till Nancy och Staffan Lindh, föddes den 19 juni 1957. Föräldrarna hade rötter i Ludvikatrakten där Annas farfar var berömd advokat och stark högerman och där hon skulle komma att vistas många somrar och skollov.

Mamma var småskollärare, pappa konstnär. Hennes första hem låg i Enskede.

Jurij Gagarin blir första människan i rymden, FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dör sedan hans plan skjutits ned, i november 1963 mördas USA:s president John F Kennedy.

Nu hade pappa Staffan hittat utrymme för en växande familj och för sitt måleri: en gammal skola i Hacksta, bland vetefält, fornminnen, åldriga kyrkor och glittrande vatten på en halvö i Mälaren, inte alls långt från Enköping.

Det var ljust och stort och högt i tak, också bildligt, tyckte Annas kamrater. Tillåtande atmosfär och långa samtal under kommande skolår.

Mamma Nancy jobbade när Anna och hennes lillasyster Sara växte upp. Men pappa fanns hemma.

- Det var ganska ovanligt att flickor fick så fin kontakt med sin pappa, hade nån som pratade med en, diskuterade, lekte vilda lekar.

Så sa hon för två år sedan, själv tvåbarnsmamma och bekymrad över att hon som utrikesminister inte alltid kunde vara tillräckligt ofta hos sina söner, David och Filip.

Men allt var inte idyll där ute på landet i det stormiga 60-talets slut. Familjen Lindh sågs nog som lite romantiska grönavågare bland alla små och stora bönder där centerpartiet aldrig varit hotat.

Staffan har berättat hur snacket började i trakten efter valet där det för första gången smugit sig in två vpk-röster bland de 242 röstsedlarna.

Kunde det vara nån annan än den där målaren och hans fru? Bodde det nu kommunister i skolan?

Det var inte så. Radikala socialdemokrater, möjligen. Men snacket gick. Och Anna fick höra det till leda varje dag på skolbussen.

- Vår familj ansågs lite udda eftersom pappa var konstnär och inte stack under stol med att han stod till vänster om centern. De andra ungarna flög på mig jämt och skrek: Är det sant att din pappa vill ta våra gårdar och ge dem till staten?

Hemma började Anna ställa en massa frågor om vad kommunister var och vad de tyckte och varför de inte var så bra. Hon ville veta allt, och pappa, "botad efter en marxistisk studiecirkel" svarade så ärligt han kunde. Så det var påverkan hemifrån som skapade Anna Lindhs livslånga politiska engagemang? Nej, föräldrarna upplevde det aldrig så. Visst, det diskuterades och argumenterades flitigt där i Hacksta skola. Men Anna var familjens första politiker.

Själv har Anna berättat att påhoppen på skolbussen kändes jobbiga och att det ganska mycket var för att värja sig från dem som hon gick med i SSU i Trögd. Hon var tolv och egentligen alldeles för ung men det var en klubb som förde en tynande tillvaro och varje medlem var livsviktig.

13 år gammal blev hon ordförande. Det, däremot, påstår hon var en slump.

- Jag satt på årsmötet och var fullkomligt oskyldig och oförberedd när någon ropade: Godkänner mötet Anna Lindh som ordförande?

Eftersom det inte fanns något annat förslag och alternativet var att klubben skulle läggas ned, måste hon ju tacka ja till uppdraget. Eller?

USA bombar i Nordvietnam, kulturrevolution i Kina, Israel vinner sexdagarskriget, studentuppror i Frankrike, ryska stridsvagnar in i Prag för att stoppa "socialism med frihet", Martin Luther King och Robert Kennedy mördas, Sverige går över till högertrafik, Olof Palme går i demonstrationståg mot USA:s krig i Vietnam och blir statsminister 1969.

Anna hade redan gjort sig ett namn i bygden. Det var efter den beramade namninsamlingen.

Roger Moore var Helgonet på tv och Anna och hennes kompisar ville ha en stor idolbild. De skrev brev till Kamratposten och tvingade nästan alla i trakten att skriva under. Vi kommer väl inte i tidningen, frågade folk oroligt. Nädå, svarade Anna, det blir bara en jättestor bild på Roger. Men när tidningen kom fanns en liten, liten bild på Moore - och en stor lista med alla grannarnas namn.

- Det pratade de om i ett halvår, sa hon långt senare i en intervju.

Anna gjorde andra avtryck också innan hon började gymnasiet.

Efter otaliga försök att stående ta sig nedför en slalombacke gav kompisarna henne ett kärt öknamn: Bowlingklotet.

Hon var "urdålig i gymnastik" (hennes egna ord) och blev alltid vald sist i brännboll.

Men i läsämnen gick det strålande och hon spelade fiol och sjöng gärna. Dock med en röst som, enligt vännerna, "skulle behövt en ljuddämpare".

SSU i Trögd vaknade snabbt upp ur sin långa dvala och Anna och de andra unga tjejerna runt henne drog också traktens pojkar till mötena.

