Kan man ta bort sin ondska, Jan Guillou?

Ja, omständigheterna formar oss och jag vill påstå att man i olika perioder av sitt liv kan bli det ena eller det andra.

NYHETER

I tio år regerade våldet Jan Guillous liv.

Först genom styvpappans systematiska misshandel i Saltsjöbadshemmet, sedan av en våldsam elevuppfostran på internatskola.

Upplevelserna blev till romanen Ondskan.

I går gick filmen om Jan

Guillous tidiga liv upp på landets biografer.

Känner du dig utlämnad?

- Nej, det är en kort del av min biografi för över 40 år sedan. Jag inspekterade min kropp häromdagen och upptäckte till min förvåning att de flesta ärren är läkta. Jag har något kvar, en utslagen tand och något i pannan, men annars är de flesta borta. Till och med ett brännsår som jag har haft här (Jan Guillou pekar mot bröstet) under större delen av mitt liv är så att jag inte riktigt kan hitta det. Jag tror att det har fungerat så också när det gäller de osynliga ärren. Jag får ingen pulsförhöjning längre när jag pratar om det.

För att du skrev boken?

- Jag plågade folk på kalas under 70-talet med att maniskt berätta om Solbacka. Det är en dramatisk historia den första kvarten, men inte den andra timmen. Ett sidoskäl att skriva boken var att jag skulle sluta prata om det här, jag skulle aldrig mer tänka på det.

Vad tror du om risken att de som ser filmen kommer att psykologisera över dig?

- Mycket stor. Jag är väldigt trött på det, delvis därför att jag är skeptisk till psykologiska tolkningar av verkligheten och av människor i största allmänhet. Min första kontakt med psykologer var rätt komisk, jag skickades som 14-åring till något psykotekniskt institut, där man testade mig och kom fram till att jag vetenskapligt bevisat var obotligt kriminell. Denna slutsats har präglat min syn på psykologer.

Hur var det att se filmen?

- Film är ett starkt känslomedium, så klart så bryter den igenom de skyddsvallar som jag inte har byggt upp. Då ser jag saker framför mig som jag inte tycker om. Jag tycker inte om att hata människor på det sättet som jag gjorde då.

Vad tycker du om filmen?

- Filmen är ju bra. Den beskriver motståndets komplikationer. Men det finns en tydlig skillnad. I romanen är huvudpersonen Erik Ponti inte utan vidare en god person. Det är den komplikationen som förmodligen gör att det här är en diskussionsbok i skolgeneration efter skolgeneration. Man får grubbla och ta ställning till om Erik Ponti har rätt till sitt uppror. Men hur ska han göra uppror? Hans metoder är utomordentligt diskutabla.

Hur såg din ondska ut?

- En total brist på empati och en total hänsynslöshet. Pojkar som övar sig att slåss med pyjamasbrottning och snurr- och hoppsparkar tror att det är en teknisk fråga. Det är det inte. Det är en psykologisk fråga. Erik Ponti slår en annan människa rakt in i ansiktet med full kraft utan att tveka. Han vet precis hur mycket han ska skada och gör det med avsikt och utan att tveka.

Kan man ta bort sin ondska?

- Ja, man är inte född ond eller god. Omständigheterna formar oss och jag vill påstå att man i olika perioder av sitt liv kan bli det ena eller det andra. För mig var det ett beslut. Det var inte så moraliskt som det var taktiskt. Skillnaden för mig mellan 15 och 17 år var bland annat viktförändringen från 60 till 78 kilo. Det innebär rent praktiskt att våldsutövningen med den graden av hänsynslöshet kan leda till fullständig katastrof. För min egen del skulle det betyda fängelse. Men eftersom jag skulle bli advokat så att jag kunde lägga ner Solbacka var det en mycket enkel kalkyl.

Jag inbillar mig att våld är ett djupt rotat beteende som uppstår som en reflex hos vissa.

- Inte för mig. Jag ägnade mig åt kalkylerat våld. Planerat. Åt båda hållen.

Jan Guillou väljer en scen ur filmen för att förklara vad han menar. Det är en scen mycket lik verkligheten, en sekvens han tycker om, som får hans ögon att glittra när han berättar:

En natt kastar de styrande råds-medlemmarna på internatskolan en hink med avföring i hans och kamratens rum. Jan Guillou moppar upp sörjan och lite senare på natten smyger han till elevhemmet och välter innehållet över den sovande rådsmedlemmen som är chef över de andra. Jan Guillou säger att han vet att hämnden nu kommer att bli besinningslös och ger oss sin lösning. Han provocerar rådsmedlemmen att misshandla honom.

- Jag hånflinar mot honom så länge som ögonen syns. Det kommer att vara lugnt en lång period till ett väldigt lågt pris, några stygn i ansiktet. Ingen slår en människa med stygn i ansiktet. Våld kan användas omvänt.

Hade du några moraliska betänkligheter gentemot din familj när du gav ut boken?

- Min styvfars eventuella chikan (skandalisering) av denna bok var inget bekymmer. Det var naturligtvis ett större bekymmer med min mor, men det var inget som hindrade mig.

