Döde ministerns son drabbad av samma sorts cancer

Jan Larsson: Pappas död och min egen sjukdom har gjort mig mer ödmjuk

1 av 3 | Foto: privat
far & son En ung Jan Larsson tillsammans med pappa Kjell. Jan Larsson: ”Kortet är taget 1979–1980 i Abisko. Farsan var då i samma ålder som jag är nu.”
NYHETER

I tio år har Jan Larsson arbetat i den politiska maktens centrum. Uppdraget – att vara Göran Perssons ständige skugga – har varit viktigast.

Så är det inte längre.

– Pappas död och min egen sjukdom har lärt mig något om livet, säger han.

Jan Larsson promenerar med sina barn, Agnes snart tre år och Viktor, nio månader, i Vasaparken i centrala Stockholm. Gulnade löv singlar frostbitna från trädkronorna, det är dagen – allhelgonadagen – då vi firar minnet av avlidna nära och kära.

– Vi kommer att besöka pappas gravplats på Skogskyrkogården senare i dag men tyvärr har inte gravstenen kommit på plats ännu. Vi har kommit till att jag har gjort en skiss till en stenhuggare i Bohuslän. Nu tillverkas den, i bohuslänsk granit från trakter där min farmor hade sina rötter. Pappa älskade Bohuslän.

Bara ett stenkast från där vi står i den höstskrudade parken bodde Jans pappa – miljöministern Kjell Larsson. Det är mindre än ett år sedan han dog i cancer, 59 år gammal.

– 15 december hade vi sista samtalet. Pappas tillstånd pendlade då mellan dröm och verklighet. Cancern hade skenat i hans kropp. Vi talade om begravningen, i nästa ögonblick om hur mycket han ville finnas till för Sebastian under tonåren, barnet han fick med Eva, och se Agnes ta studenten? han hade kämpat ursinnigt mot sin sjukdom. Han var frustrerad över allt han inte hunnit med. Och insikten om att han inte skulle få se sina tre barnbarn växa upp gjorde honom förtvivlad. ”Jag har inte gett upp”, sa pappa. Men det hade han. Sen kunde han inte längre tala, några dygn senare var det slut.

2002 var bara några veckor gammalt när Jan Larsson fick ett telefonsamtal i bostaden.

– Det var pappa. Han berättade, lugnt och koncist, att han gjort en hälsoundersökning och fått besked om att han hade cancer. Att det skulle bli operation men att det nog inte var så allvarligt. Det var omtumlande, beskedet var naturligtvis oerhört tungt. Men jag försökte se framåt och det positiva tog överhanden. Jag funderade på hur jag bäst skulle kunna vara ett stöd för honom, vad jag kunde göra. Pappa informerade statsministern, vi tvingades föra samtal om hur man skulle hantera ministerposten under sjukdomstiden och andra frågor som rörde arbetet.

– Det blev en brutal vändpunkt i mitt och pappas privata förhållande. Över en natt skulle jag, som varit den som fått hans stöd, bli den som gav stöd. Det var ingen lätt process. Pappa såg sig själv som stark, han ville fortfarande vara den givande, ansvarstagande parten i pappa-son-förhållandet. Jag försökte, efter bästa förmåga, vara till hjälp under den första, svåra tiden.

Jan Larsson föddes i Göteborg 1967. Mamma heter Franziska. Kjell träffade henne i födelsestaden, Göteborg. ”Pappa brukade berätta hur de möttes på ett fik på Avenyn, han var 21 och hon 17, en jukebox spelade en Beatleslåt, ”Anytime at all”. Första hemmet var en enrummare i ett rivningshus, rinnande vatten med toa på gården.”

Kjell och Franziska fick ytterligare ett barn, dottern Jenny 1971. Kjell, son till en byggnadsarbetare som gick bort tidigt. Han blev antagen till Hvitfeldtska läroverket där han aldrig trivdes. Han erövrade en pol.mag-examen och fick en tjänst som utredningssekreterare på Byggnadsarbetareförbundet och flyttade till Stockholm. Familjen Larsson flyttade in i en nybyggd lägenhet i miljonprogrammets Skärholmen. 1971 kom Kjell Larsson in i socialdemokratiska partiexpeditionen, senare till statsrådsberedningen som talskrivare och nära medarbetare till Olof Palme (senare statssekreterare till Ingvar Carlsson).

