Palmes grav, fredag 11.00

”Det har varit mest turister här – nu kommer andra också”

rosorna städas bort När minnesstunden för Anna Lindh inleddes i Stadshuset var det tomt och tyst kring Olof Palmes grav. – På dödsdagen brukar det vara mycket blommor. En del människor återkommer med jämna mellanrum. En liten klick är besatt av Palme, säger kyrkogårdsvaktmästare Michael Ghormi.
Foto: urban andersson
rosorna städas bort När minnesstunden för Anna Lindh inleddes i Stadshuset var det tomt och tyst kring Olof Palmes grav. – På dödsdagen brukar det vara mycket blommor. En del människor återkommer med jämna mellanrum. En liten klick är besatt av Palme, säger kyrkogårdsvaktmästare Michael Ghormi.
NYHETER

När klockan slog elva i Adolf Fredriks kyrka var det tomt kring Olof Palmes grav. Vaktmästaren hade städat bort de sju röda rosor som legat på stenhällen och ett stilla duggregn gjorde den prickig.

Kyrkogårdsvaktmästaren heter Michael Ghormi. I går morse gick han som vanligt en runda och plockade upp nattens skräp.

Kyrkogården är ett av stadskärnans få grönområden. Hit kommer flanörer för att få en stunds vila, kontorister och affärsbiträden för att äta sin lunchsmörgås, pundare för att ta en sil, fyllon för att supa i fred.

– Vi har lunchgäster som sitter på gräset och som klänger på gravarna, sa Ghormi. Vi hittar allt – missbrukare, kvällsfirare som använder kyrkogården som toalett. Stöldgods. Du kan inte ana hur många handväskor som hamnat i papperskorgarna här.

Han sa att han lärt sig mycket om Stockholm sedan han började som kyrkogårdsvaktmästare för fem år sedan.

I går morse var staden runt honom tyst.

På andra sidan stan, i Stadshuset, började minnesceremonin för Anna Lindh.

– Jag är mest ledsen när graven blir vandaliserad, sa Ghormi. En gång skrev någon ett kryptiskt meddelande med nagellack. Två gånger har vi tvingats byta det lilla körsbärsträdet bredvid stenen.

Det har gått 17 år sedan Olof Palme mördades, och då, på den tiden, var väl alla ense om att Sverige aldrig skulle bli sig likt. ”Nu får vi räta in oss i Säpo-demokratiernas misstrogna led, där politiker och väljare skils åt av poliskedjor och pansarglas”, stod det i Aftonbladets ledare den 2 mars 1986, två dagar efter mordet.

Att bläddra i tidningar från veckorna efter mordet ger en otäck känsla av upprepning. Samma chock, samma ord.

”Varför skyddade Säpo inte Palme?” löd en rubrik den 2 mars 1986.

”Fredskämpen som föll för en mördares kulor”, var rubriken på nästa sida.

Under de 17 år som gått har Sverige förvandlats: vi har gått med i EU, fått mängder av radio- och tevekanaler, privata dagis, friskolor, privata elleverantörer och en arbetslöshet på europeisk nivå.

Men har Sverige som nation blivit annorlunda?

Det var en populär fras på den tiden, för 17 år sedan, att inget skulle bli sig likt. Men vad var det vi menade?

Menade vi något alls, mer än att det som hände var så hemskt att vi inte kunde acceptera tanken på att återgå till en grå vardag.

”Förändringen har redan skett”

Ghormis kollega Kristian Lundin gick förbi med en skylt om att kyrkan nu var öppen.

– Folk har börjat tänka på Palme igen, sa han. Det har mest varit turister här. Men nu kommer andra också.

Klockan slog elva. En helikopter smattrade i luften över Stockholms centrum. Marie-Louise Söderberg, kanslichef på Svenska föreningen för psykisk hälsa, passerade Palmes grav men kastade bara en snabb blick. Söderberg brukar gå förbi graven ett par gånger i veckan.

När Palme mördades låg hon på BB för att föda sin dotter. Hon lyssnade på avslappningsmusik när barnmorskan kom in och sa att statsministern var död. De stängde av musiken och satte på nyheterna.

– Tänk att ingen jävel sprang efter mördaren, sa Söderberg.

Hon syftade på Anna Lindhs.

Borta i Stadshuset hade minnesceremonin börjat. Innan Söderberg fortsatte mot Sveavägen sa hon:

– Nu kanske vi kan få belyst hur det står till med psykvården i Sverige.

Vid ingången till Adolf Fredriks kyrka stod vaktmästarna Michael Ghormi och Kristian Lundin och pratade.

De var överens om att Sverige nog förändrats efter mordet på Olof Palme. Det råder samma chocktillstånd nu som då.

Samma känslor, samma ord.

Men ingen säger att Sverige kommer att förändras för alltid, ty förändringen har redan skett. Tänk om det var den som dödade Anna Lindh?

Peter Kadhammar