Därför ville Anna Lindh ta över efter Persson

Aftonbladets Olle Svenning berättar om utrikes- ministerns svåra beslut i ny bok

1 av 6 | Foto: HENRIK MONTGOMERY
kung persson - och kronprinsessan Anna Lindh med Göran Persson på EU-toppmötet 2001. I våras berättade statsministern för Anna Lindh att han inte skulle orka ännu en valrörelse. Fältet var öppet för henne att ta över partiledarposten. På sensommaren tackade Anna Lindh ja till att ställa upp som kandidat.
NYHETER

Anna Lindh ville inte vara beroende av politiken. Hon ville kunna kliva av. Därför utbildade hon sig till jurist.

Ändå hade hon i somras bestämt sig för att kandidera som partiordförande den dag Göran Persson bestämmer sig för att kliva av.

Det avslöjar Aftonbladets ledarskribent i "Anna Lindh - en minnesbok" som ges ut av Aftonbladet i samarbete med bokförlaget Norstedts. Den kom ut tidigare i veckan och säljs till förmån för Anna Lindhs minnesfond.

För att klara av alla sina roller, mamma, maka, utrikesminister, inbiten läsare, glad motionär, var Anna Lindh tvungen att organisera sitt liv i detalj. Varje dag var indelad i tiominutersintervaller i hennes elektroniska almanacka.

Biblioteket var byggt kring motionscykeln. Vännernas födelsedagar inprickade i kalendern. Barnens musiklektioner och innebandyträningar.

Kanske var Anna Lindh framtidens politiker.

"Hon kunde i vissa benådade ögonblick få den lokala politiken att möta den stora globala, så att de som lyssnade på henne såg sambanden", skriver Olle Svenning.

Utdrag ur kapitel 7:

En glimt av framtidens politiker

Politiken är ingen karriär för mig, sa Anna Lindh: "Utan mitt engagemang vore jag inte politiker, och som politiker måste jag vara beredd att avgå i morgon, antingen för att väljarna avsätter mig, eller för att jag själv känner att det här går inte."

Anna Lindh ville inte göra sig beroende av politiken som försörjning. Riskerna är för stora: anpassning, rädsla för att inte klara sin egen framtida försörjning eller för att förlora sin integritet och självrespekt. Hon hade skaffat sig en kvalificerad utbildning som jurist och tingsmeriterat sig. I partipolitikens ungdomssektioner vimlar det annars sedan decennier av avhoppade studenter.

Den rädsla Anna Lindh kände inför olika val hade att göra med att hon absolut inte ville förlora möjligheterna att påverka politiken eller riskera att försvinna från de maktcentra som avgör politikens inriktning.

Länge ställde hon sig direkt avvisande till att kandidera som partiledare.

Hon var skrämd av kraven, den mediala övervakningen och ängslades för hot mot familjens integritet. Kanske, fast det sa hon aldrig, skymtade en osäkerhet om att uppdraget skulle kunna bli för tungt och krävande.

I början av år 2003 blev Anna Lindh allt mer medveten om att breda opinioner inom partiet ville att hon skulle göra sig beredd att ta över ledarskapet efter Göran Persson. Han hade sagt till henne att han inte ville eller orkade leda partiet under ytterligare en valrörelse.

Anna Lindh var länge tveksam och obenägen att ge besked om sin kandidatur. Hon talade med några få vänner och sökte råd. Hon var orolig för att inte hinna med familjen. Ivriga anhängare lovade att ordna jourkedjor för att hjälpa till i hemmen i Nyköping och på Färgargårdstorget.

Under sensommaren bestämde sig Anna Lindh för att tacka ja; hon hade tänkt färdigt, rådgjort tillräckligt länge och var övertygad om att hon skulle kunna samla en stark majoritet för sitt namn, också mot den motkandidat som sannolikt, i ett inledningsskede, skulle utmana henne.

En möjlig kandidat skulle kunna vara Thomas Östros, en mer sannolik Pär Nuder. Båda välutbildade och med lång erfarenhet av arbete i regeringskansliet. Ideologiskt var skillnaderna inte obetydliga mellan Anna Lindh och Pär Nuder. Han betraktas som välvilligt inställd till Tony Blairs tredjevägen-ideologi och har också andra uppfattningar i viktiga internationella frågor. Han är mer förstående till den israeliska politiken än Anna Lindh. Många menar också att deras syn på den politiska kulturen var olika; hennes mer inriktad på dialog och decentralisering, hans mer teknokratisk.