Första kampen, som hon förlorade, stod mot "den lokale kapitalisten", som ville förvandla en bensinmack till lågprisvaruhus. SSU slogs för ett allaktivitetshus.

I högstadiet på Korsängsskolan i Enköping blev hon elevrådsordförande.

Gunnel Lundblad var klassföreståndare och minns henne: ordningsman i klassen, begåvad, duktig i alla ämnen.

- Det var en tjej som var engagerad och visste vad hon ville. Hon skulle bli något särskilt.

Genom åren har Lundblad använt sig av Anna Lindh som modell för sina elever, särskilt för flickorna: Annas framgångar visade att det lönar sig att stå på sig.

Anna Lindh var en ovanligt vanlig människa, har många sagt efter hennes död. Men lärarna då la märke till henne och följde sedan den karriär som de tidigt sett utstakad.

Även rektorn på gymnasiet, Helge Lundin, minns Anna väl: påfallande klipsk, begåvad och kvicktänkt, livaktig och trevlig.

- Hennes lärare kom till mig och sa att det skulle bli något stort av henne.

På gymnasiet märktes dock inte så mycket av det internationella engagemang som skulle göra henne till, som Kofi Annan formulerade det, "en av världens stora politiker". Lokalpolitiken intresserade henne mest.

Och bilden av en stark och målinriktad ung kvinna var inte entydig: redan då, när hon var tonåring, fanns antydan till den ängslan som senare vänner upplevt så typisk för henne: att hon ville ha allt nedtecknat i almanackan för att inte missa ett möte, en fest eller en födelsedag.

Pappa Staffan märkte också av den där omtänksamheten som ibland slog över i ängslan. Ofta ringde Anna bara för att kontrollera att mor och far kommit hem helskinnade från bilturer.

För snart trettio år sedan gav hon utryck för samma känslighet. Klassen var på studiebesök i Uppsala när rektor Lundin fick syn på henne, helt ensam.

- Jag har blivit av med de andra och nu har jag gått vilse, sa hon och började gråta.

Hon var inte så tuff som hon verkade, tror rektorn. Inte alltid så stark och glad som hennes sätt och skratt lurade många att tro.

I början av 1970-talet kom Lars Tobisson, moderat riksdagsman, till hennes skola. När han för ett år sedan skulle pensioneras från riksdagen kunde Anna Lindh i ett bejublat tal berätta vad som verkligen hände i aulan den gången:

- Jag tyckte du talade väl. Jag applåderade. Då blev kamraterna i SSU oerhört upprörda: applådera en högerman! Detta har jag fått tiga med i 30 år...

Reaktionerna var begripliga: Anna tillhörde vänsterflygeln i SSU som trodde på ett starkt statligt styrande och ägande av företagen. Högerpolitik föraktade man.

- Också de som går längst i dag i sina krav har mycket mindre stark tro på staten än vad vi hade på 70-talet, sa Anna Lindh häromåret.

Trots allt: politikerkarriären låg inte spikrakt utstakad när hon var liten flicka eller ens i tonåren. Hon tvivlade på politikens möjligheter och tvekade om sin egen framtid i den. Det var FNL-rörelsen och de växande protesterna mot Vietnamkriget som fick henne att stanna kvar.

Watergateskandalen blir Nixons fall, nytt krig i Mellanöstern, statskupp i Chile, fred i Vietnam, Palmes regering förlorar valet efter nästan fyrtio år av socialdemokratisk makt, flera terrordåd i Västtyskland, Iran blir islamisk republik under Khomeini, Sovjet går in i Afghanistan, kärnkraftsolycka i Harrisburg, krig mellan Iran och Irak, Tito dör, demokratistrejker i Polen, folkomröstning om kärnkraft i Sverige.

Som klubbordförande, nu i SSU Enköping, och som aktivist i Vietnamrörelsen hade Anna Lindh många kontakter med länets riksdagsledamot Birgitta Dahl, och hennes namn spreds inom den rörelse som haft så svårt att nå de unga radikala och nu stod inför risken att förlora ett riksdagsval.

Anna Lindh var varmt välkommen. Hon nominerades i riksdagsvalet och skulle hösten 1976, just fyllda 19 år, kunnat bli yngst genom tiderna i riksdagen. Men hennes idol Olof Palme led ett svidande nederlag. Thorbjörn Fälldin tog över. Anna Lindh fick en plats i Enköpings kommunfullmäktige.

I ett av hennes livs få utflykter från den politiska världen hade hon kortare jobb. Som springflicka på kontor. Som journalist.

Hon skrev bra och kunde ha gjort karriär i mediebranschen. Men hon tvekade; hon var rädd att en journalist kunde bli " "alltför offentlig".

Så bestämde hon sig i stället för juridiken - farfars bana - började i Uppsala och tog tre år senare sin examen och satt ting i Stockholm. Hon var inte riktigt färdig när partiet hörde av sig igen. Den här gången, hösten 1982, kom hon in i riksdagen.

