"Min vän blev bara 23 år"

Den lilla byn Bukit Lawang finns inte mer. Den utplånades över en natt.

Jag var säker på att jag skulle dö den natten, precis som en av mina vänner och 92 av byns 600 invånare.

Allt började som en lugn kväll i den lilla byn. Det var den sista kvällen innan jag och mina två nyfunna vänner skulle åka vidare. Som vanligt började det regna framemot skymningen. Men det var helt okej - vi var ju trots allt i regnskogen.

Vi var alla ganska trötta den kvällen, så vi bestämde oss för att gå till Tonys pizza för att titta på en film.

Restaurangen ligger, eller rättare sagt låg, på andra sidan floden. Filmen: The Talented mr Ripley. Jag tyckte inte att den var bra.

Gatan låg under vatten

Regnet tilltog allt mer, men det var helt normalt. Det var först när jag skulle gå hem vid niotiden som jag började bli orolig. Vid det här laget var floden rejält översvämmad. Den lilla gatan låg under vatten, och för att komma till bron var jag tvungen att vada.

Jag kommer så väl ihåg min tanke:

- Det är ingen fara Danne, du har ju paraplyet med dig.

En konstig tanke, när jag ser tillbaka. Men då verkade det helt logiskt.

Väl tillbaka i min bungalow kände jag mig säker. Jag ville bara komma till sängs, vi skulle i väg tidigt nästa morgon. Då hörde jag ett brak och när jag kom ut på verandan såg jag att hela gräsplanen stod under vatten.

Jag bestämde mig för att ta mig till restaurangen som låg en bit högre upp.

Vattnet gick upp till knäna när jag vadade dit, väl där kände jag mig säker.

Känslan av säkerhet varade dock inte länge. Efter någon minut small det. Vattnet steg ungefär två meter på ett par minuter.

Inom loppet av några sekunder hände tre saker:

Det första jag såg var tv-apparater som forsade ut ur receptionen.

Det andra var smällen när ett av restaurangens fundament sprack.

Och det tredje - en syn jag aldrig kommer att glömma - var när ett hustak följt av ett enormt träd rammade betongbron tio meter ifrån mig. Bron försvann. Vad som hände med dem som sprang över vet jag inte.

Jag var rädd. Men samtidigt riktigt arg. Fan, floden skulle inte få ta mitt liv.

Fan.

Hoppade till ett annat tak

Vad som hände sedan vet jag inte riktigt. Strömmen försvann. I ren ilska tror jag att jag lyckades ta mig upp på restaurangens tak och därifrån hoppa till toppvåningen på ett av hotellen.

När jag vände mig om fanns inte restaurangen mer.

Jag var fast på en lång balkong utan räcke.

Floden var överallt.

På balkongen fanns ytterligare fem personer. Fångade i en fälla, och vattnet bara fortsatte att stiga. Regnet slutade inte.

Det var totalt mörker. Trots att vi stod bredvid varandra var vi tvungna att skrika för att överrösta floden.

Då kom lervågen - orsakad av enorma landmassor från regnskogen.

Hus krossades. 30 meter höga träd knäcktes som tändstickor. När jag hörde fönsterluckorna knaka var jag säker. Floden kommer att ta mig. Jag var säker på att jag skulle dö.

Tankar man har i ett ögonblick som detta är lite konstiga. Jag tänkte på julen. Kalle Anka. Mina föräldrar. Jag tänkte på mina vänner. Jag ville skratta igen. Skratta med alla.

Men det fanns inget att göra, vi var helt fångade.

Ytterligare en blixt.

Det var högre vatten nu, fönsterluckorna knakade.

Fan, jag ville inte dö där.

En kvinna skrek oavbrutet efter sin son. En pojke grät och ville bara vara hos sin mamma. Allt vi andra kunde göra var att försöka trösta, trots att alla skakade.

Floden fann en ny väg

Vattennivån höll sig ganska konstant i en halvtimme. Jag tror i alla fall att det var en halvtimme. Det regnade oavbrutet.

Helt plötsligt hittade floden en ny väg. Vattnet började mirakulöst sjunka. När det hade sjunkit ungefär två meter såg vi ficklampor i djungeln. Alla ville bara bort från balkongen, över till djungeln och högt, högt upp.