Anna Lindh förde en ständig kamp för att få sina många världar att hänga ihop och för att få vistas tillräckligt länge i dem alla. Hon bar sina tidsrivaliserande krav med ett lättsinnigt allvar. Hon kunde tidiga morgnar med rasande hastighet dirigera i väg barnvagnen, snabbt stanna till för att lämna David i trygg vård och sedan storma in till Stockholms stadshus för att besluta om huvudstadens kulturliv.

Bilden av Anna Lindh som den vanliga mamman, identifikationsobjektet, var lätt att repa. Som minister blev hon tvungen att anställa en barnflicka: "Jag har ingen hemmaman och inte någon släkt som kan ställa upp hur mycket som helst", sa hon.

Och frågorna rabblades lika indignerat som när Bosse Holmberg anklagades för att fiffla med sin bosättningsort: "Är det verkligen rimligt att hålla barnflicka och är det - egentligen - inte orimligt att småbarnsmammor är ministrar? Kan de verkligen sköta sina uppgifter och samtidigt se till sina barn? "

Anna Lindh var känslig för kritiken och fick försäkra: "Det blir dyrt men vi har löner att klara det. Och jag tycker verkligen inte att människor som inte har hemhjälp ska vara med och betala för att andra som har råd att ha hemhjälp ska få det billigare". Ordslingan ber allmänheten om ursäkt och bugar för den stränga socialdemokratiska moralen. Ett statsråd med småbarn ska minsann inte ha några förmåner.

Barnflickan ersattes under en period av kooperativt dagis. Anna Lindh och Bosse Holmberg tog sina fredagspass med storstädning av dagis och var medverkande föräldrar enligt fastlagda tjänstgöringsscheman.

Det egalitära är vackert tänkt men riskerar att förvandlas och bli inskränkt när ideologin förutsätter att en minister med 70 timmars arbetsvecka ska arrangera sitt vardagsliv precis som alla vi andra.

Anna Lindh försökte följa den föreskrivna lika-för-alla-principen och behöll sin vitala glädje. Tidsjakten kunde hon beskriva som absurda historier: "Det är knappt man klarar 70 timmars arbetsvecka, när jag var miljöminister var det bara 60. Nu är jag stressad och hinner inte med mig själv. Ingenting blir helt... Varför tror du att jag går på toaletten så ofta? Jag sitter där med block och penna, laddar om och försöker hämta andan... Hittills har det gått för att jag sett till att få sammanhängande ledigheter när barnen har skollov. Så jag får vara med dem ordentligt. Jag har barnflicka också, hon hämtar dem på dagis alla dagar utom på fredagar och är hos dem tills jag eller Bosse kommer hem. Hon städar också. Skulle vi ha städningen kvar på helgerna skulle ingenting fungera."

Det långa citatet från Pockettidningen R illustrerar en svensk utrikesministers vardag. Anna Lindh säger heroiskt: "Jag gör det här för att jag tycker det är så fascinerande med utrikespolitik, att få vara med och påverka."

För de flesta skulle dessa försök att förena familjeliv med ett extremt krävande förtroendeuppdrag falla ut i kaos. Anna Lindh kunde med sin vilja och sin enastående kapacitet få världarna att leva bredvid varandra i förbluffande harmoni. Hennes organisationsförmåga gick att avläsa i hennes elektroniska kalender: varje tiominutersintervall prydligt intecknat.

Barnens skolschema var noterade. Tidsangivelser för deras musiklektioner, teaterrepetitioner och innebandyträningar trängdes med dagsnoteringar om nästa EU-toppmöte eller närmast förestående resa till Vitryssland eller Colombia. Och när pojkarna lagt på telefonluren eller knäppt av mobilen, skickade Anna sms till sina vänner: gratulerade på födelsedagen, hörde sig för hur barnen mådde eller ville bestämma träff.

Tidsdisciplinen gav den respit och de mänskliga pauser då Anna Lindh kunde samlas med sin familj, läsa böcker med pojkarna, sätta på videobanden, förhöra läxor eller bara samtala och sjunka in i den välordnade naturen runt det vackra familjehuset i Sörmland. Närheten till pojkarna kunde upprätthållas trots att de geografiska avstånden dem emellan var många hundra mil. Det upprättades telefonkontakt mellan Moçambique och Nyköping eller mellan New York och Färgargårdstorget.

Semestrarna rymde korta danska utflykter, Anna-ledda studieresor till Grekland och favoritmålet Vietnam. Då och då följde David eller Filip med på hennes tjänsteresor.

