Det är omöjligt att spara på psykvård

Åsa Moberg skriver om psykvården

NYHETER

I samband med mordet på Anna Lindh och flera andra vansinnesdåd av psykiskt sjuka människor hörs allt mer tal om tvångsvård, men dagens tvångsvårdsbehov beror på att det inte går att få hjälp. "Nej, du är inte tillräckligt sjuk", är det vanligaste svaret när personer med begynnande psykoser söker akut vård. Familj, grannar, arbetskamrater, vänner, brevbärare, taxichaufförer och poliser, till och med uppmärksamma främlingar, ser tydligt att något är fel. Alla utom psykiatrins anställda brukar snabbt kunna fastställa detta.

Felet ligger på två nivåer: i ett luddigt "farlighetsbegrepp" och ett överdrivet integritetsskydd. Vill patienten inte ha vård kan ingen vård ges. Endast den som är farlig för sig själv eller andra kan vårdas mot sin vilja. Vem som är farlig kan enligt dagens lagstiftning inte bedömas av den psykiskt sjukes vardagliga omgivning utan endast av en läkare som kanske träffar patienten i tio minuter. Psykotiska människor har en väl dokumenterad förmåga att uppträda normalt under ett besök på psykakuten.

Här blir integritetsskyddet bokstavligen ett skydd till döds. Vård nekas tills något dokumenterat farligt inträffat. Om det blir ett självmord eller ett mord, eller "bara ett försök" till självmord eller mord, är en slump. Svåra olyckor är det tredje alternativet.

Nedskärningarna inom psykiatrin bara fortsätter. Kliniker läggs ned, boendestöd och rehabilitering för psykiskt sjuka dras in. Det är samhällsekonomiskt vansinne. Indraget boendestöd är det som snabbast ökar samhällets kostnader för människor med psykiska problem.

En psykisk bräcklig människa kan klara ett alldeles vanligt liv med lite hjälp i vardagen, på samma sätt som en fysiskt handikappad person kan klara sig med hjälpmedel. Men utan stöd i vardagen kan problemen snabbt bli akuta, ångest kan utvecklas till psykos och den sjukas verklighetsuppfattning kan försvinna helt.

Alla som följt en familjemedlem till psykakuten vet hur svårt det är att få hjälp. Många ger upp, det går helt enkelt inte att vara familj när vården betraktar en som gratispersonal med dygnet runt-tjänst. Det blir dyrbart för samhället när de närmaste ger upp.

Några exempel på vad som kan hända när vård förvägras en psykiskt sjuk människa redovisas i Aftonbladet i söndags: "Offer för våld från psyksjuka som vården inte räckte till för". Det vore ett intressant forskningsprojekt att jämföra kostnaderna för dessa nio tragedier med besparingarna i psykiatrin i de berörda landstingen. Ett av fallen redovisas ingående i Helsingborgs Dagblad 25/9 under rubriken "Föräldrar anmäler psykakuten". En 21-åring kvinna färdades i somras i fel riktning på motorvägen söder om Helsingborg, sedan hon sökt upp psykakuten men ångrat sig och gått därifrån. Hon hade enligt föräldrarna symptom på psykos och borde ha blivit tvångsintagen.

Det framgår inte av artikeln om föräldrarna fått tillfälle att lämna sin syn på saken till psykakuten. Min erfarenhet är att det är sällsynt att någon lyssnar. Innan den 21-åriga kvinnan dog i en kollision med en lastbil hade hon orsakat flera olyckor.

Tre personer fördes till sjukhus med allvarliga skador och fyra personer skadades lindrigt. Sannolikt blir de totala vårdkostnaderna för dessa olycksoffer mer än ett års besparingar inom psykiatrin i det aktuella landstinget.

Det är dags att inse att det helt enkelt inte finns några pengar att spara genom indragningar inom psykiatrin. Kostnaderna dyker upp på något annat konto, ofta mångdubbelt högre.

Den enda tänkbara besparingen i sammanhanget är en utbyggnad av det vardagliga stödet, så att de psykiskt sjuka kan klara sig själva, på samma villkor som andra med funktionshinder.

Psykiatrin måste dessutom omvärdera integritetsskyddet och börja lyssna på dem som känner den psykiskt sjuka människan. När omgivningen bedömer att farlighet föreligger är situationen alltid så farlig att det är billigare och bättre att ge vård än att inte göra det.

Åsa Moberg