Jan minns nätterna när Kjell satt i köket och på sin skrivmaskin hamrade politiska budskap och Palme-tal.

– Pappa var genuint politiskt intresserad, han bars av idéer och värderingar snarare än praktisk politik. Jobbet var tufft men han försökte vara en närvarande pappa. Vi idrottade tillsammans, åkte till fjällen, läste läxor. Han predikade att tre saker var särskilt viktiga: matematik, grunden för det logiska och strukturella tänkandet. Svenska, för att språket är viktigt. Engelska, riktningen mot omvärlden. Han fick mig att tycka att allt detta var roligt. Med kloka pedagogiska metoder; det var viktigare att läsa Jack London än en grammatiksida i läroboken.

– Men livet, jobbet, satte begränsningar. Det var resor, högt tempo, kvälls- och nattmöten i den politiska tillvaron. Nu förstår jag att det blev skilsmässa, jag var tolv när mamma och pappa gick skilda vägar.

– Pappa försökte nog få tillvaron att gå ihop, jag tror att han ibland plågades av dåligt samvete för att han inte hann med oss barn så mycket som han skulle vilja. Nu när jag själv levt i den politiska hetluften i tio år förstår jag honom bättre.

Kjell Larsson opererades i början av 2002. Allt såg bra ut men bara en vecka senare kom nästa dråpslag. Nu var det Jan som fick diagnosen cancer.

– Jag hade länge haft problem med att urinblåsan plötsligt kunde krampa så att jag snabbt tvingades gå på toaletten.

– Jag bestämde mig för att gå på en hälsokontroll. Jag fick först ett lugnande besked, ”det är nog störningar i nerverna. Det finns mediciner mot det där? och du är dessutom för ung för att det ska vara något allvarligt.” Men läkaren gav mig, klokt nog, en remiss till Karolinska sjukhuset.

– Efter en noggrann undersökning såg jag på läkarens uppsyn att det var allvarligt. Man hade hittat elakartade cellförändringar. Jag blev opererad dagen därpå. Det var bara en vecka efter det att pappa opererats på samma ställe? jag transporterades på en bår i den korridor där jag nyss gått som besökare till pappa under hans sjukdomstid, personalen kände igen mig och tittade förvånat? det kändes märkligt, omtumlande. Tusen tankar surrade i huvudet.

– Dagen efter operationen kom pappa till sjukhuset med blommor, i samma lokaler där han själv just varit patient. Vi undrade båda om det var ärftligt men läkarna sa nej. Den frågan var mest plågsam för pappa, jag märkte en tendens till att han ville skuldbelägga sig för vad som drabbat mig. När jag lämnade sjukhuset var jag någorlunda trygg. Läkarna hade konstaterat att cellförändringarna inte fanns på djupet utan enbart på ytan på urinblåsan. Jag gjorde ett par operationer till men fick varken några men eller obehagliga nyheter. Kontrollerna därefter visade inga spår av någon cancer.

– Det som hänt hade fått mitt att grubbla och fundera på sådant jag inte gjort förut. Jag började kolla upp försäkringar, efterlevandeskydd och sådant, jag hade fått en påminnelse om att jag inte var oändlig. När jag satt och läste sagor för Agnes kunde jag få mörka, dystra tankar? om hur det skulle gå för familjen och så om det värsta skulle hända.

– Men mest kände jag glädje över att både pappa och jag mådde bra. Vi gick in i sommaren 2002 som två kurerade män som kunde gå vidare i livet. Det var så det kändes.

Efter mer än 30 år i partiet blev Kjell Larsson 1998 miljöminister, en kröning på karriären. 1992–1998 hade han uppdrag utanför politiken, bland annat som generaldirektör på Exportkreditnämnden.