Pratade du med henne innan?

- Nej. För hennes del tror jag att det är så att ingenting av detta någonsin har inträffat. Jag vet inte ens om hon har läst boken.

Vad gjorde din mamma när du blev slagen?

- Drog sig undan, lade sig inte i och baddade mina sår efteråt om något behövde baddas.

När förstod du att våldet hemma inte var normalt?

- Det här dagliga våldet var lika naturligt som växlingar mellan olika måltider eller andra dagliga rutiner. Man går upp, går till frukost, går till plugget, kommer hem, får stryk, läser läxorna, får lite mer stryk och så är det middag. Jag hann bli åtta-tio år innan det gick upp för mig att andra barn inte inte fick stryk och att det var något skamligt över det.

Varför ingrep ingen?

- Jag var hemma hos en kompis, en grannpojke i Saltsjöbaden. Av något skäl drog jag av mig tröjan och jag råkade vara blodrandig på ryggen. Det gjorde ju kolossalt starkt intryck på de här föräldrarna som pratade om det. Jag hörde ordet polis men det var ett så förfärligt ingrepp i familjen att ringa polisen. Husagan var fortfarande tillåten, inte i den här omfattningen, men att ingripa skulle vara en social omöjlighet.

Vad sa din mormor och morfar som ni bodde med?

- De tyckte att detta var förfärligt men å andra sidan skulle den sociala skammen, som var stor nog genom att deras dotter hade gift sig med en underklassperson, sannerligen inte minskas av att man drog in några myndigheter i familjeangelägenheter.

Vad tänkte du själv?

- Min upplevelse av mig själv på den tiden liknar våldtäktsoffrets, de belastar sig själva. Det gjorde jag också. Det var mig det var fel på. De andra fick ju inte stryk.

Minns du första gången du blev slagen?

- Nej. Då var jag nog fem år.

Varför slog han?

- Jag uppfattar detta som en sjuk människa, en sexualsadist. Han blev upphetsad och det fick jag praktiskt lära mig att hantera. Han hade ett antal grundrapp, tio. Om jag uppförde mig på ett eller annat felaktigt sätt kunde han ändra antalet. Han hade en instrumentsamling med vilket våldet skulle utövas. Det var ett långt skohorn, en klädesborste, ett björkris som jag då och då måste förnya själv, och om det inte var tillräckligt välgjort kunde det bli tillägg med flera rapp.

Hur svåra skador fick du?

- Jag vårdades i hemmet vid några tillfällen, men aldrig på sjukhus.

Fanns det något gott i relationen med din styvpappa?

- Offentligt ville han uppträda som andra människor. Vi hade en stor motorbåt som gick fortare än alla andras båtar och åkte vi med den fick jag vara hoppilandkalle. Det var kul. Men det fanns alltid ett hot med. Gjorde jag något fel så blev det påbackning på eftermatenstryket.

Hur har misshandeln format dig?

- Jag vet inte. Vissa saker skulle man kunna gissa om. Jag är inte rädd av mig. Det tror jag är ett ärr från den där tiden.

Vad ska mobbade barn göra?

- Blir barn mobbade i skolan ska de slå tillbaks. Hyckeltillvaron i skolan om man råkar ut för mobbning säger att man inte ska slå tillbaks. Man ska tillkalla kurator, lärarråd, i värsta fall polis. Sedan ska saker och ting utredas och krisgrupper tillsättas. Som mobbningsoffer blir man centrum i detta händelseförlopp. Det slutar med att man ska flytta till en annan skola som det berömda mobbningsoffret vilket då väcker omgivningens nyfikenhet, så man provmobbar lite och det visar sig gå utmärkt.

Vad händer om man slår tillbaks?

- Då får man antagligen lite stryk. Det gör inte ont, inte förrän efteråt. Om det kostar en blåtira eller en utslagen mjölktand så är det värt det, för man blir inte mobbad igen.

Vad ska barn som blir misshandlade av sina föräldrar göra?

- Då kan man inte slå tillbaks för då blir det värre, där har man ingen fysisk chans. Deras våld går inte att bekämpa med någon förhöjd egen värdighet. Då ska de ringa barnombudsmannen.

Vad tänkte du om din biologiska pappa när du var liten?

- Det var naturligtvis riddaren på hästen som kunde tänkas komma en dag och befria.

Vad visste du om honom?

- Han var förbjudet samtalsämne hemma. Men mormor berättade legender, sagor om denna person. Fram till jag var 34 år levde jag i föreställningen att jag var fransk greve.

Hur var det att möta honom som vuxen?

- Han var en dröm under min uppväxt. När jag träffade honom i verkligheten så förstod jag att mitt liv hade blivit totalt annorlunda. Så mycket kan jag säga. Den här mannen är en elegant mellanviktare som ser ut som Roy Sheider (amerikansk skådespelare), humoristisk, vänlig och utstrålar ingen som helst hotfullhet. I flera avseenden helt olik mig.

Maria Trägårdh