”Natos bomber över Serbien oundvikliga”

Lindh försvarade luftangrepp på toppmöte

NYHETER

Natten mellan onsdag och torsdag den 25 mars 1999 föll de första bomberna över Serbiens huvudstad Belgrad.

Några timmar senare, på ett EU-toppmöte i Berlin, sa Anna Lindh att hon hade förståelse för Nato-attacken.

EU-toppmötet i Berlin kom helt att överskuggas av nyheten att Nato inlett flyganfall mot mål i Serbien, Kosovo och Montenegro.

Belgrad stod i lågor och Europa var åter i krig.

När den nytillträdda utrikesministern Anna Lindh några timmar senare ställde sig framför ett stort pressuppbåd kallade hon utvecklingen ”mycket oroande”. Hon befarade också stora flyktingströmmar.

Vägrade kritisera

Men trots att Nato-attacken inte var sanktionerad av FN:s säkerhetsråd vägrade Anna Lindh att kritisera anfallet.

– Jag förstår att Natos bombangrepp mot serbiska mål till slut blev oundvikliga, sa hon.

Anna Lindh lade skulden för kriget på Serbiens president Slobodan Milosovic, och Sverige stödde Natos taktik att bomba Serbien tillbaka till förhandlingsbordet i franska Rambouille.

Slobodan Milosovic uppmanades åter igen att acceptera fredsavtalet om Kosovo.

– Det är upp till honom att få slut på den militära aktionen, sa Anna Lindh.

Kontroversiellt

Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell, 52, konstaterar att Sveriges inställning var kontroversiell.

– Sverige satte sig inte emot bombangreppen, trots att det inte fanns ett FN-godkännande. Och det var ett avvikande från linjen i svensk utrikespolitik, säger han.

Under de månader som flygangreppen pågick upprepade Anna Lindh gång på gång samma budskap:

– Vi tar varken avstånd från eller stödjer en militär Nato-aktion. Men vi förstår att den är nödvändig.

Enligt Wilhelm Agrell höll dock Sverige en ganska låg profil under Kosovokrisen. Och även om många serbiska invandrare i Sverige fördömde bombningarna var protesterna långt ifrån det folkliga uppror som väcktes mot Irakkriget.

– Det rådde en ganska stor enighet om kriget. Det förekom en debatt om krigets laglighet och om Nato egentligen var en aggressiv makt. Men debatten fördes främst på kultursidorna, säger Wilhelm Agrell.

Läs också:

Gunnas Svensson