Jan berättar:

– Efter några dagar som minister sa han en kväll: ”Det är först nu jag inser hur mycket jag saknat politiken.” Han trivdes med uppdraget. Miljöfrågorna låg honom varmt om hjärtat, pappa älskade naturen. Havet, skogen, fjällvärlden. Hans favoritfjäll var Tuolpagorni, 1 650 meter högt ungefär mellan Kungsleden och Kebnekaise. Där vandrade vi tillsammans första gången när jag var i 13-årsåldern. Vi talade ofta om att kunna göra det igen, nu är det för sent.

Framför Kjell och Jan Larsson låg förra hösten en valrörelse. Jan och hans hustru Ammis väntade dessutom sitt andra barn. Det stundade en tuff period. Jan Larsson har i tio år varit en viktig person i Göran Perssons närmaste stab. I 16–17-årsåldern hade han inte tänkt sig ett jobb i politiken, ”jag såg ju hemmavid hur högt det priset var”. Jan prövade sig fram: studerade en tid i USA, läste bland annat ekonomi och filosofi i Uppsala, en forskarutbildning lockade också. Han gjorde lumpen som fallskärmsjägare, och hade regelverket varit annorlunda hade han förmodligen blivit stridsflygare, ”jag blev antagen till stridsflygarskolan i Ljungbyhed men att binda upp sig för tio år i flygvapnet kände jag inte för”. Jan fick jobbet som redaktör för den socialdemokratiska studenttidningen Libertas och sökte anställning som ombudsman i Uppsala arbetarekommun. Men två timmar efter att han blivit anställd ringde Pär Nuder, då stabschef för det ekonomiska sekretariat som mobliserats inför valrörelsen 1994. Så mötte han Göran Persson.

När Persson blev finansminister blev Jan Larsson politiskt sakkunnig i departementet, ”det var en tuff tid med ett budgetsaneringsprogram som väl ingen har glömt men är man ekonomiskt och samhällspolitiskt intresserad, hamnar på finansen och får del av det personliga ansvar som Persson alltid är bra på att ge sina medarbetare – då har man möjligheter? då jobbar man hur mycket som helst? dagar och nätter gick ihop ibland.”

Jan Larsson blev senare statsministerns presschef, Göran Persson ständige skugga, en vardag i den politiska maktens centrum.

Dygnet runt måste han finnas tillgänglig, svara på mediefrågor, planera, hålla sig ständigt uppdaterad om dagens aktuella frågor. Statsministerns program styr hans agenda.

En sommardag i fjol satt Jan tillsammans med Göran Persson på en balkong under ett besök i Brasilien. Den ljumma kvällen blev plötsligt iskall.

– Pappa ringde på mobilen och berättade att cancern kommit tillbaka. Läkarna hade hittat nya tumörer i ryggen. Han lät låg. Och själv blev jag bara tom inombords.

Vad sa Göran Persson?

– Han blev lika chockad som jag. Vi hade båda trott att faran var över. Perssons empati för mig och min situation var stark. Jag har alltid upplevt honom sådan. Som en chef som genuint bryr sig om sina medarbetare, i det lilla privata såväl som i det stora offentliga. Han utmålas då och då som en riktig buffel, jag har svårt att förstå den bilden.

– Det var frustrerande att vara så långt hemifrån i den stunden. Jag satt och lyssnade på havet. Sen skrev jag långa brev om livet och döden, om känslorna som bara vällde ur mig. Brev som jag aldrig postade.

Cancern hade ätit sig in i Kjell Larssons kropp. Under hösten inleddes cellgiftsbehandlingen.

– Det var ett dråpslag för honom psykologiskt. Han var både bitter och besviken, han hade på goda grunder trott att han var frisk. Och det var på hans eget initiativ som läkarna gjorde nya kontroller, på en miljökonferens utomlands hade pappa känt signaler i kroppen som gjorde honom orolig.

– Vi hade många samtal under den här perioden. Vi pratade om sådant som han enkelt kunde förhålla sig till, till exempel idrott, till det riktigt djupa om barnbarnen och framtiden, hur allt skulle bli. Och vi gick på fotboll som han tyckte om. Pappa var optimistisk, i början verkade behandlingen gå bra, tumörerna minskade. Han var ledsen att inte kunna delta i valrörelsen. Efterhand blev blodvärdena sämre, han tappade håret. Matlusten avtog, ölen smakade inte längre. Jag kunde märka hans djupa rädsla för döden, hopplösheten över att inte få vara med. Jag tror att den mentala påfrestningen i kombination med medicineringen sakta förändrade honom.

