”Jag tål jävligt lite skit”

Att bli kallad kändis gör honom vansinnig. Kjell Bergqvist är bara intresserad av att göra ett bra jobb. Just nu syns han i biosuccén ”Smala Sussie” och i tv-serien ”De drabbade”. Privat funderar han på att bli pappa igen.

1 av 8
LYCKLIG MED BARNEN. Tillsammans med döttrarna Nathalie, 9, och Sandra, 14, trivs Kjell som allra bäst. ”Det är min uppgift här i livet att ta hand om de här tjejerna.”
NYHETER

 D et är filminspelning, miljön är omskapad till svenskt 1950-tal, huvudrollskaraktären Yngve Johansson är en ensam man som lever lite vid sidan av. Han är ogift och barnlös. De människor han möter i jobbet är redan döda. Yngve är begravningsentreprenör. Det är en roll som befinner sig väldigt långt bort från den galante machokille med kvinnotycke den här mannen ses som privat och klippt och skuren för att porträttera på film. Ändå. När regissören bryter och beordrar omtagning är det inte ett för dåligt förvandlingsnummer han reser invändningar emot. Tvärtom.

– Mera Kjelle! Jag vill ha mera Kjelle! skriker han.

Regissören är Ulf Malmros, Kjelle är Kjell Bergqvist och filmen ”Den bästa sommaren”. För sin insats i den belönades han med en Guldbagge för bästa manliga huvudroll.

Nu träffas vi under inspelningen av en annan film. Eller, närmare bestämt, en tv-serie: ”Graven”. I den får vi se Kjell i en roll vi är vana att se honom. Tuff. Snygg. Snut. Dagen till ära i pistol och skottsäker väst. Det ska bli biljakt och skjutande.

– Jag får ofta frågan: Hur är det att vara nån annan på jobbet och sen gå hem och vara sig själv? Jag svarar: Jag är inte nån annan. Det är alltid Kjelle. Ibland har jag mustasch, ibland långt och ibland kort hår, men det går alltid ut på att hitta kärnan i sig själv. Förlorar du dig själv blir du lätt en smidig typ som vill vara till lags, en kappvändare, en ja-sägare. Du blir INTE en bra skådespelare.

Ulf Malmros har fattat det där. Det är därför de alltid jobbar ihop, till exempel i bioaktuella ”Smala Sussie”.

Det är därför den vanligaste personregi han ger är: ”Mera Kjelle! Jag vill ha mera Kjelle!”

Vanligt folk, publiken, har också fattat galoppen.

– Jag träffar ofta på killar när jag går på hockey eller fotboll och de hojtar: ”Jävlar, Kjelle, det är så kul att kolla på dina grejer för det känns som det är en polare man kollar på!” Sånt värmer.

Okej.

Men vem är han då?

Kjell Bergqvist är en man som tycker att han duger.

– Min grundinställning är den här: jag är en snäll och trevlig kille som aldrig bråkar och just på grund av det finns det ingen anledning för mig att ta skit från nån över huvud taget. Jag vill inte ha bråk. Jag vill ha lugn och ro. Det gör att jag tål jävligt lite skit från andra. Så jag känner bara: Kom för fan inte hit med nån attityd.

I jobbet tar det sig uttryck i att han helt enkelt är Mr 100 procent.

– Jag kommer inte för sent. Jag har läst på läxan. Förberett mig. Det handlar om respekt för det lagarbete en inspelning är. Säg att jag har en stor roll och vi filmar i fyra månader och så dyker nån annan skådespelare upp, som bara har några spridda dagar, och har inte gjort läxan eller står och babblar i telefon när personen borde vara redo. Jag menar, här sliter jag som en dåre och så kommer nån in en gång i veckan och tar tid och plats på skitsaker. Det är sabotage.

Parallellt med arbetsmoralen, vad man kan kalla för lidelsen och hängivenheten för konsten, har han en avväpnande distans.

– För mig har det här alltid varit en blandning av ambition och skit samma. Det är ett yrke, ett sätt att försörja sig på och inte nåt jävla kall. Det är inte speciellt märkvärdigt. Jag är glad när jag får åka hem till ungarna på kvällen. Jag skulle kunna släppa skådespeleriet utan att tveka. Lätt. Lyckan hittar jag med mina barn. Mår de bra mår jag bra. Ingenting kan jämföras med det.

Har man den inställningen vågar man säga nej. Vågar man säga nej vågar man be folk fara åt helvete. Kjell Bergqvist vågar.

Tänk efter. Hur många andra skulle inte sälja sin morsa för att hamna i och STANNA i offentlighetens ljus? Vi vet att folk säljer sina bröllop och barnafödslar och kärleksaffärer till veckopressen. Vi vet att folk knullar live i tv för att erövra titeln kändis.

Det är den ena ytterligheten. Vid den andra ytterligheten finns de i och för sig kanske duktiga artister som lever för sitt yrke.

– Jag har aldrig behövt den bekräftelsen. Jag hade inga såna krav på mig hemifrån och det försöker jag verkligen föra vidare till mina barn. Det här att de inte ska känna att man måste vara så jävla duktig. Att de måste bli nåt. Kändisskap och karriär? Vad är det folk jagar? Vi är här en kort stund och sen skiter folk i det. Jag ser på nyheterna och nån känd skådis har gått bort – ganska många av de stora jag jobbade med när jag var yngre har ju gjort det – och det är: Vad tråkigt! Har ni hört? Två dar senare har alla glömt det. Ingen jävel bryr sig. Det visar hur absurt det är att jaga berömmelse. Jag skiter i det, verkligen, och mina barn skiter också i det.

”Lyckan hittar jag med mina barn”

Gunnar Seijbold