”Jag borde funderat mer på mina relationer”

1 av 3 | Foto: Sara Ringström
En stark nervositet. ”Det vore helt klart bättre för min karriär om jag kunde turnera två gånger om året. Men det kommer inte att hända än på ett tag”, säger Mauro.
NYHETER

Vid sidan av vägen där en kille med artistdrömmar går står vänner, föräldrar, skollärare och andra auktoriteter och ser på och tycker en massa: Jaha, ja, du ska bli popstjärna, men oj vad det låter realistiskt, vore det inte bättre med en utbildning?

Så var det för Bruce Springsteen. Så var det för Mauro Scocco.

Den som vill bli artist vänder upp och ner på begreppen. Tar det osäkra före det säkra. Låter känsla gå före förnuft.

- Det blir naturligtvis en drivkraft att bevisa att de har fel. Men man uppfattar det inte som ett mod. Man uppfattar det som en livsnödvändighet. Det här är en kickbransch. Det ska man ha klart för sig. Jag menar, det finns folk som inte får kickar av musik, som inte suttit och gråtit med hörlurarna på som jag har gjort. Och det där går igen i allt man gör. När man fått den upplevelsen av musik vill man ha den på andra ställen också. Om man är jämnmodig och inte särskilt emotionell av sig håller man inte på med det här. Det märker jag ju på kolleger jag umgås med och så, att de söker efter kickar, extas, om det är i musik eller alkohol eller droger eller i relationer" Man bryter upp. Hittar en ny musa. Det är himlastormande. Himmel och helvete. Allt rasar ihop. Skilsmässor. Och så skriver man en platta om det. Det finns ett mönster och jag ser det hos kolleger och även hos mig själv. Det är grymt. Men vad ska man göra? Det är råmaterial. Annars har man ingenting att skriva om.

Mauro Scocco har haft saker att skriva om i många år. Liv och verk går in i varandra. Ibland undrar han om behovet av att ha nåt att skriva om lurar honom att leva på ett visst sätt.

- Jag märker det hos författare. Med Ulf Lundell har jag ibland fått den känslan. Man skapar ett scenario som man förstår kommer att generera känsloupplevelser och saker att skriva om. Jag tror att många författare och låtskrivare känner igen sig: Är det här mitt liv? Eller skapar jag råmaterial? Har jag satt mig i den här situationen för att kunna skriva? Jobbar jag nu i själva verket?

Mauros senaste studioplatta, "Beat Hotel", som kom tidigare i år, var ett sätt att förklara för sig själv vem han var och var han kommer ifrån. En historia som tog avstamp i popstjärnedrömmar, tonårsförälskelse och tappad oskuld och sträckte sig fram till nutid. Lägg "La Dolce vita" till det och vi har två bokslut under ett och samma år.

Det skulle kunna tolkas som ett adjö. Ett artistlivs testamente. Men det kommer mer. När så sker är en annan sak. I takt med åren har det blivit mindre självklart varför en ny skiva ska göras.

Så har det egentligen varit sen tidigt 1990-tal. Fram till dess var liv och arbete ett. Han VAR sitt arbete. Låtskrivande, turnéer, krogen, skivinspelningar, kanske en veckas sol utomlands och så på det igen. Ett hårt liv. Men också ett enkelt liv. Och i längden farligt.

- Jag jobbade som en idiot. Det var svaret på alla problem jag hade. Och det funkade ju temporärt. Man är på turné och nån väcker dig på morgonen och säger: Nu är det mat. Och: Befinn dig i receptionen klockan 10.00. Det kändes skönt. Det var en legitim anledning att sluta tänka på allt annat. Jag levde som i en bubbla. Samtidigt som jag kände mig jävligt duktig. Jag jobbade ju.

Den värld han stängde ute i en skivstudio eller flydde från i en turnébuss hann till slut upp honom.

- Jag mådde jävligt dåligt i början på 90-talet och fick ångestattacker. Utan att själv förstå varför. Jag gick i terapi i fyra år. Jag gjorde i och för sig skivor också under de här åren men det var fan inte lätt. När jag ser på det så här i efterhand var jag under 1980-talet så fokuserad på min karriär och popstjärnegrejen att jag nånstans körde över mig själv. Jag borde funderat mer, på mina relationer och mig själv och allt vad det var.

Mauro Scocco beskriver det så, att han under den första halvan av 1990-talet krympte sin värld och gick i upptrampade spår, att han sökte trygghet, inte äventyr. Han tog sig så småningom ut ur krisen men den lämnade ett ärr efter sig: scenskräcken.

- Jag slutade spela live i samband med min livskris. Det var helt uteslutet under några år och sen var det svårt att börja om igen.

Om man blundar och lyssnar igenom "La Dolce vita" kan man i sitt inre tydligt se och höra en fantastisk Mauro Scocco-konsert. Den borde bli av men...

- Det vore helt klart bättre för min karriär om jag kunde turnera två gånger om året. Men det kommer inte att hända än på ett tag. Det är en noja, en stark nervositet. Nån nämnde tusenfotingsteorin och den stämmer, att en tusenfoting är ute och går med alla sina fötter utan att fundera och har inga som helst problem med det. Det är bara självklart. Och det var ju så jag kände: Jag är bäst! Men den dagen tusenfotingen börjar fundera blir det genast: Hur fan får jag ihop det här?

I samma stund ramlar han omkull och måste lära sig gå igen. Men jag säger aldrig aldrig. En dag släpper det och jag står där igen.

Så är jag som...

Tore S Börjesson