– Vi, pappas närmaste, förstod alla att han behövde stöd. Jag försökte ge honom mitt – ta med mig godis, laga mat, göra det litet festligt, vara närvarande ofta och lyssna. Det var tufft när pappa ibland sa att det var bättre jag kom en annan dag. Det var som om han alltmer ville sluta sig i ett skal, inte visa mig sin bräcklighet och rädsla.

– Mellan de tuffa cellgiftsbehandlingarna blev han hemskickad, utlämnad till sina egna grubblerier. Ingen kontrollerade om han åt eller hur han mådde psykiskt. Jag blev ganska irriterad över det. Jag förebrår mig nu att jag inte gjorde mer åt den saken men det var av hänsyn till pappas integritet, men min välmening var nog missriktad.

I slutet av året stod det klart att Kjell Larsson skulle förlora kampen mot sjukdomen. Det var en fråga om tid. Vad säger man till en döende pappa?

– Jag försökte vara så rationell jag kunde, få honom att tänka positivt, komma med vändningar som åtminstone kändes hoppfulla. Jag lyssnade och uppmuntrade honom att prata. Men pappa var inte en känslomedelsam människa, han höll känslorna för sig själv. Jag tror Eva, den kvinna han levde många år tillsammans med, hade lättare att nå fram till pappas innersta.

Hur har året varit efter pappas bortgång?

– Tungt. Sorgen knackar på axeln hela tiden. Pappas död, och min egen sjukdom, har gjort mig ödmjukare. Jag är räddare om mig själv, jag märkte i somras att jag körde försiktigare på motorcykeln än förr.

Känner du oro efter vad du själv varit med om?

– Ja, det är först nu jag har insett att jag haft cancer. Det har varit en jobbig process att hantera, oron har kommit i efterhand. Samtidigt känner jag trygghet. Jag går på regelbundna kontroller. Läkarna säger att jag är frisk. Jag litar på det.

– Jag har funderat mycket på vad som är meningen med livet. Nu förstår jag bättre att det inte är karriären eller ägna en hel helg åt att få någon tidning att inte publicera en felaktig historia. Det kan i dag kännas frustrerande futtigt. Att ge hela livet till jobbet ? det kan inte vara det viktigaste. Man måste kunna uppleva nuet, med kärlek, familjen, barnen. Pappa insåg nog också detta. Jag tror att han ville ta igen en del som morfar och farfar men man kan inte ta igen allt i andra halvlek. Samtidigt känner jag stolthet i att pappas arbete på olika sätt lever vidare.

Då tittar Agnes på sin pappa i den ännu mer höstgråa parken, viftar med armarna och säger:

– Nu vill jag gunga. Ända upp till himlen där farfar är.

Perssons ständige skugga

perssons man – i DAg Jan Larsson är ständigt i närheten av statsminister Göran Persson. Som presschef måste han finnas tillgänglig dygnet runt, svara på mediefrågor, planera och hålla sig uppdaterad.
Foto: urban andersson
perssons man – i DAg Jan Larsson är ständigt i närheten av statsminister Göran Persson. Som presschef måste han finnas tillgänglig dygnet runt, svara på mediefrågor, planera och hålla sig uppdaterad.

Tre gånger vanligare hos män

För snart ett år sedan dog miljöminister Kjell Larsson i cancer, 59 år gammal. Bara en vecka efter att han opererats för sin sjukdom drabbades hans son Jan Larsson av samma typ av cancer. Jan Larsson har gått i pappas fotspår och är Göran Perssons presschef och ständige skugga. För Aftonbladets medarbetare Ken Olofsson berättar Jan Larsson för första gången offentligt om den svåra tiden i samband med pappas bortgång – och om oron inför sin egen sjukdom och framtid. – Att ge hela livet till karriären kan i dag kännas frustrerande futtigt, säger han.

Ken Olofsson