Hon ville köpa en jacka

Anna Lindhs väninna berättar om minuterna före överfallet på NK

1 av 4
kläderna dög inte Anna Lindh var nervös inför kvällens debatt i TV 4. Dessutom ställde tv särskilda krav på hennes kläder - hon måste shoppa. Väninnan följde med henne till NK strax efter fyra på eftermiddagen den 10 september.
NYHETER

På golvet låg utrikesministern, vit i ansiktet, med uppspärrade ögon och blödande sår i magen.

Bredvid satt väninnan på huk och klappade försiktigt hennes panna.

Så slutade deras shoppingrunda.

Så slutade Anna Lindhs liv.

- Det var fasansfullt. Jag... ropade på ambulans för det första.

Väninnan, mångårig arbetskamrat och personlig vän, berättade i går för första gången om vad hon och Anna gjort och pratat om minuterna före dådet och om vad som hände sedan attentatsmannen snabbt försvunnit och lämnat Anna Lindh döende.

Hon framträdde, dock utan att visa sitt ansikte, i den dokumentär som reportern Peder Carlquist gjort för TV2.

För Aftonbladet har hon tidigare berättat att hon gillade Anna Lindhs snabba klädinköp. I Stockholm, men också i världsstäderna vid de många utlandsresorna i rikets tjänst.

"Vi var lite flamsiga"

Nu var det onsdag den 10 september, valkampanjen inför folkomröstningen var inne i hektiskt slutskede och Anna Lindh, som axlat ansvaret för att göra ja-sidan till vinnare, hade bara ett par timmar kvar till den kanske avgörande debatten i TV4. Hon måste ha nya kläder, sa hon. Tv hade ställt särskilda krav. Inget av det hon redan hade i garderoben dög.

De båda väninnorna gick fort och utan livvakter, det hade de nästan aldrig. De skämtade och fnittrade som de brukade när de småsprang ut och in i affärer.

- Vi var lite flamsiga, sa vänninan.

Anna var nervös inför debatten och sa att hon var rädd att hon skulle kräkas inför kamerorna.

- Då blir det i alla fall en kort debatt, skojade väninnan.

För Aftonbladet berättar väninnan att hon och Anna Lindh älskade att handla kläder tillsammans.

- Jag var inte bärare eller smakråd bara. Jag köpte också. Ibland hittade hon nåt till mig, ibland jag nåt som passade henne. Vi gillade samma grejor. Hade jag bara varit lite smalare över ändan kunde vi haft samma storlek också.

Klockan var 15.45 när de lämnade utrikesdepartementet vid Gustav Adolfs torg. De hade kanske en timme på sig. Först ville Anna ha en likadan tröja som väninnan hittat i en affär helt nära UD. De tog den lilla ingången vid Jakobsgatan och sedan en kvick promenad genom hela Gallerian till butiken vid stora entrén mot Hamngatan. Det var utförsäljning men tröjan fanns kvar.

Med påsen i handen korsade de Hamngatan. Anna vill ha något mer, kanske en jacka? De gick in på NK genom hörnentrén vid Regeringsgatan och tog rulltrappan till plan 1 där damkläderna finns. Inne på NK Dam hittade de ingenting och fortsatte mot Filippa K.

"Det var fasansfullt"

Då och där slog attentatsmannen till. Klockan var kvart över fyra, varuhuset fullt av folk.

Om själva överfallet, om mannen, hans ord eller utseende vill inte väninnan berätta.

- Jag får inte, säger hon.

Hon har lovat polisen att hålla tyst om vissa viktiga iakttagelser.

Men om vad som hände sekunderna senare, när attentatsmannen springande lämnat platsen, sa hon i tv i går:

- Det var fasansfullt. Jag... ropade på ambulans för det första.

- Det var en man som försökte stoppa blödningen. Jag böjde mig ned och klappade henne på pannan och pratade med henne. Hon ville att jag skulle ringa hennes familj.

Ett annan kvinna på platsen säger att Anna Lindh då låg raklång på golvet med ena armen rakt upp i luften och att det rann blod från armen och att det var blod på golvet vid hennes mage.

- Jag klappade henne på pannan för det var enda stället jag kom åt, minns väninnan.

Anna Lindh var inte vid fullt medvetande. Hennes ansikte var mycket vitt och uttryckslöst och ögonen uppspärrade av chocken.

"Jag svor och skrek"

En sjukvårdsutbildad kvinna som nu fanns vid hennes sida bedömde att hon redan var på väg in i medvetslöshet.

I tv i går sa väninnan att det bara tog några sekunder innan Anna Lindh blev så väl omhändertagen som det bara gick. Men samtidigt tryckte minst femtio personer på bakifrån för att få en skymt av den svårt skadade, döende ministern.

- Jag blev skitförbannad och svor och skrek och ställde mig framför hennes ansikte för att skydda henne.

Anna Lindh sa inget längre.

Väninnan tyckte inte att det verkade som om hon hade våldsamma smärtor eller plågades mycket, men kände att läget var ytterst allvarligt. I väntan på den ambulans som när som helst skulle bromasa in vid NK:s huvudentré ringde hon Lars Danielsson, statssekreteraren som är Göran Perssons högra hand och regeringens säkerhetsansvarige.

Så fort det korta samtalet var över ringde Danielsson till Göran Persson som just i samma ögonblick landat på Bromma och slagit på sin mobiltelefon.

Bo Lidén