"Tack, Anna, för allt du gav och den du var. Vi går vidare nu. Mot framtiden."

Världens stora hedrade Anna Lindh i Blå hallen

NYHETER

De satt just nedanför bilden av Anna Lindh, en bild som valts för att de tyckte att sådan var hon i livet och så ville de minnas henne i döden: blicken full av hopp och tillförsikt, leendet lyckligt.

LEENDET LEVER KVAR Göran Persson bugar vid Anna Lindhs porträtt. Det är så här familjen vill att alla ska minnas henne, lycklig och strålande av framtidshopp och tillförsikt. Bilden togs av Pressens Bilds fotograf Ola Torkelsson i augusti 2002 under ett utrikesministermöte i Helsingborg.
Foto: LARS PEHRSON/SVD
LEENDET LEVER KVAR Göran Persson bugar vid Anna Lindhs porträtt. Det är så här familjen vill att alla ska minnas henne, lycklig och strålande av framtidshopp och tillförsikt. Bilden togs av Pressens Bilds fotograf Ola Torkelsson i augusti 2002 under ett utrikesministermöte i Helsingborg.

Runt hennes bild och runt podiet varifrån hon nu skulle hyllas: pelare av riddarsporrar, nästan självlysande blåa, hennes egen favoritfärg. Och rosor naturligtvis, mörkt röda som blod.

Så var denna minnesstund tänkt i Anna Lindhs anda: blåa toner för obruten framtidstro, röda färger för politisk passion.

Av Annas man och pojkar sågs inget.

Tv och fotografer hade fått lova att inte rikta sina kameror mot dem när de anlände ledsagade av Göran Persson, när de lyssnade till musik, tal och sång, när de lämnade Blå hallen före alla genom en särskild utgång.

Då rådde absolut tystnad i den väldiga hallen och de långt över tusen svartklädda gästerna hade rest sig i ett hedrande farväl.

En ljus högtidsstund för att

hedra Anna Lindhs långa arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Så hade partiet planerat. Men sorg och saknad vägrade vika undan. Och hundratals poliser och oräkneliga Säpoagenter, bombhundar, kravallstaket och helikoptrar där ovan i skyn förvandlade Stadshuset till en fästning mitt i "det öppna samhälle" som Sverige sägs vara.

Sorg - och ljus

Ljuset fanns verkligen.

När Eva Dahlgren sjöng om en ängel i rummet.

När Stina Ekblad läste:

"Ett tyst jubel tvingar oss fram med snabba slag, och bakom oss, o, långsamt ljusnande: millioner vingar."

När Jan Bengtsson på sin flöjt spelade den klassiska arbetarsången "Till seger" (ja, nog kunde man, om man blundade just när flöjten kvillrade som allra högst, höra Anna Lindhs sprittande skratt?)

Ljuset fanns också i flera av talen.

När Göran Persson delgav sina minnen av Anna Lindhs obändiga entusiasm och när han, innan han bugade djupt inför den döda utrikesministerns bild, sa:

"Vi går vidare nu. Mot framtiden. Men just som vi går härifrån, så kan vi se dig framför oss. Hur du vänder på huvudet, Anna, precis som du brukade. Du vinkar lite, liksom i förbifarten. Och lägger till: Var rädda om er! Och vi svarar: Vi ska vara rädda om oss. Vi ska ta hand om varandra. Det lovar vi dig, kära Anna."

"... du log som en sol"

Georgios Papandreou, grekisk utrikesminister och mångårig vän, mindes sista mötet med Anna. Det var dagen före mordet, i Norrköping och i Stockholm där de båda höll torgmöte för ja-sidan.

"När vi tog avsked " du log som en sol. Det där leendet. Det levande leendet. Fyllt av kamplust och vilja."

Hans farväl framför Anna Lindhs bild blev annorlunda. Försiktigt placerade han en olivkvist, fredens symbol, bredvid den röda ros som redan låg där.

Chris Patten, tidigare känd guvernör i Hongkong, nu EU-kommissionär för utrikes frågor, höll ett tal som mer lockade fram leenden än tårar.

Med glimten i ögat, och en förstulen blick på alla de välkända kollegor till Anna Lindh som radat upp sig framme till höger i Blå hallen, skämtade han om att alla utrikesministrar minsann inte var lika roliga att träffa.

"Med Anna var det annorlunda. Att vara tillsammans med henne, kan man säga så om en utrikesminister? var ett stort nöje."

Hur ofta, frågade sig Patten, motsvarar egentligen utrikesministrar alla de goda egenskaper omvärlden förknippar med deras land?

Anna Lindh gjorde det.

"Anna var Sverige. Och vi hoppas ända in i märgen att Sverige ska fortsätta vara Anna."

Pojkarna var viktigast

Ingen av talarna glömde nämna dem som Anna Lindh själv alltid satte högst och allra helst pratade om var än hon befann sig: pojkarna hemma i Nyköping.

Men det var först när Margot Wallström vände sig till Bo och hans söner där på första raden som pojkarna också här blev till de huvudpersoner de alltid varit för Anna.

"En fantastisk mamma"

"Vilken fantastisk mamma ni hade, David och Filip!"

Så började Wallström och då gick en rörelse genom havet av svartklädda gäster, en rysning av sorg och mörker för alla kände att inte kan det vara särskilt ljust för en 13-åring och en 9-åring att förlora sin mor.

"Ni lånade ut er kloka, vackra mamma till världen och vi är så tacksamma för det", sa Margot Wallström, i svart dräkt och ett rött hjärta på jackans slag.

Med ögon som tårades och en röst som knappt bar på slutet fick hon, som i så många år var allra bästa vän till Anna genom SSU och riksdag och regering, fram de sista orden denna minnesstund:

"Glädjen har alltid ett sista leende. Kärleken har lämnat en doft. Någonstans dröjer det kvar. Någon förvarar det. Djupt i sin saknad."

Och sedan?

Efter det att alla svartklädda gäster lämnat Stadshuset, några i limousiner med säkerhetsvakter och poliseskort, andra i hyrda turistbussar och en del, inte så många, till fots?

Efter det att nedmonteringen av kravallstaketen börjat, många poliser dragit vidare till UD för att bevaka lunchen för speciellt utvalda och till tingsrätten för att bevaka häktningen av den man som misstänks ha mördat utrikesministern?

Efter det att städarna börjat plocka undan stolarna i Blå hallen?

Ja, bilden av den leende Anna Lindh hängde kvar och

på golvet av kalkstensplattor låg hopknycklade pappersnäsdukar, också under

just de stolar där namnlappar visade att Bo Holmberg och David och Filip hade suttit.

Världens stora var på plats i Blå hallen. Men den verkliga storheten fanns denna dag inte i kända namn, fina titlar och viktiga positioner. Den fanns längst fram till vänster, hos en man som mist sin älskade och hos två pojkar som mist sin enda mamma, hos Bosse och David och Filip.

Bo Lidén