Det här var en riksdag med många nya namn, nya unga kvinnor inte minst, "en annan sort", kände de själva - och det fick de också höra.

Margot Wallström satt där redan, nu anslöt Mona Sahlin och Anna Lindh, nära vänner från SSU i Uppsala. De båda hade träffats nästan tio år tidigare när de arbetade för FNL-grupperna, de spelade fiol, de hade lätt att skratta ihop, de hade mycket gemensamt.

Inte minst detta: att göra karriär i parti, riksdag och - det hoppades de - i regeringen, skulle inte hindra dem från att föda barn och ha tid för familjen.

Under några turbulenta år i början på 1980-talet hade SSU hotats av splittring. Det handlade om synen på tvång i socialvården, om förhållandet till LO, om egenmakt och självförvaltning.

Mona Sahlin hade valt sida. Det hade inte Anna Lindh. Hon sågs som räddningen för SSU och valdes till ordförande 1984.

Just som hon funnit sig tillrätta med allt nytt i det viktiga riksdagsarbetet där hon satt i skatteutskottet. Nåväl. Inga problem, tyckte hon:

- Jag tror inte man ska sitta för länge.

Vid valet 1985 lämnade hon riksdagen. Nu var det SSU på heltid.

Storbritannien går i krig mot Argentina om Falklandsöarna, Nato placerar ut nya kärnvapenrobotar i Europa, Gorbatjov ny partichef i Sovjet, kärnkraftsolycka i Tjernobyl, Sovjet ut ur Afghanistan, Berlinmuren rivs, Irak går in i Kuwait, Nelson Mandela friges, sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård, Palme, som åter blivit statsminister, mördas 1986.

Kunde man se redan då hur långt Anna Lindh skulle gå? Nej, säger flera som var med. Bara att hon var mycket duktig, mycket rak, mycket effektiv - och mycket omtänksam.

Jo, en sak till noterade vännerna: det var när hon fick arbeta med internationella frågor hon växte som SSU-ordförande. Då var hon otrolig, säger de: kunnig, modig, beslutsam. I SSU-internationalen talade hon flera språk och drog sig aldrig för att ta tag i de känsligaste och svåraste ämnena.

Det som hon burit med sig sedan skolan, den där osäkerheten hon kände inför allmän exponering, gled liksom sakta undan. Här, säger många, började det växa som skulle blomma ut när hon blev utrikesminister tio år senare.

- Men ingen av oss som såg henne då kände att: wow, där är hon som ska bli statsminister en gång, säger en nära vän.

I riksdagen hade Anna Lindh snabbt hamnat i några informella grupper.

Den ena var RUS, riksdagens unga socialdemokrater, sju, åtta personer, både kvinnor och män.

Men en annan blev viktigare: Kräkklubben. Medlemmmarna hette Sahlin, Wallström och Lindh och den klubben, utan stadgar och mest till för att kunna skvallra fritt, gråta ut hos varandra, skratta ihop och dricka en och annan flaska vin, har funnits kvar genom åren. För de tre, alla partiets framtidslöften som följdes åt upp genom hierarkin, växte gemenskapen sig allt starkare.

För en sak lärde de sig, av egna och ofta likartade upplevelser: det fanns ett grabbigt motstånd från de äldre kostymmännen som de nog hade räknat med, men de äldre kvinnornas reaktion var däremot mer överraskande och svårare att ta. Det var anklagelser som sa att de här unga nykomlingarna inte var så bra mammor, att de ägnade sig åt politik i stället för sina barn.

Själva hade många av förra generationens kvinnliga politiker minsann valt bort barn och familjeliv. Det fanns nu hos dem en bitterhet över att en viktig del av livet gått förlorad och den östes över de unga som visade att livets delar visst gick att kombinera.

Hur var Anna vid den här tiden?

Duktig på jobbet, trygg med sin Bosse, Bo Holmberg, civilministern. De bodde nära varandra och umgicks flitigt, men helt officiellt blev förhållandet inte förrän långt senare.

Duktig, alltså. Och omtänksam. Hon antecknade oupphörligt allt hon skulle komma ihåg och missade ingenting. Det gällde då och tycks ha blivit mer och mer så genom åren. Men riktigt goda vänner såg att Anna i alla fall missade något: sig själv.

- Du kan inte bara tänka på andra jämt och ständigt, kunde de säga till henne. Men det dröjde några år innan hon tog deras råd till hjärtat.

Det fanns en tid när de andra hade svårt att se bort från hennes osäkerhet, hur hon klädde sig för att inte märkas i mängden, hur hon ängslades över att inte bli lyssnad till för att hon var så liten (1.62 sägs det), hur hon ibland pratade så fort att man blev nervös.

- Vi sa till henne att hon måste tala sakta och med pauser för att folk skulle orka lyssna och hon insåg att vi hade rätt och gick flera månader till talpedagog som lugnade ner henne.