Jag lyckades få ut en av madrasserna ur rummet. Nu hade vi något som liknade en bro.

Det var ett hopp på tre meter. Jag visste att det skulle bli det viktigaste hoppet i mitt liv.

Jag hoppade näst sist. Madrassen liknade mest en gyttjepöl och trots att jag hamnade mitt på madrassen var det som att landa i floden.

Det var inte vatten som flöt fram. Det var lera och den hade sådan kraft. Jag höll mig fast i ett betongblock. Och jag kände direkt händer som tog tag i mig. Jag kom upp i djungeln helt täckt av lera. Det enda som gällde nu var att ta sig högre upp på sluttningen.

När vi kom till vindskyddet kände jag mig säker för första gången, sedan jag såg restaurangen kollapsa.

Väl där såg jag Leo som jag skulle åka vidare till Berastagi med, jag såg Tyson och Tommy som jag levt tillsammans med i djungeln i tre dygn.

Vi delade på en Marlboro. En röd.

Men det gick inte att njuta. Överallt hördes skrik. Föräldrar som förlorat sina barn. Kvinnor som sett sina män dras med av forsen. Vänner. Leos och min nye vän.

Det var så många som saknades.

Om sex timmar skulle alla få veta. Det var sex timmar tills solen skulle gå upp.

Morgonen kom. Helt paradoxalt nog var det en av de vackraste soluppgångar jag någonsin upplevt. Nu väntade tolv timmar av ljus, av säkerhet - men även av total förödelse.

Hela byn var utplånad.

Vi var fast i djungeln på fel sida. Cirka 40 personer var fångade.

En restaurang en bit nedströms hade klarat sig. Vi tog oss dit. Där fanns lite vatten, och ris.

Men det fanns ingen information. Tonys pizza fanns inte mer och ingen visste var vår vän var.

I rep över floden

Under dagen kom ryktena. Några hade sett honom, några sa att han var död. Det enda vi visste var att två oidentifierade västerlänningar var funna begravda i gyttjan på andra sidan floden.

Framåt eftermiddagen lyckades militären spänna ett rep över floden. Nu kunde människor ta sig över, men det gick sakta. Vi insåg snart att vi skulle bli tvungna att stanna ytterligare en natt.

Jag ville bara därifrån. Jag vill bara veta - var vår vän okej?

Först nu började jag förstå hela situationen. Under dagen hade 60 kroppar hittats, minst lika många saknades. Alla gjorde allt som stod i deras makt för att hjälpa de skadade, men så många liv var utplånade.

Jag var en av de lyckliga.

Natten som följde var hemsk. Jag ville se, men det fanns ingen ström. Jag sov fem minuter i taget, vaknade och undrade hur högt vattnet var.

När morgonen kom var det dags för oss att korsa floden via repet. Jag var så tacksam när jag gled ut över floden. Vi skulle få veta, vi skulle få komma därifrån.

Väl över på andra sidan såg jag att det hus vi sex lyckades klättra uppför var praktiskt taget det enda som var orört.

Det enda! Allt annat var borta. Jag förstår det inte, varför just mitt hus. Varför?

Åkte till bårhuset

När jag och Leo kom till sjukhuset fick vi äntligen veta. En person som liknade vår vän hade hittats begravd i gyttjan. Men som vanligt visste ingen säkert.

Vi var tvungna att åka till bårhuset för att identifiera honom.

Trots att hoppet fortfarande fanns tror jag att vi båda visste och förberedde oss på det värsta.

Min nyfunne vän, Leos kollega och vän sedan sju år tillbaka, lämnade aldrig Tonys pizza den kvällen.

Han blev 23 år.

Den sista filmen han såg var The Talented mr Ripley. Han tyckte inte heller om den.

Jag skakar fortfarande av minnet av floden som kommer närmare. Jag kan inte glömma bilderna av kropparna. Jag hör hela tiden skriken från människor.

Min historia är bara en av många och långt ifrån den värsta. Men jag kommer aldrig glömma mina dygn i det som en gång var Bukit Lawang.