När Anna Lindh just utsetts till utrikesminister fick hon frågor om hennes garderob rymde tillräckligt många "festblåsor" för de väntade middagarna och mottagningarna. Detta etikettsproblem var känslomässigt plågsamt i början av Anna Lindhs offentliga liv. Hon kunde inte som Olof Palme dra på sig någon halvskrynklig högtidsdress och glömma knyta skobanden. Anna Lindhs kläder recenserades. Efter Nobelfesten delades särskilda betyg ut. Hon fäste sig vid sådant, blev allvarligt ledsen av kallsinniga omdömen. Sårbarheten och osäkerheten försvann i takt med de politiska framgångarna. Hon kunde gå med på att stajlas för en söndagstidning. Hon behövde inte längre en stor portion fil före de officiella middagarna för att inte bli för glupsk vid middagsbordet.

Vid ett av de rutinmässiga delegationsbesöken på UD märkte Anna Lindh att stämningen var osedvanligt pressad och formell. Hon drog sig tillbaka för några minuter och återvände iklädd en intensivt färgglad afrikansk dräkt. En gåva hon fått vid ett besök i södra Afrika. Hon drog i gång en vild dans för de något förbluffade besökarna.

Hon valde med tiden ut några favoritboutiquer i de större städerna och tog sig tid till snabba klädprovningar och inköp.

Kläder och böcker, och presenter till pojkarna, de tre punkterna eller hållplatserna fanns alltid med vid utlandsresorna.

Anna Lindh hade ett passionerat kulturintresse, säkert skapat redan i föräldrahemmet. Jag kan inte påminna mig att hon missade någon uppsättning på Stadsteatern eller Folkoperan, Stockholms eget operaalternativ. Hon var ganska stolt över dessa teatrar, ungefär som hon var när David spelade i teaterpjäsen om Nyköpings gästabud eller Filip gjorde väldiga framsteg vid pianot.

Då och då bubblade hennes röst i telefonen. Hon hade hört talas om någon ny omtumlande film från Balkan. "Kusturicas nya, Svart katt? Vit katt. Den måste vi se. Och så går vi på krogen efteråt."

Anna Lindh hade lärt sig mycket om konst hemifrån. Hon beundrade sin fars konstnärskap men ville ibland att han skulle leta sig bort från den ofta återkommande svarta symboliken. Hon guidade oss på Staffan Lindhs senaste vernissage nära Hornsgatspuckeln i Stockholm, och hon guidade oss när vi klev omkring på Londons Tate för att studera Thomas Gainsboroughs vackert romantiska målningar. "Konversation vid en park", heter en av hans mest berömda målningar.

Sommarsamtalen fördes inte i en park men ofta i en trädgård, den pedantiskt välskötta i Nyköping, där varje växt hade en namnhaklapp eller i den mer fritt prunkande nära en sjö i Sörmland. Till strax efter jul låg grönsakerna som blivit över i väldiga bubblande grytor. Länsstyrelsen i Nyköping var bjuden att ta för sig tillsammans med familjens vänner.

Biblioteket hade Anna Lindh byggt runt sin motionscykel. Hon bad ibland om råd om vilka nya romaner hon skulle läsa. Och med dem i handen klev hon upp på sin motionscykel och sträckläste eller sparade någon tredjedel till några timmar av väntan i ett flygplan.

Göran Persson läste Tomas Tranströmer som en sista hälsning till Anna Lindh. Tranströmer var en av hennes favoriter. Kanske tänkte hon, i en av de stunder då hon ostörd praktiserade meditation, på Tranströmerraderna "De korta ögonblicken av frihet stiger ur oss, virvlar genom parcernas blod och vidare."

Det fanns en ljus optimism kring Anna Lindh. Kanske var det den som förmådde henne att hinna leva så intensivt och i så många olika världar.

Det är svårt att föreställa sig att en enda person, aldrig så energisk och begåvad, kan ändra en politisk kultur eller brygga över det allt mer hotfulla gapet mellan förtroendevalda och väljare. Anna Lindh hade ett politiskt tilltal och ett politiskt allvar som fick folk att lyssna. Hon kunde i vissa benådade ögonblick få den lokala politiken att möta den stora globala, så att de som lyssnade på henne såg sambanden. Hennes engagemang och övertygelse, hur starka de än kunde vara, fungerade aldrig exkluderande.

Hon inbjöd till samtal.

"Hon utvecklades så snabbt som politiker hela tiden. Många inom politiken stelnar redan i 40-årsåldern", säger Ingvar Carlsson.

En optimistisk tolkning kan vara den att Anna Lindh lät oss ana framtidens politiker.