”Pappa kunde lappa till mig”

NYHETER
Foto: Sara Ringström

Humorn då, var fick du den ifrån?

– Vad är humor egentligen? Att se det komiska i livet? Vrider man något ett snäpp till så blir det ju humor. Det gäller ju även sorg och förtvivlan. Och det måste jag säga att hemma hos så var det ändå nära till skratt.

– Min pappa kunde lappa till mig. Och den ville man inte ha, den där smällen. Han kunde säga till mig: Håll i plankan här! Om jag kände att han var på dåligt humör – förmodligen för att det inte var bra mellan honom och min mor och då skulle han ta ut det på mig – då kunde jag medvetet hålla plankan bakvänt och sedan sätta upp ett Buster Keaton-ansikte. När han såg det kunde han inte bli arg. Då brast han i skratt och då var vi kompisar ett tag. Och sedan höll jag plankan rätt. Och så var han nöjd. Det var ett verktyg för mig. Och det har jag använt mycket i livet tror jag.

Men när du uppträdde för ett fullsatt Globen, då var dom väl ändå stolta över dig?

– Det var så stort och för svårt att greppa för dom. Till slut så talade vänner och bekanta till mina föräldrar om för dom att dom tyckte att dom hade en fantastisk son. Då var det som om dom gav sig och sa: Ja, då är han väl det då. Men dom hade inte riktigt kommit på det själva. För jag gjorde ju inte som dom hade sagt. Jag skaffade mig inte en utbildning och ett jobb och höll mig på ett ställe.

Med det här bagaget: Hur är du själv som pappa?

– Framför allt så är det en känsla som jag har: ”Vem är jag att tala om för dom vad som är rätt och fel?” Det vet en människa bäst själv. Och det har ju samtidigt också passat väldigt bra med att jag har varit så inne i mitt jobb. Jag har ju inte haft tid att vara där så mycket och då har jag ju kunnat försvara det med ”att det där reder de nog bäst ut själva”.

– Det dåliga samvetet kommer ju ibland och knackar på. Men det är bra nu med dom äldsta barnen. Vi ringer ofta och ses fast dom bor i Norge och Danmark. Och nu med mina yngsta barn Felicia som är 22 och Isabella som är 13 har jag i alla fall en önskan att jag vill vara med och träffa dom kontinuerligt.

Många pappor i din generation verkar göra så, de satsar på yngsta kullen.

– Ja, då börjar polletten trilla ner: Det här bör jag inte missa! Ja, (lite sorgset) det är något sånt? men (betydligt gladare) jag är väldigt glad för att jag har haft en sådan fingertoppskänsla när jag har valt mödrarna till barnen. Dom är alla tre fantastiska kvinnor, var och en på sitt sätt.

Ja, låt oss prata lite om kvinnor. Du har gått igenom din tredje skilsmässa. Och du skriver i boken att du letat efter kvinnor som sätter DIG på piedestal. Hallå, vad håller du på med egentligen, Robert?

– Det är väldigt självironiskt! Jag visar ju upp en bild av en man som är hur korkad som helst. En bild som jag har trott på. Och på något sätt har jag lyckats skapa den där situationen i mina tre olika äktenskap. I alla tre så var det förälskelse, kompisskap men också en ställföreträdande mamma som lyssnade och förstod och var med på ett sätt som min mamma ju inte var. Jag var omedveten om det men jag var bra på att hitta dom kvinnorna.

– Jag träffar dom väldigt gärna fortfarande och jag känner en väldig värme för dom. Så det är klart att det måste ha varit bra för alla inblandade någonstans. Men när det börjar gå upp för en att allt har kretsat kring ”mitt liv” och ”mitt jobb” då börjar det födas lite tvivel kring det där. Dessutom är det som jag skriver i boken – dom finns inte längre, den modellen är utgången.

Du har talat om Planeten Kvinna. Hur tänker du på kvinnor idag, har du landat, är vi mer konkreta?

– Jaa, framför allt så tror jag att jag har lyckats hitta en madonna och hora i mig själv – som är en person. Jag har insett att vi människor inte är sådär förbannat vackra men vi är inte heller fullständigt vidriga. Det har kommit till mig sent i livet att vi inte står så långt ifrån varandra egentligen. Människor och människor och inte heller män och kvinnor.

– Men fortfarande är jag otroligt fascinerad av kvinnor, det är jag. Blickarna, gången och rytmen. Det är en sådan mångfald! Men det är fascinerande att uppleva män också, speciellt i det här mångkulturella samhället vi lever i. Det är så mycket sväng och gung och rörelse. Reglerna har skakats om helt och hållet. Det tycker jag om.

Du beskriver singelskapet väldigt målande. Har du lärt dig att leva bara med dig själv?

– Det har att göra med att när jag är privat, finns jag då? Har jag något värde då? Det har jag väl ändå på något konstigt sätt fått med från mina föräldrar att man är så bra som det man gör. Det här med att ”bara vara” är verkligen något som jag håller på och lär mig. Sting sjunger ”If you love somebody set them free”. Det handlar lite om att säga det till sig själv: Om du gillar dig själv, befria dig!

– Nu bor jag för första gången själv. I en vindsvåning där min dotter kan bo med mig i någon slags veckoschema som vi försöker hålla ordning på. Tidigare har jag varit upphängd i att hitta en trygg, för mig stark kvinna, som har varit centrum i mitt privata liv. Nu måste jag hänga upp det på mig själv. När det funkar och känns bra och jag tar en promenad kan jag känna: Free at last. Det är inte att jag har blivit fri från någon annan. Utan jag har blivit fri från den där idén om att tryggheten ligger utanför mig själv.

– Jag vill fortfarande söka upp kvinnor som jag tycker är fantastiska. Men inte i den egenskapen som tidigare utan som någon jag vill ge något och få något av på ett ömsesidigt sätt.

Nu riskerar du nog att hamna på listan över Sveriges mest eftertraktade ungkarlar!

– Jag är så fåfäng så det kanske jag bara tycker är kul?

Du är 63 år, fast det inte syns. Du är snart pensionär! Förändrar det någonting?

– Den värsta köraren kom mellan 57 och 60 . Nu har jag försonats med faktum. Vad ska hända nu? Det är ett nytt kapitel och det är inte utan att jag är nyfiken. Men visst förändrar det livet. Jag ser nog världen med ett annat lugn. Sedan kommer linserna fel och ibland är det skönt att ta en liten ”nap” på eftermiddagen.

– Men det handlar inte om att pensionera sig. Det skulle förvåna mig om jag inte gör Globen igen. Jag är fortfarande hungrig och nyfiken och det vill jag ska vara tonen i min oktoberturné: Något ”happy end” kan jag nog inte trolla fram men ett ”happy ändå” – trots allt!

Anna Larsson